Fernando de Noronha

På grund av att vi nu skulle passera det stora området med stiltjebälten, de så kallade doldrums, blev seglingen till Fernando de Noronha den långsammaste vi har gjort. Under de första två dagarna hade vi en någorlunda vind men under kvällen till den andra natten mojnade det och vi fick gå för motor. Dagen efter fick vi lite vind och kunde segla igen om än långsamt. På kvällen försvann vinden och det var bara att starta motorn och så fortsatte det. Så fort det började att blåsa litegrann rullade vi ut våra segel och seglade även om det gick väldigt långsamt. Atlanten är stor och även om vår dieseltank också är stor skulle dieseln inte räcka för att köra hela vägen för motor. Vi tankade fullt i Kapstaden och hade gjort av med en del sedan dess. Vi visste inte heller hur möjligheterna var till att tanka på Fernando de Noronha. De väderprognoser vi laddade ner på datorn stämde inte alls särskilt bra men det var bara att gilla läget och segla på så gott det gick även om det gick sakta. Under dagarna provade vi, vartefter vindarna ändrades, alla möjliga olika segelsättningar. På nätterna blir det en mer passiv segling eftersom vi bara är vakna en i taget. Problemet när det blåser lite är att dyningarna gör så att seglen står och slår. Till slut orkar man inte höra på det, tar in seglen och startar motorn.

Atlanten var inte bara tom på vind. Här mitt ute på havet är det ont om fartyg och vi såg bara ett par stycken under den vecka som seglingen tog. Det kom inte heller några delfiner och hälsade på och till och med flygfiskarna var färre än vanligt. Då och då seglade vi förbi portugisiska örlogsmän som med sitt uppblåsta segel guppade på vågorna. Dessa maneter har tio meter långa trådar hängande efter sig och är väldigt giftiga. Det fick bli denna seglings tidsfördriv att försöka fotografera en sådan manet och när havet låg spegelblankt gick det ganska bra. Varje natt fick vi ofta besök av fåglar som satt på jollen och sov. De var nästan helt orädda så hade vi haft ont om mat hade vi nog kunnat ta en med bara händerna. På kvällar och nätter passerar ofta små regnoväder så kallade squalls. De kan innehålla stora regnmängder och ge en plötslig och kraftig vindökning från ett annat håll. De syns ofta på radarn och har man lite tur kan man styra undan för att slippa få dem på sig. De sista två dagarna var det helt vindstilla och Atlanten låg spegelblank så vi fick gå för motor. Under hela seglingen ökade temperaturen i vattnet för var dag och de sista dagarna mätte vi som mest upp 30,8 grader. Solen gassade från en klarblå himmel och vi försökte att gömma oss i skuggan så mycket det gick, det var olidligt varmt ombord.

När det ljusnade den åttonde dagen såg vi den höga toppen Pico de Morro i fjärran. När vi sedan rundade de nordliga öarna och svängde in mot Fernando de Noronha var det fullt av båtar som låg ankrade där. Det var flottan av båtar som seglar WorldARC som kommit dit några dagar tidigare från Brasilien. Vi gjorde ett sväng runt i viken och hälsade på de vi känner innan vi själva ankrade och fixade iordning båten. En stund senare tog vi jollen in till land för att klarera in. Fernando de Noronha tillhör Brasilien så här pratar de portugisiska. Som tur var fanns det ett fritt wifi att tillgå så att vi kunde använda google translate. Varken hamnkaptenen eller övriga myndighetspersoner kunde prata engelska så vi kommunicerade via översättningar på våra telefoner. Alla var otroligt trevliga och hjälpsamma så även om vi inte förstod varandra och det tog lite tid hade de alltid ett leende på läpparna. När vi kom tillbaka till båten tog vi ett dopp i det varma vattnet. Här, nästan vid ekvatorn, är solen stark och varm så det 30-gradiga vattnet kändes svalkande och skönt.

