Norra Marquesas

Strax före det att gryningsljuset färgade vikens branta bergssidor i guldgult tog vi upp ankaret och lämnade Baie Hanamenu. Vi seglade norrut mot Nuku Hiva. Anledningen till vår tidiga avfärd var att vi ville hinna fram innan solen gick ner. Sträckan är 77 distansminuter så det skulle gå bra bara det blåste så som prognosen angav. De första timmarna gick segt med för lite vind men sedan vred vinden och ökade något. Vi hissade vår gennacker och den gav oss en bra fart så att vi hann ankra i Baie de Taiohae i god tid innan det blev mörkt.

Taiohae är den största byn på Nuku Hiva, det är svårt att kalla det en stad. Viken är stor och rymmer många båtar. Det låg ett fyrtiotal båtar för ankar när vi kom men under lockdownperioden i mars till maj låg nästan hundra båtar här. En del av dem ligger fortfarande kvar men utan någon ombord då många beslöt sig för att åka hem. Viken är egentligen en gammal vulkan och bergsidorna som omringar den är kraterväggarna. Byn ligger utspridd längs viken och är ganska trevlig med några små supermarkets och ett bageri. I viken låg flera båtar som vi träffat förut och det var kul att prata om vad som hänt sedan vi sågs senast. Bland annat träffade vi Eve igen som, ensam på sin båt Auntie, nu fullbordat sin segling jorden runt. Major Tom som seglade från Hiva Oa senare än vi kom in i viken dagen efter. Vi stannade i Taiohae i nio dagar och trivdes bra här.

Anki och Sivert hade på en vandring till en utsiktsplats sett mantarays nere i viken vid en udde så en förmiddag tog vi jollarna dit. Mantorna simmade fram och tillbaka runt udden och vi hoppade i och simmade med dem. De var inte alls rädda för oss utan kom ibland väldigt nära. De var ca tio stycken som simmade runt och åt plankton. Det var helt fantastiskt att simma så nära att man skulle kunna ta på dem.

• 

• 

• 

• 

Klicka på den här länken för att se en liten film som vi har gjort på de snuttar som vi tog. https://youtu.be/JHII8x92AsQ

På förmiddagarna stod fiskarna och rensade sin fångst inne på kajen. I vattnet nedanför väntade hajar på att få de delar som rensats bort. Det blev ett väldigt plaskande så fort något fiskrens hamnade i vattnet. Hajarna var större än de revhajar vi sett tidigare och verkade ganska aggressiva men byborna verkade vana vid dem för en stund senare badade barnen från samma kaj.

En av kvällarna gick vi på en av de få restauranger som finns och åt pizza. Det var vårt första restaurangbesök på 4 månader och det kändes lyxigt att få sätta sig ned vid ett bord och bli serverad. Servitrisen var en så kallad mahu vilket är en man som uppfostrats som kvinna. Detta är inte helt ovanligt i Polynesien och är fullt accepterat. Det kallas ibland här för ett tredje kön. På den franska nationaldagen samlades byborna i en stor lokal där man även kunde köpa mat och dryck. Här spelades traditionell musik med ukulele, trummor och sång. Det blev även en dansuppvisning med marquesisk dans. Vi var ett gäng cruisers som var där för att titta och även vi blev inbjudna i dansen med blandad framgång.

