Mavela Game Reserve

Nu när vi är i Afrika ville vi åka på safari. Vi hade tittat på olika alternativ men inte kunnat boka något för vi visste ju inte när vi skulle vara framme. I området kring St Lucia norr om Richards Bay finns ett flertal ställen som erbjuder safari men de flesta boenden ligger inne i staden. Vi ville bo bland djuren och helst vid något vattenhål. Naturligtvis kan man åka till Krugerparken men det är en mycket längre resa så vi letade vidare på nätet efter något som skulle passa oss. Till slut hittade vi campen Mavela som ligger lite längre norrut men som i övrigt verkade uppfylla våra krav. Vi bokade in oss för en fyradagars vistelse och hyrde en bil. Chris och Fred på Sea Jay frågade om vi skulle vara tillbaka på torsdagen för de ville bjuda på thanksgivingmiddag. Tyvärr skulle vi inte komma tillbaka förrän på fredagen så vi var tvungna att tacka nej. 

Några dagar senare fick vi skjuts av taxi-Eric till flygplatsen för att hämta ut hyrbilen. Han varnade oss och sa att vi skulle köra försiktigt norrut för det har hänt många olyckor med långtradare inblandade. En av Sydafrikas största exportprodukter är kol och en hel del av det kommer från gruvor uppe i norr och skeppas sedan ut med stora fartyg från Richards Bay till bl a Indien och Kina. Kolet brukar transporteras på tåg men sedan flera år tillbaka har tågen en mycket begränsad kapacitet och därför måste mycket köras på lastbil. Anledningen till tågproblemen är att man inte har fungerande lok. När man handlade upp nya motorer till loken köpte man fel sort så nu står ett antal väldigt dyra elmotorer i ett lager och kan inte användas. Man har även en enorm brist på reservdelar. Därutöver har man stora problem med tjuvar som stjäl kablar samt övrig vandalism. Det sägs att de entreprenörer som har kontrakt på att laga anläggningarna betalar vandaler för att sabotera så att företagen därigenom får fler uppdrag. På grund av dessa problem har kolgruvorna samt även andra mineralproducenter tvingats att dra ner på tillverkningen rejält. Istället för på tåg, transporteras alltså mängder av kol varje dag med långtradare. Eric berättade att 1 800 lastbilar kör i konstant skytteltrafik dygnet runt från gruvorna längs den väg som vi skulle åka och ner till hamnen i Richards Bay. En del av dessa chaufförer kör som dårar och för att hinna med fler resor och därmed tjäna mer pengar struntar de ofta i sovtider mm. Vi körde ut genom Richards Bay och här står dagligen hundratals lastbilar i en lång kö längs vägkanten för att få lasta av sin last i hamnen. Vi hittade ut till den stora vägen N2 och körde norrut. Vägen är relativt bred och visst var det mycket långtradare men det gick ändå ganska bra. Man behövde däremot vara uppmärksam och hålla bra koll framåt för då och då körde en långtradare om en annan och det tar jättelång tid för de är inte snabba. Mitt under den omkörningen kunde det då komma personbilar som körde om bägge lastbilarna på en gång. Man mötte alltså tre fordon i bredd och då var det bara att försöka hålla sig undan i vägrenen. I vägrenen stod det ofta parkerade lastbilar eller ananasförsäljare och ja, ni förstår problemet. Efter ett tag slutade vi med att köra om långtradarna, dels var de oändligt många och dels var vår lilla hyrbil väldigt seg på gasen. Så det kändes bättre att bara följa med i strömmen även om det gick lite långsammare. 

Efter två timmars körning svängde vi av mot Mavela och efter ytterligare en halvtimme på grusväg inne i området var vi framme och blev mötta av personalen med svala fuktiga handdukar. De tog våra väskor och visade oss till vårt rum. Man kanske inte ska säga rum för det var ett tält men ett väldigt fint sådant med AC, toalett och duschar både inne och utomhus. Från vår stora veranda hade vi milsvidd utsikt över KwaZulu Natal Big 5 Game Reserve. Det kändes väldigt härligt och vi tyckte verkligen att vi var värda detta efter att ha klarat av Indiska Oceanen.

