Södra Marquesas

Marquesas är en ögrupp som tillhör Franska Polynesien. När kapten Cook besökte öarna levde över 100 000 människor här. Nu bor det endast ca 9 000 personer på öarna. Europeerna förde med sig sjukdomar av olika slag och ursprungsbefolkningen blev smittade och de flesta dog. På den tiden hade ingen hört talas om ”lock down”.

De 800 distansminuterna från Gambier till Fatu Hiva tog oss knappt 5 dygn. Det blåste bra hela vägen. Kanske lite för mycket under en period då vi även hade hög sjö. Efter det så var det en dag med för lite vind så det jämnade ut sig kan man säga. Vi kom fram till Fatu Hiva mitt i natten och fick segla nästan utan segel den sista biten för att vänta in soluppgången. När vi gled fram sakta i den mörka natten hörde vi plötsligt pustande ljud runtomkring oss. Vi tog fram en ficklampa och upptäckte att vi var omringade av en delfinflock. I det första gryningsljuset gick vi in i Baie Hanavave som är dess polynesiska namn och ankrade. Major Tom som kom samtidigt fick också en bra plats. Viken är verkligen spektakulär med höga berg och några höga spetsiga toppar inne vid den lilla byn. På franska kallades viken först för Baie des Verges, Falloviken, men missionärerna tyckte att detta var opassande och stoppade in ett ”i” så att det blev Baie des Vierges, Jungfruviken, istället.

Vi vilade ut och städade upp i och på båten innan vi tog jollen in till land för en liten promenad genom byn. Det är skönt att få sträcka på benen efter att ha varit på båten så länge. Här är verkligen genuint och människorna man möter är välkomnande och trevliga. Det är bara så synd att vi är dåliga på franska.

Vi träffade en dam som vinkade in oss till sitt hus. Hon ville visa sina tapas som hon tillverkat. Tapas är en slags bonad gjord av tunn bark av olika träslag som de trycker mönster på. Detta är en specialitet just för Marquesas och särskilt för Fatu Hiva. Här är de även duktiga på att snida i trä. Av en man köpte vi en liten tiki(gubbe) som han snidat ut av en bit banyanträ.

Vi stannade här i Hanavave i fyra dagar. Vi gjorde vandringar upp i bergen till vattenfall och olika utsiktsplatser. Man tröttnade inte på de vackra vyerna men blev trött av att det var brant uppåt vart man än skulle gå.

Varje dag kom stora mantarays in i viken och en dag hoppade Jocke i och snorklade bredvid dem. De är så graciösa och svävar runt i viken för att hitta plankton att äta.

Vår dieselgenerator hade börjat gå dåligt och vi var tvungna att hitta en mekaniker som kunde hjälpa oss att fixa den. Så vi satte kurs emot Hiva Oa, en ö som ligger en dags segling norrut. Dieselgeneratorn är viktig för oss för utan den kan vi inte göra vatten. Vi använder den även till att ladda batterierna och till tvättmaskinen. Baie Tahauku är en vik som inte är speciellt rolig. Vattnet är brunt från floden som rinner ut här och det är en väldigt rullig ankarplats på grund av dyningarna som rullar in söderifrån. Vi såg att ett par andra båtar hade ankrat, backat in mot den stora kajen och lagt en akterförtöjning där. Vi fick höra att lastbåten skulle komma om fyra dagar och då hoppades vi vara klara så vi förtöjde på samma sätt och slapp då det mesta av dyningen för vi låg bakom en vågbrytare. Dagen efter gick vi upp till varvet och en mekaniker kunde hjälpa oss redan samma dag. Det visade sig vara avgaskröken som var igensatt av sot. Vi hade en ny med oss ombord och när den var bytt gick generatorn fint igen. Mekanikern tog den gamla med sig och gjorde rent den så att vi kan ha den som reserv.

Vi hade ett par dagar kvar innan lastbåten skulle komma så tillsammans med Anki och Sivert på Major Tom, som också kommit till Hiva Oa, gick vi in till den lilla stan för att handla och se oss runt. Här på Hiva Oa bodde konstnären Paul Gaugin samt musikern Jaques Brel och vi hittade deras gravar på kyrkogården.

Ön Tahuata var vårt nästa mål. Vi seglade först till en vik med en fin vit sandstrand. Vita sandstränder finns annars nästan inte alls här på Marquesas. De allra flesta är mörka på grund av att öarna är vulkaner. Efter ett par dagar seglade vi till byn Hapatoni på öns sydvästra sida. Vi promenerade runt i den byn och träffade på ett par olika konstnärer. På Tahuata är de väldigt duktiga på att snida i ben och använder till exempel olika ben från gris eller tänder från val, för att göra olika smycken och prydnadsföremål av.

Vårt sista stopp på de södra Marquesasöarna blev Baie Hanamenu på Hiva Oas norra sida. Här stannade vi endast över natten och tidigt morgonen efter fortsatte vi norrut mot Nuku Hiva.