• 

• 

• 

• 

Tillsammans med Anki och Sivert hyrde vi bil och körde runt hela ön. En del av vägarna på norra sidan liknade mer traktorstigar än vägar så vi var glada över att ha valt en fyrhjulsdriven bil. Bergen är höga och branta så vägarna slingrar sig fram i serpentiner. Ibland stannade vi för att plocka frukt eller bara för att titta på de fantastiska vyerna. På öns norra sida ligger den lilla byn Hatiheu. Här tänkte vi äta lunch på Chez Yvonne som är en restaurang som många hade rekommenderat. Kanske för att det är den enda restaurang som finns där. Yvonne stod i dörren till sin lilla butik, som ligger vägg i vägg med restaurangen, när vi parkerade utanför. Hon berättade att hon precis hade skickat hem kocken för det kom inga gäster. Hon skulle precis även stänga sin butik men vi hann köpa varsin påse chips och en Coca-Cola som fick bli vår lunch, för något annat fanns inte. Strax utanför byn ligger en större arkeologisk plats. Här fanns en polynesisk kultur långt innan europeerna kom. Ett stort träd som sägs vara 600 år gammalt växer nu över en del av lämningarna och under rötterna har man i en grop hittat skelettdelar från människor. Dessa tros ha blivit offrade och uppätna för här på Marquesas var stammarna bland de sista kannibaler man känner till.

Franska Polynesien som inte haft ett nytt covid 19-fall på flera månader öppnade i början av juli gränserna igen och det dröjde inte så länge innan nya fall rapporterades. Det blev obligatoriskt att ha munskydd, något som vi inte varit med om tidigare. Vi hade inga munskydd så Cecilia tog en ögonbindel som hon fått på planet och använde som munskydd. Det funkade bra i affären. Ortsbefolkningen använde inga munskydd, av de vi såg var det bara seglare som bar munskydd. Efter bunkring på Larsons butik var det dags att segla vidare.

• 

• 

• 

Vårt första stopp var Daniels Bay som ligger en liten bit väster om Taiohae. Det är en väldigt skyddad vik med en fin sandstrand längst in. Här finns också en liten by där det bor ett tiotal personer. Vi tog jollen in till byn och vandrade till vattenfallet Vaipo som med sina 350 meter i fallhöjd är Polynesiens högsta. Stigen var ibland svår att hitta men vi kom fram till slut. Det mäktiga vattenfall som vi sett på håll såg man tyvärr inte så mycket av när man väl var framme. Det låg skymt bakom de branta klippväggarna. Det var dock en fin promenad även om myggorna var fler än vi önskade. Jocke hade tagit med sig en kylväska med varsin öl i som smakade gott i värmen.

Efter några dagar i Daniels Bay seglade vi till ön Ua-Pou ca 30 distans söderut. När vi kom ut ur viken släppte Jocke i vår fiskelina och det tog inte ens 30 sekunder innan det nappade och vi fick upp en fin gulfenad tonfisk. Vi seglade till byn Hakahetau på Ua-Pous nordvästra sida. En väldigt fin liten by med spektakulära bergstoppar i fonden.

Här tillbringade vi ett par dagar och promenerade till den tyske chokladmannen Manfred något som vi fått rekommenderat att göra. Tyvärr blev det en besvikelse. Promenaden var lång och mödosam uppför berget och när vi väl kom fram var Manfred en obehaglig typ. Han varken visade eller berättade om sin tillverkning utan var mer intresserad av att ta och känna på Anki och Cecilia. Han är 75 år gammal och flydde från det forna Östtyskland. Nu bor han här med 100 höns och tuppar samt ett gäng skällande hundar så det är kanske kul när det kommer kvinnlig fägring på besök. Han har en fru men henne såg vi inte till. Vi köpte i alla fall några chokladkakor och de var goda. På vägen tillbaka mötte vi Eve på Auntie och när hon hörde om vår upplevelse ville hon inte gå dit längre. Ett bra val. På kvällen tog vi jollen in till kajen. När det blev mörkt kom fem, sex mantor in för att äta. De lockas in av att kajen har en lampa som lyser upp vattnet. Det var kul att stå och se ner på dem och hur de graciöst liksom svävar omkring i vattnet. Då och då gjorde de en loop och visade magen för oss.

• 

• 

Vi längtade nu efter klarare vatten, vita stränder och en ankring utan dyning så dagen efter satte vi och Major Tom segel igen och styrde sydväst mot den stora gruppen av öar som heter Tuamotu. Öarna här är låga ringrev av korall, atoller, ofta med en smal öppning i revet, där man kan segla in i lagunen. Här tänker vi att vi ska trivas. Mer om det i nästa inlägg.