Södra Stilla Havet

Tiden går fort och snart har vi varit i Nya Zeeland i tre månader. Vi har haft fullt upp med saker vi har behövt göra och med andra saker som vi har velat göra så bloggskrivandet har inte prioriterats. Men det ska vi få lite ordning på och vi börjar väl där vi slutade, på Bora Bora.

Efter frukost den 4 september lossade vi linorna till vår boj för att segla till Nya Zeeland. Vi blev rejält avvinkade av Anki och Sivert på Major Tom som med tutor, visselpipor och flaggor önskade oss lycka till på färden. Vi gick för motor ut genom passet och lämnade Bora Boras turkosfärgade lagun bakom oss. Vi fick fortsätta med motorn i en dryg timme innan vi kom ut ur vindskuggan som Bora Boras höga berg ger. Till slut fick vi lite vind och kunde rulla ut våra segel. Vinden var cirka 5-6 meter per sekund och kom ganska rakt bakifrån vilket kan låta perfekt men i verkligheten på havet blir det lite för svagt. I den lätta vinden gör dyningarna att seglen och slår fram och tillbaka, så om vi får önska vill vi ha lite mer vind om den kommer bakifrån.

För att undvika ett område med mycket grov sjö höll vi de första dagarna en västsydvästlig kurs. När vi närmade oss ön Aitutaki som är en av Cooköarna hade vi kommit förbi detta och ändrade då till en sydsydvästlig kurs. Tanken var att runda ett lågtryck som skulle komma västerifrån och på så sätt få fina medvindar ner mot Nya Zeeland. Någon dag senare passerade vi Rarotonga en annan av Cooköarna. Vi såg ön på håll och tänkte att det hade varit kul att stanna till ett par dagar men Cooköarna är stängda på grund av pandemin. Detsamma gäller för Tonga som vi också kommer att behöva segla förbi. På grund av att länderna är stängda kommer denna segling att vara längre än den över Atlanten och blir vår längsta etapp hittills. Eftersom vi byter klimatzon och seglar från tropikerna så kommer vi att komma in i ostadigare områden där lågtrycken avlöser varandra med ibland hårda vindar som följd. Då hade det varit bra att kunna stanna på Tonga för att vänta in ett bra väderfönster. Nu får vi hålla noga koll på prognoserna och anpassa vår kurs så att vi undviker det värsta vädret. Till hjälp har vi vädergurun MetBob som håller sina erfarna ögon på vädret och bistår i vägvalen. Ett dygn efter att vi passerat Rarotonga fick vi ett mail från Bob. Han skrev att lågtrycket ändrat sin bana och att vi därför måste återgå till en västlig kurs igen för att låta lågtrycket passera söder om oss. Det innebar ett par hundra sjömils extra segling men vi vill helst undvika hårda motvindar så valet var enkelt.

När vi lämnade Bora Bora hade vi 28 grader i vattnet och den första tiden till sjöss var temperaturen behaglig även på nätterna. Men ju längre söderut vi kom desto kallare blev det. Efter en vecka var vattentemperaturen nere under 20 grader och det var dags att ta fram tjockare kläder och täcken till sängarna. Särskilt på nätterna kändes det kallt i vinden och det var skönt att sätta på sig långbyxor, mössa och fleecetröja. Vi beslöt även att ändra vårt vaktschema till att dela upp dygnets tolv mörka timmar så att vi hade två tretimmarspass var. Vi brukar annars köra två fyra timmars och två tretimmars pass för att totalt få sju timmars sömn var men det var skönt att få krypa ner i värmen efter tre timmar. Några dagar senare var vattentemperaturen nere i bara 16 grader och beslutet kändes helt rätt. Vi har ju levt länge med tropiskt klimat så våra kroppar var inte alls vana vid detta hemska kalla väder.  

Man kommer efter några dagars segling in i en rytm och förutom justeringar av kurs och segel händer det inte så mycket. Rutinen frukost, fika, middag och sova rullar på dygn efter dygn. Vi kollar väderprognosen och varje dag lyssnar vi på vår SSB-radio. Seglare i Franska Polynesien har sedan länge ett radionät och vi ropade dagligen upp dem för att rapportera vår position. Vi kunde prata med varandra hela vägen till Nya Zeeland vilket fågelvägen är över 400 mil bort. SSB-radion är även en trygghet. Sjöräddningsstationer och andra fartyg kan höra våra anrop även om de är långt borta vilket inte fungerar på samma sätt med en VHF-radio som i princip bara har en räckvidd till horisonten. Vi har även en satellittelefon men då måste man veta numret till den man ska ringa och kan inte ropa ut ett allmänt anrop.

På dagarna fördriver vi tiden med att lyssna på olika podcasts som vi laddat ner och så har vi våra läsplattor som vi också fyller med innehåll innan vi seglar iväg. Med internet kan vi sitta på andra sidan jorden och låna böcker på Stockholms Stadsbibliotek, är det inte fantastiskt. 

Ofta kommer det delfiner på besök och ibland ser man dem på långt håll när stora stim kommer hoppande emot oss. De verkar bli lika glada över sällskap som vi. Även långt ut till havs finns fåglar och de sätter sig ibland för att vila på båten. Den sista veckan, när vi kommit längre söderut, fick vi då och då besök av albatrosser något som vi inte har sett förut. De har vingspann på ca tre meter och svävar omkring och letar squid. Vi såg två olika sorter av dem.

