Fulaga och de södra Lauöarna

En timme innan Olivia (Cecilias systerdotter) skulle landa blev Cecilia avsläppt på stranden och promenerade mot flygplatsen. När hon kom ut på huvudvägen stannade en bil och frågade om hon ville åka med. Det var två snälla poliser som också skulle dit som gav henne skjuts. Planet landade på utsatt tid och med kavarötter i handen klev Olivia ut ur det lilla trånga planet. Rötterna hade vi beställt från marknaden i Suva för att ha till sevusevubesöken. På tillbakavägen fick de skjuts på ett flak. Jocke hämtade upp sedan upp dem på stranden och vid kaffet delade Olivia ut presenter som hon tagit med sig från Sverige. Vi blev härligt bortskämda med bland annat saltlakrits och piptobak. Den dagen stannade vi kvar på ankringen och snorklade på revet. Dagen efter seglade vi iväg tidigt på morgonen för att hinna ner till nästa ö. Redan en stund efter att vi lämnat Lakeba fångade vi en skapligt stor guldmakrill och strax efter en gulfenad tonfisk. De blev snabbt fileade och inlagda i kylen. I takt med att vi seglade söderut försvann mottagningen från våra telefoner och till slut var vi helt utan uppkoppling och det skulle dröja nästan två veckor innan vi hade internet igen.

Vårt mål för dagen var atollen Namuka. Vi kom fram i god tid och gick med hjälp av nedladdade satellitbilder och dubbel utkik in igenom passagen i revet. Väl igenom ankrade vi på fem meters djup helt ensamma i en skyddad vik. Vi hade läst att från stranden skulle det gå en stig till byn. Det skulle ta 45 minuter att gå så vi gav oss iväg på en gång för att hinna tillbaka innan det blev mörkt. Vi hittade stigen men efter att vi gått ett litet tag var den nästan igenväxt. Vi kämpade på ändå men till slut blev det alldeles för snårigt och fullt med vassa kardborrar som fastnade på skinnet. När stora färgglada spindlar hängde i vår väg gav vi upp. Vi insåg att vi aldrig skulle komma fram via den här stigen. När vi var tillbaka på stranden tog vi jollen och körde runt ön. Det var stora vågor och vattnet stänkte så att vi var helt blöta när vi kom fram. Den sista biten in till byn var väldigt grund och vi var rädda för att vi skulle bli kvar när tidvattnet blev lägre. I byn blev vi mottagna av alla barn och en del vuxna. Vi berättade att vi hade försökt att gå stigen men då skrattade de bara och sa att det var bara djungel där. Jo tack, det har vi märkt sa vi. Vi frågade efter bychefen för att göra sevusevu och blev då visade fram till ett av husen. Här överlämnade vi vår knippe rötter och satt en stund och pratade med familjen. Allt gav ett ganska tafatt intryck och vi förstod att de nog inte får så många besökare till byn. Noteringen om stigen var ju trots allt tio år gammal och uppenbart ”out of date”. Bychefens fru undrade om hon skulle visa oss runt och det ville vi såklart. Byn är rätt stor och hon berättade att det bor ungefär 300 personer där. Vi gick förbi byns kooperativa affär, skola och vi avslutade med att titta in i kyrkan. Sedan var vi tvungna att försöka ta oss därifrån. Vattnet hade sjunkit oroväckande mycket under tiden vi varit borta från jollen och någon i byn hade ankrat om den en bit längre ut. Vi fick vada i den lite dyiga sanden med jollen på släp. Efter hundra meter kunde tjejerna sätta sig i jollen men Jocke fick fortsätta att dra ytterligare en bit innan vi kunde få i motorn och köra hem till båten igen.

Dagen efter tog vi jollen till en passage i revet för att dyka i det strömmande vattnet. Det blir en procedur men det fungerar ganska bra. Cecilia kör jollen och släpper av Jocke och Olivia i ena änden där de dyker ner i djupet. Cecilia tar sedan jollen i en lina runt magen och snorklar med strömmen. Efter cirka 45-60 minuter kommer Jocke och Olivia upp någonstans. Så det gäller för Cecilia att hålla utkik. I det här fallet var strömmen ett tag cirka 3-4 knop så de hamnade ganska långt bort. 

