Påskön

Påskön, eller Rapa Nui som den heter på polynesiska, är en mytomspunnen ö i södra Stilla Havet. Påskön upptäcktes på påskdagen 1771 och därav fick den sitt namn. På ön bodde då ett folk med en helt egen kultur. De stora stenstoderna är ca 1 000 till antalet och det är ingen som vet när eller hur de restes. Efter att europeerna upptäckte ön dog ursprungsbefolkningen nästan ut, dels på grund av de sjukdomar som europeerna förde med sig men också för att de blev hämtade som slavar till Peru.

Delfiner på besök

Framme vid Påskön

Vår seglats hit tog 12 dagar. Vi hade 2-3 dagar med väldigt lite vind och fick gå för motor. Efter en vecka började vi att känna av att vi kommit en bit söderut. Det började kännas svalare på nätterna så vi fick ta fram långärmade tröjor. Det har vi inte haft på oss på väldigt länge på båten. Luften blev också torrare vilket var skönt. En annan sak var att karlavagnen sakta försvann under horisonten och vi började se stjärnbilder som södra korset på natthimlen istället. Väl framme ankrade vi utanför huvudstaden Hanga Roa. Från båten såg vi ett antal stora stenstatyer och vi såg fram emot att få komma iland. Tull och övriga myndighetspersoner kom dock inte förrän dagen därpå och efter att vi hade svarat på mängder med frågor fick vi våra pass stämplade. Eftersom coronapandemin pågår så var en läkare med ut till båten och kollade så att vi var friska.

Nu får vi besök

Inklarering ombord

På eftermiddagen tog vi så äntligen jollen in till den lilla staden och gick omkring i några timmar. Färden in till hamnen går mellan två rev där vågorna skummar och bryter så det gäller att sikta rätt. Först gick vi en sväng till de stora stenstatyerna som står uppradade utanför staden och tog de obligatoriska fotografierna.

Båten i bakgrunden

Sedan promenerade vi runt och såg oss omkring, det var skönt att få röra på benen efter att ha suttit stilla i båten i nästan två veckor i sträck. Hanga Roa är en trevlig liten stad och vi trivdes ganska omgående här. Varje kväll var det kanotträning med mer än 20 olika stora kanoter som paddlade förbi oss på ankringen.

Det var bara en annan båt här, en engelsk katamaran med en tvåbarnsfamilj. Några dagar innan vi kom drabbades ön av en storm från nordväst, då var det 7 båtar här som fick söka skydd på andra sidan av ön. Här finns ingen hamn och inte heller någon egentlig vik som kan skydda mot vind och vågor utan man får försöka att hålla sig på öns läsida. Vågorna blev enorma och när stormen passerade vred vinden varpå två av båtarna förliste och en person omkom. Den ena båten, en chilensk charterbåt, låg på en boj och bojlinan gick av. Den båten var tom. På den andra båten fanns en amerikansk ensamseglare. Han hade ankrat för nära land och när vinden vände mitt i natten så hamnade han mitt i där de enorma vågorna bröt och han kunde inte ta sig därifrån. Båten bröts till kaffeved och sjönk väldigt snabbt. Våra vänner med båten Bengt var en av båtarna som var här då och såg allting från sin sittbrunn. De har berättat hur jobbigt dygn det var och vi är glada att vi inte hade hunnit fram. De beslöt att segla vidare när stormen hade passerat. Vi pratar med dem varje kväll på SSB radion. Det är kul att kunna prata med någon som är så långt borta på radio. Vi pratar även med en engelsk båt som lämnade Galapagos precis. Två tusen distansminuter bort.

På grund av hårda vindar längre söderut var stora dyningar på över fyra meter på väg in ifrån sydväst mot vår ankringsplats. Kustbevakningen beordrade oss att flytta till en ankarplats på öns norra sida som heter Anakena. Här finns en fin strand och ett antal stenstatyer. Eftersom vinden var östlig låg vågor på även här och även om de inte var så höga blev det en natt med väldigt lite sömn för oss. Med tanke på det som hade hänt tidigare kändes det inte bra att sova när man hör vågorna slå emot klipporna bakom båten. Vi lade oss i sittbrunnen för att sova och hålla lite vakt men det var svårt. Dagen efter kunde vi gå tillbaka till Hanga Roa igen men vi kunde inte ta oss i land eftersom dyningarna var så höga i hamninloppet.

DCIM100MEDIADJI_0275.JPG

En dag hyrde vi bil och körde runt på öns håliga vägar för att se på alla sevärdheter. Ön är något mindre än Värmdö till ytan så det är inte så långt tvärs över. Det är en grön och frodig ö som påminner lite om Shetlandsöarna. Efter ett tag blev man lite trött på att titta på stengubbar eller moai som de heter men landskapet är vackert. Det som var mest intressant att se var ”stengubbefabriken” där moai tillverkades. Som redan sagts är det ingen som vet när detta var eller hur de sedan transporterades och restes på de platser där de står idag. Man tror att det var för cirka 1 000 år sedan. Konstigt nog heter det Moai även i plural.

En annan intressant plats var Orongo som är en gammal stenby där man under 1700- till mitten av 1800-talet utförde religiösa riter. Byn ligger 300 meter över havet på kanten av en vulkan. En traditionell rit som utfördes varje år var en tävling där man skulle klättra ner för de branta klipporna till havet och sedan simma ut till en liten ö 1 400 meter ut i havet. Många ramlade och slog ihjäl sig på klipporna och andra togs av hajar men om man klarade sig till ön skulle man leta reda på ett ägg från en speciell tärna som häckar där och ta ägget med sig oskadat samma väg tillbaka. Den som först kom tillbaka med ett ägg utnämndes till Fågelman och fick tillsammans med sin klan styra ön det kommande året till det var dags för nästa tävling. Den sista tävlingen hölls 1857.

Vulkanen

Husen

De simmade till den lilla ön i bakgrunden

Vi planerar att segla vidare måndagen den 16 februari. Vår plan är att gå till Pitcairn som ligger drygt 1 100 distansminuter västerut. Med 46 invånare är Pitcairn ett av världens folkfattigaste självstyrande territorium och dessutom ett av de mest svårtillgängliga. Här finns ingen flygplats och ön trafikeras endast av ett fartyg som kommer med förnödenheter tre till fyra gånger per år om vädret tillåter. Det fartyget kan ta tolv passagerare och det är enda sättet att ta sig dit om man inte tar sin egen båt. Av de som bor på Pitcairn härstammar nästan alla från Bountys myterister som flydde hit 1790.

Vi nås av nyheterna att land efter land nu stänger gränserna på grund av coronapandemin och det sägs nu att även Pitcairn är stängt för besök. Vi ska försöka skaffa ett friskhetsintyg här på Påskön så får vi se om det hjälper. I annat fall får vi segla vidare till ögruppen Gambier i Franska Polynesien och hoppas på att vi blir insläppta där.