Efter en vecka på vår västliga kurs väntade vi på det lågtryckstråg som skulle ge oss västliga vindar så att vi skulle kunna sätta kurs söderut. MetBob hade förutspått när vi skulle möta det och det stämde nästan på timmen. Vi såg på molnen att det var på gång, det började regna och vinden vred till västlig och ökade till nästan kuling under några timmar för att sedan mojna lite. I samband med det ändrade vi vår kurs och det kändes skönt att styra mot målet. 

Den 14 september blev en kort dag för oss, den varade bara i tre timmar. Klockan 22 på kvällen den 13:e passerade vi datumlinjen och ställde då om klockan till klockan 21 den 14:e. Efter att ha varit ett halvt dygn efter Sverige i ett par år var vi nu plötsligt ett halvt dygn före. Normalt dricker vi ingen alkohol när vi seglar men det här kände vi att det måste firas så det fick bli en liten whisky från Mackmyra. 

Prognosen förutspådde att vinden skulle vrida emot för att sedan vid nästa trågpassage vrida mot sydost så vi följde med i vindvridet för att ta höjd för den kommande vinden. Efter någon dag kom vi in i stiltje och några timmar senare kom den nya vinden från sydost som vi då trodde skulle bära oss hela vägen till Opua men ack vad vi bedrog oss. Efter ett dygn med fina vindar såg vi ett nytt tråg vid horisonten som vi inte sett på någon prognos och när vi passerade det fick vi vinden rakt emot oss. Vi hade då ca 100 distansminuter kvar till Opua och hade ingen lust att börja kryssa. Dessutom skulle det dagen efter komma en hård kuling och då ville vi vara i hamn så vi rullade in seglen och körde för motor de sista 12 timmarna vilket visade sig vara rätt beslut för på natten dog vinden ut helt och hållet. 

På morgonen den sista dagen till sjöss mötte vi en stor val när vi åt frukost och på förmiddagen den 21 september körde vi in i Bay of Islands. Där blev vi först mötta av en flock delfiner och sedan av kustbevakningen. De kom ut för att hälsa oss välkomna och för att berätta var karantänbryggan, där vi skulle lägga till, låg. Dessutom överlämnade de lite papper och ett simkort i en fin vattentät bag så att vi kunde ringa eller logga in på internet eftersom vi inte fick gå iland. Vilken service! Totalt hade vi då seglat nästan 2 500 distansminuter från Bora Bora och varit ute i 16 dygn.

Vid karantänbryggan blev vi mötta av personal i skyddsutrustning. Vi fick banderoller att sätta upp på båten som sa att vi var i isolering. En kille från biosecurity gick igenom vilken mat vi hade med oss. Nya Zeeland har stränga krav på vad som får föras in i landet och en del av vårt skafferi hamnade därför i soporna. 

Efter två nätter vid karantänbryggan var resultatet från covidtestet vi fick ta klart och vi blev utsläppta i frihet igen. Vi hade fått en bryggplats i marinan och efter tankning flyttade vi till den. Här låg även den holländska båten Tiago som vi träffat flera gånger i Franska Polynesien men inte träffat på länge så de kom över på en öl ombord hos oss.

Eftersom vi tänkt att åka hit med bil senare, så stannade vi bara i några dagar i Opua. En av dagarna promenerade vi en fin led längs vattnet till Paihia. Det visade sig vara längre än vi trott och dessutom mer kuperat. Efter lång tid ombord på båten var våra ben inte riktigt i form och vi undrade hur vi skulle orka hela vägen tillbaka. Men det löste sig för killen som ägde snabbköpet där vi handlade ett par chokladbitar erbjöd sig att skjutsa oss tillbaka med sin bil. Vi var inte sena att tacka ja. Vi har efter det flera gånger blivit erbjudna skjuts utan att ens fråga. Kiwis är verkligen snälla och trevliga.

Vi hade bokat en bryggplats som väntade på oss på Riverside Drive Marina i Whangarei och vi ville komma dit för att ha en bas och göra utflykter runt på Nya Zeeland. Efter en övernattning på ön Moturua i Bay of Islands seglade vi söderut. Whangarei ligger längst inne i en flod och för att komma in där var vi tvungna att ankra i inloppet för att vänta på högvattnet. Dagen efter gick vi uppför floden och när vi kom fram till marinan blev vi välkomnade av Anna och Arthur på Vista som vi känner sedan tidigare. De har varit här i snart ett år. Vi fick en bra plats i marinan och det är nära in till den lilla staden Whangarei där det finns affärer och restauranger.

På land står de svenska båtarna Loupan och Spray och väntar på att sina ägare ska komma tillbaka. Ulla och Pelle på Loupan, som vi känner och har följt sedan de lämnade Sverige, är hemma i Sverige. Även Barry ”the old seadog”, vars episoder vi ofta såg på Youtube hemma innan vi själva seglade iväg, ligger här på bryggan. Covid-19 har ju pausat hela världen i nästan två år och vi kunde ju aldrig tro att vi skulle komma ikapp våra inspirationskällor när vi seglade hemifrån. Det känns kul att vara framme i ett nytt land och vi börjar sakta vänja oss vid att temperaturen är mycket lägre än vi är vana vid. Cecilia trivs väldigt bra men Jocke är mer tveksam. Det är bara 10-12 grader på nätterna och 16-18 på dagarna men sommaren är på väg så snart blir det varmare. Nu väntar nya äventyr men utan båten. Vi kommer att åka runt på Nya Zeeland med bil och återkommer med nya rapporter vartefter.