Vi fortsatte mot atollen Fulaga som var vårt huvudsakliga mål för den här delen av Fiji. Inpassagen in till Fulaga är väldigt smal och det gäller att helst försöka komma vid tidpunkten när strömmen vänder eller är något utgående. Tidvattenstationerna som visar tiderna för hög- respektive lågvatten ligger långt bort så man får försöka att beräkna tiden och gissa lite. Strömmen i passet beror på så många faktorer exempelvis om det varit blåsigt med höga vågor den senaste tiden så att atollen fyllts på med vatten. Då är det mycket mer vatten som ska ut genom den enda trånga passagen och strömmen blir starkare och tiden förändras. Vi lyckades träffa ganska rätt och hade inga problem att ta oss in. Vattnet är så klart att man lätt ser botten på 20 meters djup så problemet blir snarare att man tror att det är grundare än vad det är. Vi gick till en vik där stigen till huvudbyn finns och ankrade där. Fulaga är verkligen en spektakulär plats för atollen är full med små toppiga öar i ett turkosfärgat vatten. Våra vänner på den norska båten Wapiti hade sett oss, ropade upp på vhf:en och meddelade att eftersom det var söndag så ville byborna helst att man skulle stanna i båten och komma till byn på måndag för sevusevu.

På måndag förmiddag klädde vi oss fina i sulus (kjolar), tog med vår bunt med rötter och promenerade de cirka 20 minuterna in till byn. Här var stigen bred och fin och lätt att hitta. Stora mangoträd kantar stigen och allt är väldigt grönt och frodigt. På en gren satt en fin kungsfiskare som vi lyckades fotografera. Inne i byn blev vi visade till bychefen Simon, som förklarade hur viktig seden med sevusevu är för dem. Efter att vi presenterat vår gåva av kavarötter och även bidragit med en slant till byns kassa var vi välkomnade till byn. Han förklarade att vi nu var en del av byn och fick röra oss fritt och även plocka frukt om vi ville. Här fick vi även en värdfamilj, något som vi aldrig fått tidigare. Efter mötet med Simon gick vi till Lucy, som vår värdinna hette, och hälsade på. Lucy hade tagit hjälp av sin kompis Elina och vi blev så otroligt väl mottagna och bjudna på nyöppnade kokosnötter. Lucy sa att hon ville att vi skulle komma på lunch några dagar senare. När vi skulle gå därifrån fick vi en stor kasse, som vi knappt orkade bära, full med papaya.

Vi flyttade ut till de yttre öarna och ankrade på bara 3 meters djup bland de toppiga små öarna. Tyvärr har ju drönaren råkat ut för en olycka så bilderna blir inte bra men ni kanske i alla fall kan få en uppfattning om hur det såg ut. Här badade vi och paddlade på vår SUP. Vi tog jollen till små öppningar bland öarna för att snorkla. När tidvattnet vänder in blir strömmen jättestark i dessa små öppningar och det var kul att ta sig ut längs kanten och sedan kasta sig ut i det strömmande vattnet. Man blev som ett barn i en vattenlekpark. Vi tog även jollen ut i passet för att dyka. Proceduren upprepade sig och Cecilia släppte av Jocke och Olivia så långt ut i passet som hon vågade för eftersom det blåste var vågorna rätt höga och vilda därute. Olivia och Jocke fick en snabb och kul resa in längs passets botten bland hajar och mängder av andra fiskar. 

En annan dag tog vi jollen in till platsen för en gammal by och promenerade stigen upp för berget. Uppe på klippan fanns små grottor fulla med kranium och ben från människor. Vilka dessa människor var är det ingen som vet. Det sägs att det var kannibalkrigare från Tonga som för länge sedan var här och härjade och att folket i byn förskansade sig på klippan när dessa kom. Däruppifrån kunde de slänga sten på inkräktarna och skydda sig. Men vem skallarna tillhört är oklart. 

