Kanarieöarna del 2

Tidigt på morgonen den 27 oktober, samtidigt som solen gick upp, rundade vi Gran Canarias norra udde och satte kurs mot Los Cristianos på Teneriffa. Där skulle vi träffa Cecilias bror Rikard och hans barn Hanna och Calle. Vinden som enligt prognosen skulle vara nordlig 5-6 m/s blåste inte alls så istället för den fina segling vi sett fram emot var det bara att gå för motor. Havet låg helt spegelblankt och helt plötsligt såg vi en fena och en stor kropp en bit bakom oss. Det var den första av alla valar vi fick se denna dag. Efter att ha kollat på fotografier och googlat så är vi ganska säkra på att det var en vikval som vi såg. En stund senare såg vi massor av fenor som låg helt stilla framför oss. Vi saktade in och gled sakta fram emot dem. Det var små pilotvalar och delfiner som verkade ligga och sova alldeles i ytan. De lekte lite lojt med oss ett tag innan de simmade vidare. För oss var det en häftig upplevelse att sakta glida fram och titta på dem.

 

När vi närmade oss Teneriffa kom nästa upplevelse. På håll såg vi en val som sprutade vatten och simmade majestätiskt i sakta fart. Vi styrde mot valen och saktade ner. Valen fortsatte att simma men när vi kom nära så visade den sin stora stjärtfena och försvann i djupet. Det var en kaskelot. De kan bli upp till 20 meter långa och väga 50 ton. Det stora huvudet kan de använda som stötvapen och en kaskelot sänkte på så sätt det amerikanska valfartyget Essex. Vår kaskelot var trevligare och ljudlöst försvann den ned i djupet.

När vi kom in i accelerationszonen vid Teneriffas östkust så började det blåsa litegrann från rätt håll och vi kunde rulla ut seglen. Tyvärr varade det inte så länge för när vi rundade sydspetsen blev det stiltje igen. Hamnen i Los Cristianos kan man skriva flera kapitel om men vi nöjer oss med att säga att den är sämst. De svarar varken på mail, telefon eller vhf. Hamnen i Puerto Colon svarade i alla fall med ett stort NEJ när vi mailade och frågade om vi kunde få ligga där i några dagar. Vi la oss därför på svaj vid en ankringsplats utanför Los Cristianos. Vi ville ju vara nära de som vi skulle träffa under den kommande veckan. När vi tog jollen in till hamnen så visade det sig att det inte ens fanns plats att binda fast den någonstans utan att hamnpolisen sa till. När vi la den vid stranden kom badvakten och körde bort oss. Snacka om att känna sig välkommen. Man fick låsa fast den och springa därifrån och hoppas att den fanns kvar när man kom tillbaka. Ankringsplatsen var inte så bra den heller för dyningarna gick rakt in vilket gjorde att båten rullade mycket. Nog om det negativa. Däremot så fick vi ett kul välkomnande av Rikard, Hanna, Calle och kompisen Kerstin. De stod på piren och vinkade när vi kom. Därefter hade vi en jättekul vecka ihop. En dag tog vi en tur med jollen och fick då sällskap av fyra delfiner som simmade med oss en stund. När Calle hoppade i för att snorkla med dem så försvann de tyvärr.

En annan dag tog vi med alla och seglade ut med båten mot La Gomera. Därute träffade vi på flera pilotvalar som kom för att titta på oss. Vi låg i sakta fart i säkert en timma och de simmade runt omkring oss.

En morgon såg vi att en konstig båt ligga förtöjd vid piren och fick höra att det var 78 flyktingar från Gambia som kommit under natten. Man kan bara tänka sig vilka umbäranden dessa har fått utstå under sin resa över havet. Gambia ligger ca 900 nm från Teneriffa vilket är väldigt långt i en liten båt med bara en utombordsmotor. Lyckligtvis hade alla klarat sig. Vi ska ju snart segla åt andra hållet över samma hav ner mot Kap Verde och man kan inte låta bli att fundera på vad som skulle kunna hända om man krockar med en sådan båt under resan dit. De har säkert inte lanternor och syns inte heller särskilt bra på radar vilket gör dem omöjliga att upptäcka på natten.

Los Cristianos är en hamn för färjor till de olika öarna. Färjorna verkar inte vara riktigt miljövänliga eller så behöver de justera förgasaren för när de lämnar hamnen så blir det en svart rök efter dom.I slutet på veckan hyrde vi en bil för att se oss runt på ön samt för att åka till Santa Cruz och få våra skeppspapper stämplade. Vårt första stopp blev Candelaria vilket är en liten stad på Teneriffas östkust. Här finns en basilika som är en stor attraktion för här finns nämligen Kanarieöarnas skyddshelgon, Jungfrun av Candelaria. Enligt legenden så hittade två herdar statyn 1392 på en strand. Hon förvarades sedan i en grotta innan man byggde ett tempel. Påven förklarade 1599 jungfrun av Candelaria som beskyddarinna av Kanarieöarna. Man fick gå alldeles intill men fick inte fotografera. Så säg inget till någon för jag gjorde det ändå.

Efter en välförtjänt glass så fortsatte färden till Santa Cruz. Efter ett par körningar mot enkelriktat hittade vi fram till färjeterminalen där vi officiellt skulle klarera ut ifrån Spanien och EU. Myndighetsgubben kunde bara spanska men vi lyckades ändå förklara att vi ville se La Gomera och El Hierro på vår väg mot Kap Verde. Han skrev då att vi skulle segla iväg om 10 dagar så allt gick smidigare än vi hade tänkt oss och efter bara fem minuter var vi ute igen, vilket var bra eftersom vi hade parkerat på polisens parkeringsplats och det gillade de inte.

