Atlanten

Det blåste hårt inne i Mindelos hamn när vi på eftermiddagen den 12 december lossade förtöjningarna för att segla mot Karibien. Vänner från andra båtar som vi lärt känna i Mindelo stod på bryggan och vinkade av oss. När vi kom ut ur hamnen rullade vi ut våra segel och satte kurs västerut. Härute var vågorna höga. Dyningarna trycktes förmodligen ihop mellan öarna och växte på höjden. I lä bakom ön Santo Antao satte vi upp spinnakerbommen som håller vår genua ute på undanvinden. Trots att vi var i hyfsat lä från vinden gick vågorna höga och det var inget enkelt jobb att sätta upp bommen och se till att den blir fixerad i rätt läge. Båten rullade våldsamt i de stora vågorna och när man bara är två så räcker inte alltid antalet händer till när man står där framme på däck. Man måste hålla i sig också. Till slut var allt klart och vi kunde rulla ut genuan via bommen på ena sidan av båten och storseglet på andra sidan, fixerat med en lina från fören till storbommens ände så att den inte kan svänga fritt. Trots att den hårda vinden ger bra tryck i seglet så gör vågorna att bommen kan svänga vilket ger hårda ryck i skotet som vi undviker så här. Detta blev vår segelsättning under hela överfarten. Eftersom bommarna är fixerade kan vi rulla in eller ut seglen så att vi har lagom mycket ute beroende på vindstyrkan. När vi kom utanför öns vindskugga så blev vinden mer stabil kring ca 12 m/s med byar upp till 15. Däremot blev vågorna jobbiga under en tid. Efter att vi passerat ön kom vågorna från två olika håll så båten gungade och for fram som en tvålkopp. Några timmar senare var det lugnare. De stora dyningarna rullade in bakifrån och det är fascinerande att se de komma. Man tror att de ska rulla över båten men sedan lyfts aktern upp så fint och vågen passerar under.

Atlantvågor

Läns på Atlanten

När vågor och segelsättning var under kontroll kunde vi börja slappna av och komma igång med vårt vaktschema. Många använder sig av Amiral Nelsons fyra timmars vakter men vi har modifierat tiderna så att de passar bättre för oss som bara är två. Vi har utgått ifrån vad som är mest praktiskt ombord och efter solen. Vi äter middag tillsammans på eftermiddagen när det fortfarande är ljust. Solen går ner ungefär vid 18-tiden så klockan 19 går Jocke och lägger sig och Cecilia har vakt. Cecilia byts av klockan 23 och får då sova i fyra timmar till klockan 03 då hon har vakt till klockan 06. Sedan får hon sova till klockan 09 då Jocke har frukosten klar. Kort sagt så blir det ett fyra timmars och ett tre timmarspass var på natten. Dagens ljusa timmar delar vi på så att den som behöver sova en stund kan göra det. Detta schema fungerar jättebra för oss men andra långseglare har andra tider som passar dem. Under nattpassen läser vi för de mesta böcker eller tidningar som vi har laddat ner i våra läsplattor och så håller vi förstås utkik också.

Solnedgång på Atlanten

Cecilia på nattpass

Vid frukosten den andra dagen såg vi plötsligt ett par svarta raka höga fenor ca 20 meter bredvid båten. Det var ett par Späckhuggare som tittade till oss. Vi såg de stora svarta kropparna med den vita fläcken på sidan komma ut ur vågen och sedan dök de och försvann. Ett kort men magiskt ögonblick. Vi spejade efter späckhuggare redan i Norge förra året eftersom vi hade hört att båten ”Mary av Rövarhamn”, som låg en dagsetapp före oss, hade sett några och vi ville så gärna också se dem. Nu har vi gjort det och kan pricka av dessa på listan. På Lucia firade vi med Evas hembakade pepparkakor och Ikeas lussebullar. Några dagar senare fyllde Jocke år och blev firad med fin sång och frukost  på morgonen.