Efter en god natts sömn åkte vi dagen efter in till land igen. Vi promenerade till öns huvudort där vi tänkte köpa ägg och lite annat i butiken. I den tryckande värmen blev det en svettig promenad längs landsvägen. Väl inne i byn träffade vi familjen Wennberg från båten ”Sara of Sweden” som seglar med ARC. Det var kul att vi hann få en pratstund med dem för de skulle segla vidare samma dag. Av dem fick vi en del bra tips om stränder mm på ön. Vi köpte en glass och promenerade runt i byn. Lite senare hittade vi, i en annan butik, en karta ägg och några tomater. Vi kände att vi var klara med dagens uppgift och promenerade tillbaka till hamnen. När vi tittade ut över viken såg vi att de flesta av ARC-båtarna hade seglat iväg mot nästa mål och att vi nu nästan var själva igen. I hamnen slog vi oss ner på ett kafé, beställde in var sin caipirinha och njöt av att vara framme i Brasilien.

Fernando de Noronha är en nationalpark och antalet besökare är maximerat till 400 per dag men då räknar man inte in såna som vi som kommer med egen båt. Ön är populär bland brasilianare och de påstår att landets finaste stränder finns här. Populariteten och det avlägsna läget avspeglas på priserna, för priserna är ganska höga. En maträtt på ett café kostar cirka 400 kronor. Däremot var priset på öl och drinkar bra.  Av Jörgen och Louise hade vi fått tipset att hyra en beach buggy och köra runt ön för att se de många fina stränderna. Hamnkaptenen hjälpte oss att ringda och fixa fram en gul variant som såg sportig ut. Den var helt utsliten och växlarna var svåra att lägga i men den tog oss runt ön. Vi åkte först till en strand på öns södra sida där vi stannade en stund för att se på fregattfåglarna som cirklade runt ovanför oss. Därefter körde vi till Sancho Beach som anses vara den finaste stranden. Stranden är speciell för den enda vägen till den går via en stege ner igenom en spricka i berget. Visst var det en fin strand och det klara vattnet hade härlig turkos färg. I träden låg hundratals sulor på ägg i sina bon och allt var väldigt idylliskt. Men vi vet inte om det ska räcka för att bli klassad som den finaste stranden. Vi tycker nog att de andra stränderna var minst lika fina.

Från Sancho Beach promenerade vi först till en utsiktsplats uppe på berget för att sedan ta en stig till nästa bukt. Det var en fin promenad och från stigen hade vi hela tiden en fantastisk utsikt över havet. När vi kom fram till Baia de Golfinhos stannade vi en stund på den stora plattformen de byggt där. Härifrån är det tänkt att man ska kunna stå och titta på den stora flock av spinning dolphins som lever här. Några delfiner såg vi inte till men det gjorde inte så mycket för de brukade komma och showa för oss varje morgon vid vår båt. Det är en stor flock och det är kul att se dem hoppa och snurra runt, nästan som på cirkus fast i naturen.

Efter en kopp kaffe och en glass fortsatte vi med bilen och åkte tillbaka mot huvudbyn. Där körde vi ner till de gamla delarna och ut till fortet. Härifrån hade vi en fin utsikt ner mot vår ankarplats och vi kunde se hur Bliss gungade i de stora dyningarna som stundtals rullar in i viken Något som är väldigt tröttsamt när man är ombord. Efter en sväng ut på öns nordöstra del åkte vi tillbaka till hamnen och lämnade tillbaka bilen. Innan vi tog jollen tillbaka till båten gick vi till caféet och beställde in caipirinha och satte oss en stund för att chatta med familj och vänner via det wifi som fanns där.

Vår sista dag på Fernando de Noronha blev en fixardag där Cecilia lagade några rätter mat för den kommande seglingen och Jocke fixade några grejer på båten. Vi hade av hamnkaptenen fått kontakt med en kille som skulle hjälpa oss att tanka diesel i båten. Jocke åkte med killen till macken och fyllde dunkar med 400 liter diesel. Killen lastade senare dessa i sin båt och körde ut dem till Bliss där han fyllde på vår tank. På eftermiddagen åkte vi in till hamnkontoret för att betala avgifterna för vårt besök samt för att klarera ut och efter frukost morgonen efter seglade vi vidare mot Djävulsön utanför Franska Guyana.