Vi tog sedan vägen rakt över ön och upp på vulkanen Teide. Det var serpentinväg uppför i ett par timmar innan vi var uppe. Landskapet här är verkligen annorlunda. Termometern hade krupit ner till 12 grader så det var lite småkyligt för oss som vant oss vid temperaturer på dryga 20 dygnet runt. Sedan bar det av nedför i en timme. Vår navigator var nog inställd på att visa närmaste väg för vi hamnade på mindre och mindre vägar som snirklade sig mellan vingårdar och kossor. Till slut visade den oss in på en grusväg men där slutade vi att lita på den och valde en bättre väg. Väl framme i Los Cristianos igen hade vi stämt möte med vännerna från Sverige för en välförtjänt drink på en strandbar. Nu hade även Robert anslutit sig till gänget.

 

Dagen efter skulle vi segla till staden San Sebastian på ön La Gomera och på vägen ut ur hamnen såg vi en stor sköldpadda. Det blev återigen en dag utan vind. Men med en timme kvar så kom vinden och det med besked. På nolltid ökade vinden till 18 m/s i byarna och havet blev som vattnet i en kokande kastrull. Vågorna slog över båten och det var skönt när vi svängde in bakom vågbrytaren i San Sebastian. Vi fick en bra plats vid bryggan och kunde gå en sväng på stan. När vi kom låg det ett stort kryssningsfartyg inne i hamnen men det åkte på kvällen. Normalt är det inte så mycket turister här men när ett kryssningsfartyg med över tre tusen gäster lägger till så ökar befolkningen med 40 procent. Här är tempot mycket lugnare och gemytligare än på Teneriffa. Restaurangerna har inga inkastare som försöker övertala dig om att du är hungrig. Här är husen gamla och lite slitna men charmiga. Mitt i den lilla staden ligger ett torg där stora träd växer och under dessa finns en behaglig skugga att sitta och fika i. Här sitter gamla farbröder och samtalar och det är barn som leker. Vilken skillnad mot turistorten på andra sidan vattnet.

Även här hyrde vi bil en dag och tog oss runt på ön. La Gomera är grönare och därmed olik de Kanarieöar som vi hittills besökt. Landskapet är mer likt Madeiras med djupa dalar och raviner. Det är också därför som ursprungsinvånarna utvecklade ett visselspråk som används än idag. Språket heter silbo och används för att kommunicera över de många djupa dalarna. Språket är idag obligatoriskt att lära ut i skolorna på ön och då och då under vår vistelse här hörde vi hur de visslade till varandra. Vår bilfärd tog oss först upp på den norra sidan av ön där vi stannade i ett par byar och gick runt. Vi besökte också utsiktsplatsen Mirador de Abrante som är en restaurang med en glasad del som sticker ut över stupet. Även golvet är glasat så det är en hisnande känsla att gå ut över kanten. Hemfärden mitt på ön går genom en gammal skog. Vägen ligger på över tusen meters höjd så det är fantastiska vyer som visar sig då och då.

Inför de kommande överfarterna till Kap Verde och över Atlanten vill vi ha lite färdiglagade rätter i frysen så en dag tog Cecilia tag i det. Det blev chorizogryta, Texas chili och kycklinggryta. Vi passade även på att montera in en sk PLB i Cecilias flytväst. En PLB gör att man syns på sjökortsplottern ombord  om man råkar falla överbord. Vi fyllde även tanken med diesel så att vi är rustade för överfarterna.

Vi gick sedan vidare mot ön El Hierro. Men eftersom det inte blåste så stannade vi redan vid Playa Santiago på södra La Gomera för natten för dagen efter skulle det blåsa mer. Det blev en natt med väldigt lite sömn. Vinden kom från ett håll och dyningarna från ett annat vilket gjorde att båten rullade helt otroligt. Det var så att man fick hålla i sig i kojen så att man inte ramlade ur. På morgonen fortsatte vi mot El Hierro men det blev återigen motorgång. Eftersom öarna är så höga så blir det ofta ganska lite vind på läsidan. Så här är det vanligt att vindprognoserna ser ut.

Vi hade blivit lovade en plats i hamnen La Estaca vilket vi också fick. Vår första dag på El Hierro använde vi till att fixa med båten. Allt ifrån att tvätta den ordentligt för det kan nog dröja ett tag tills vi har en vattenkran bredvid båten igen. Till att kolla riggen så att allt är ok. Eftersom man seglar så mycket mer än en vanlig fritidsseglare gör hemma så slits allt också så mycket mer. Därför gäller det att hålla kolla så att inget är slitet.

Sista dagen på El Hierro hyrde vi bil och åkte runt på ön. Här finns mycket färre turister och landskapet är kargare. El Hierro är nog mest känt i Sverige för att det var hit Kaj Linna flyttade när han blev frisläppt efter att ha suttit i fängelse i 13 år oskyldigt dömd för mord.

Idag den 10 november seglar vi iväg mot Kap Verde. Vi tänker först gå till den östligaste ön som heter Sal. Det är knappt 750 distansminuter dit vilket är ungefär lika långt som 2,5 Gotland Runt. Vi räknar med att det kommer att ta ca fyra dygn. På den här sidan kan ni följa oss och se var vi är. Positionen uppdateras var fjärde timme. Tryck här