Vi gick till Lucy för att äta lunch och hon hade gjort nygräddade rotibröd fyllda med en blandning av potatis och fisk, väldigt goda. Efter lunchen visade Lucy och Elina oss runt i byn. Vi gjorde ett besök i skolan där vi överlämnade en mängd blyertspennor, som vi har haft med oss från Sverige, till rektorn. De visade oss byns största inkomstkälla vilket är sjögurkor som de plockar, torkar och säljer till Kina.  Vi gick till öns andra by och tittade oss omkring där. Sedan visade Lucy oss även en annan grotta full med kranium och människoben. Inte heller dessa vet någon var de kommer ifrån. Innan vi gick tillbaka till båten fick vi påfyllning av papaya, citron och plantain. Matbananen, plantain, har vi verkligen börjat att uppskatta. De är jättegoda att koka eller grilla. Låter man dem mogna lite blir de sötare. På Fulaga gillar de att spela volleyboll och ett nät är uppspänt mitt i byn men tyvärr har den enda boll som fanns i byn gått sönder så de kan inte spela längre. Hade vi vetat det skulle vi kunnat haft med oss en boll till dem. Lucy och Elina följde oss som vanligt till kanten av byn och när vi skiljdes åt önskade de att vi skulle komma tillbaka på söndag för, att efter kyrkobesöket, äta lunch tillsammans med deras familjer.

När vinden lagt sig tog vi jollen ut genom passet för att dyka på utsidan av korallrevet. Andreas och Helene på Wapiti körde ut i deras jolle och när vi alla dykt ner tog Cecilia deras jolle på släp och väntade på oss vid passets insida. Cecilia har sedan tidigare fått titeln surface manager.  Här på utsidan av revet var korallerna verkligen fina med mängder av fiskar. Vi spanade då och då ut mot det mer än tusen meter djupa vattnet utanför oss i hopp om att en nyfiken hammarhaj skulle dyka upp men tyvärr såg vi ingen.

På söndagen tog vi återigen på oss finkläderna och promenerade in till byn för att gå i kyrkan. Invånarna är väldigt kyrkliga och gudstjänst hålls fyra gånger varje söndag. Alla sjunger med högt och ljudligt. Det finns ingen orgel utan det enda instrument som finns är en triangel som kantorn hamrar på i någorlunda takt med sången. Efter kyrkan gick vi hem till Lucys familj där även Elina och hennes man var. De hade dukat fram en helt otrolig lunch bestående av totalt elva rätter. Det var bland annat landkrabba, bläckfisk, jättemusslor, sea grapes, stekt fisk, kassava, linsgryta mm mm. Vi var djupt imponerade över denna måltid med tanke på att det knappt går att köpa något i byn. I princip allt är fångat i havet och på land eller skördat i deras odlingar. Allting var så vällagat och gott. Vi hade med oss gåvor till barnen, myggmedel och nagellack till Lucy. Både Lucy och Elina fick var sin Bliss t-shirt. På Fulaga är de duktiga träsnidare och Olivia fick en stor sköldpadda i trä som Lucys man hade gjort. Det var lite sorgligt att skiljas åt när vi ätit färdigt. Vi har blivit så väl mottagna av dessa härliga människor på denna underbara ö. Naturligtvis hade de plockat ihop kassar med frukt, kokosnötter mm som de gav oss när vi skulle gå och både Lucy och Elina följde med oss hela vägen till jollen för att vinka av oss. Det är så synd att det inte går att hålla kontakten med dem. De har ju knappt någon el och än mindre internetuppkoppling. Vissa familjer har solceller men det är endast skolan som ibland har internetuppkoppling och mobiltelefoner är det ingen som har.

På eftermiddagen lättade vi ankar och gick ut genom passet för att segla vidare mot nya äventyr.