Efter lunch var det dags för vår första safari. Vi var bara två par som bodde på campen så vi fyra tog plats i den öppna jeepen och guiden körde iväg. Vi fick omgående en bra kontakt med det andra paret Jacques och Rhona. De hade ett flertal kameror med långa objektiv och det visade sig att Jacques var professionell fotograf. Så under de dagar vi åkte runt tillsammans lärde han Jocke massor om fotografering i olika ljus och hur kameran ska ställas in på bästa sätt. En bättre fotokurs går inte att hitta. Redan under den första safarin spårade vår guide C (han heter egentligen något annat men han presenterade sig själv som C för enkelhetens skull) upp en lejonhona och han placerade bilen så bra att vi kunde se hur hon sakta smög fram och förberedde sig på att anfalla en impala. Plötsligt satte hon fart men impalan var med på noterna och hoppade kvickt undan och försvann. Sedan var lejonet uttröttat och vi kunde köra fram och parkera precis bredvid för att fotografera. Vid vattenhålet stötte vi på vita noshörningar och därefter en stor buffeltjur som stod mitt på vägen. När solen började att gå ner stannade C på en höjd och dukade upp vildmarksbaren fram på bilen. Här stod vi mitt i den afrikanska vildmarken och njöt av varsin väl kyld gin och tonic. Världsklass!

På hemvägen plockade C fram en stor strålkastare och spanade efter djuren i mörkret. Han hittade flera ugglor som satt på grenar nära vägen. Jacques lärde återigen Jocke hemligheterna med hur man ska ställa in kameran så bilderna blev ganska bra för att vara tagna av en amatör. Väl hemma i campen igen hann vi med en dusch och ett klädbyte innan det var dags för middag. Kökschefen var helt fantastisk och trollade fram de mest fantastiska rätter både smakmässigt och estetiskt. Trötta efter bilresan och en safari (möjligen även av ett par glas gott sydafrikanskt rödvin) stupade vi i säng och sov väldigt gott i den stora sängen.

Klockan var ställd på ringning klockan fem för vi skulle ut på morgonsafari. I den svala luften på morgnarna är djuren mer aktiva. C tog oss nu söderut och strax utanför vår camp hittade vi den första noshörningen. Lite längre bort en stor flock med zebror och efter ytterligare en stund giraffer. Målet för morgonen var att spåra upp ett par lejonhonor med små ungar. Vi körde runt på de små vägarna och C letade spår i dammet utan att hitta något. Vi stannade under ett stort träd för att dricka vårt morgonkaffe och äta några skorpor. Sedan fortsatte vi och till slut hittade vi dem. De låg i det höga gräset i skuggan under ett träd så de var inte helt lätta att hitta.

Tillbaka i campen blev vi som vanligt mötta med svala servetter och sedan blev vi visade till vårt bord för frukost. De dukade upp en stor bricka med allt man kan tänka sig från yoghurt med olika sorters müsli till croissanter och pannkakor. Det var fantastiskt gott och vi åt med god aptit. Vi som inte är vana vid stor frukost började bli mätta när de kom och frågade hur vi ville ha våra ägg. Omeletter eller äggröra och om vi ville ha både korv, bacon och varm tomat till. Vi såg frågande på varandra men beslöt att följa djungelns lag, när det finns mat då äter man. I den 40 gradiga tryckande värmen var det sedan skönt att vila på rummet ett tag. Mitt på dagen gick vi ut en sväng till poolen för att svalka oss innan det var dags för lunch igen och därefter eftermiddagssafari. 

På safarin körde C till ett nytt område och vi letade nu efter geparder. På vägen hittade vi en hyena. Efter en del spårande hittade vi en grupp på tre djur som låg och vilade i skuggan. Vi parkerade bilen och satt stilla och tittade på dem. Efter ett tag tyckte de kanske att vi var för närgångna så de reste sig och vandrade sakta iväg. De är så smäckra och man förstår att de kan springa snabbt och är världens snabbaste djur. Att de kan komma upp i över 110 km/h är ju helt otroligt. Vi spanade hela tiden efter elefanter men eftersom det var så varmt stod de och tryckte i skuggan någonstans så trots att vi körde runt på ställen där de brukar dricka mm hittade vi dem inte fast de är många och stora. Kvällen avslutades som vanligt med en fantastisk trerättersmiddag på den stora verandan.