Luciafirande

Jocke fyller år

Den hårda vinden höll i sig i 3-4 dagar. Den gjorde oss inget, tvärtom så gillade vi den för vi gjorde bra fart. Vi låg stadigt i åtta till nio knop med toppar på 14. Efter någon dag började fiskerullen som sitter på akterpulpit att surra, det nappade! Jocke sprang bak och drog åt slirbromsen på rullen men även när den var på max så fortsatte linan att löpa ut. Det måste vara en stor fisk. Det var som att veva hem en container. När man kunnat veva hem några varv tog fisken fart och drog ut dem igen och så höll det på. Efter nästan en timmes kämpande fick vi upp en två meter lång Blue Marlin på akterdäck. Vågorna gick höga och båten rullade så det var inte helt lätt att få ombord den stora fisken. Särskilt när den själv absolut inte ville det. Det långa spjutet kändes lite läskigt och inget man vill bli träffad av. Vi gav honom ett par rejäla supar av vår ”fisksprit” så att han blev lugn. Sedan blev det blodbad när den skulle filéas. Akterdäcket såg ut som ett slakteri men efter ytterligare en timme så låg ca 25-30 portioner fisk i kylen och i frysen. Redan samma dag stekte vi upp några bitar till middag och de smakade som en blandning mellan tonfisk och lax. Om ni undrar vad fisksprit är så är det en blandning av diverse slattar vodka, whisky och rom som blev över när vi tömde lägenheten. Dessa hällde vi ihop i en flaska för att ta fram när vi får fisk. De får sig en sup när de kommit upp på däck och blir lugna och mycket lättare att ta död på. Vi fick även ett par Mahi-Mahi på kroken men dessa lossade innan vi fick upp dem på däck. En fin gulfenad tonfisk fick vi dock upp några dagar senare.

Blue Marlin är äntligen ombord

Jocke rensar fisk

Cecilia tillagar Blue Marlin

Blue Marlin middag

Yellow fin tuna

Fin va’

Dagarna flyter på och det blir varmare och varmare både i luften och i vattnet. Rutinerna gör att dagarna blir rätt lika varandra. Annars händer det inte så mycket på havet. Vi passerar ibland gränsen till en tidszon och ställer om klockan en timme. Vi vill att vårt vaktschema ska passa med solen och därför måste tiden följa med. Vi har även haft kontakt med Thord på båten Lady Star IV via SSB-radio då och då. De startade några dagar efter oss från Mindelo. Det är kul att kunna hålla kontakt trots det långa avståndet mellan oss. Efter några dagar med lättare vind så börjar vi misströsta och tror att vi kanske inte kommer fram till jul som vi har hoppats. När vinden var svagare passade vi på att prova vår nya asymetriska spinnaker. Den stod verkligen fint och vi gjorde bra fart. Någon dag senare ökade vinden igen och det ser ut som att vi ska klara av att komma fram till jul trots allt. Ett par nätter fick vi squalls över oss. Squalls är lokala regnmoln som kan ge hård vind när de dra förbi. Squallsen kommer alltid med vinden så det gäller att hålla koll bakåt så att man är beredd att minska segel i tid. De squalls vi fick var ganska snälla så vinden ökade inte så mycket däremot regnade det vilket var bra. Regnet sköljde bort allt salt som stänkt upp på båten.

På julafton, efter 11 dagar och 16 timmar till sjöss, ankrade vi vid Charlotteville på Tobago. Sedan Mindelo har vi seglat ca 2 100 distansminuter och haft en snittfart på drygt 7,5 knop. Båten har varit exemplarisk och inget har gått sönder. Ett stort tack till vår duktiga autopilot som styrt perfekt i 11 dagar i sträck utan att klaga. Trots Cecilias skada som hämmat henne till viss del har vi klarat av seglingen bra och utan missöden med bara oss två ombord. En prestation av Cecilia som nu även hon har seglat över Atlanten vilket gör att vi nu får ha röda byxor båda två. Efter att vi firat med en flaska champagne så tog vi oss in till land och gick till tullen för att klarera in i landet.

Cecilia i sina röda byxor

Hos immigration

Vår rutt över Atlanten

Framme på Tobago

Framme på Tobago

Nu ska vi njuta av en tillvaro som inte gungar. Att kunna ställa ifrån sig kaffekoppen på bordet utan risk för att den försvinner över bordskanten eller att kunna ta ut frukosten ur kylen och grejerna står kvar på bänken ska bli skönt. För att inte tala om att kunna sova ut länge i en säng som inte rör sig. Det har tagit oss precis ett halvår att komma hit och sedan vi seglade hem båten ifrån Ipswich i slutet på mars så har vi gått nästan 7 800 distansminuter. Nu ska vi njuta av Karibien i ett halvår innan det blir dags att ge sig ut på en längre segling igen.