Så här fortsatte dagarna och att vi kom så nära alla djuren var helt fascinerade. Vi såg mängder med djur, allt från orm till strutsar och flodhästar. Dessutom olika sorters örnar. C spårade vid två tillfällen upp stora lejonhanar varav den ena kom vi riktigt nära. Vi såg både vita och svarta noshörningar. Vid ett vattenhål vi kom till stod ett tiotal noshörningar och vi stannade bara några meter ifrån dem. När de började bli för nyfikna startade C motorn så att de backade undan lite. Vårtsvinen är lustiga för de blir så rädda och skuttar iväg när man kommer för nära.

När vi närmade oss campen en av dagarna sa C att vi bara skulle svänga ner till ett vattenhål, innan frukost, för att se om det fanns några djur där. När vi kom ner till vattenhålet såg vi att de dukat upp ett stort bord med vit duk i skuggan av ett träd och hur kökschefen Nikona stod och stekte ägg och bacon. Kyparen Sibonga hälsade oss välkomna och serverade oss sedan en lika underbar frukost som vi brukade få i campen. Här fick vi även möjlighet att prata mer med Jacques och Rhona. Jacques, som dagen till ära fyllde 85 år, hade tidigare berättat hur han redan 1988 bad dåvarande president PW Botha om att Mandela skulle bli frigiven. Så blev det inte då men några år senare, när Mandela var frigiven, bad han Jacques att vara med som mellanhand i samtalen med president de Klerk om hur övergången till det nya skulle gå till. Nu berättade Jacques att han på 60-talet var en bra tennisspelare och på 70-talet följde han med några sydafrikanska spelare på världstouren. Han träffade då de bästa tennisspelarna med Björn Borg i spetsen. Han berättade en kul historia om hur en ung John McEnroe en dag frågade Jacques om råd. John sa: ”Min pappa vill att jag ska sluta med tennis och studera till advokat istället. Hur tycker du att jag ska göra?” Jacques svarade att chansen till att tjäna pengar och leva ett rikt liv är större om man blir advokat. Det är inte många tennisspelare som lyckas och eftersom du är duktig i skolan så tycker jag att du ska följa din fars råd. John sa att han skulle fundera vidare på saken. Några år senare när John var topprankad och tjänade mycket pengar sa han till Jacques: ”Jag följde inte ditt råd men det har gått ganska bra ändå.” 

På vår tredje dag åkte Jacques och Rhona hem och istället anlände två tyska par till campen. Det blev en helt annan stämning i bilen men på plussidan var att vi äntligen hittade elefanterna. De hade vandrat ner från en ödslig kulle dit det inte gick några vägar och nu var de vid ett vattenhål och badade och drack sig otörstiga. Vi stod parkerade alldeles bredvid och såg hur kul de verkade ha när de dök under vattenytan och sedan kom upp och sprutade vatten med sin snabel.

Det var dags för oss att packa ihop och åka hem. Vi tog en lite längre väg ut med vår lilla bil. Nu hade vi lärt oss området så på vägen ut kunde vi se både giraffer, zebror och mycket annat på egen hand. Chris och Fred hade skickat ett meddelande om att de, på grund av att vi var borta, hade stoppat världsuret i 24 timmar så att vi skulle kunna fira thanksgiving tillsammans med dem när vi kom hem. Efter att ha överlevt vägen N2 även på hemvägen lämnade vi tillbaka vår hyrbil och blev upphämtade av Eric som körde oss tillbaka till marinan. Under vår semester från båten har vi haft några helt fantastiska dagar i det vilda. Nu kröntes denna tid av en god thanksgivingmiddag ombord på Sea Jay där även Kjell från den norska båten 2K var med. 

Här kommer några videos som vi tog under våra safaris.