Whangarei och Northland runt

På grund av pandemin är Nya Zeelands gräns stängd sedan mars 2020. För att få ett undantag för att komma in i landet var vi tvungna att förbinda oss till att göra service och reparationer på båten för ganska mycket pengar. Vi har hört om flera seglare som fått avslag på sin ansökan för att deras bedömda kostnader för service varit för låga. Ett konstigt system för viruset bryr sig väl knappast om hur mycket pengar man ska göra av med när det bestämmer sig för att smitta en person eller inte. Vi hade en lång lista med punkter som vi ville fixa och förbättra på båten som vi tog tag i när vi kommit fram till marinan i Whangarei. Det var allt ifrån stor service på både motor och dieselgenerator till översyn av segel samt att vi behöver klä om dynorna i sittbrunnen vars tyg inte klarat av åren i solen. Vi jobbade på och trivdes bra med tillvaron i ett nytt land. Vi hade middagar med Anna och Arthur och varje söndag är det gemensam grillning för alla i den lilla marinan.

Vår hydrauliska rulle till genuan behöver skickas till Holland för service men på grund av att aucklandområdet är i lockdown så kan inte riggarna komma hit och demontera den, så det får vänta tills situationen förbättras. I hela Nya Zeeland bedöms smittorisken för respektive område och klassas sedan i olika nivåer. Det är bara i Auckland som smittan finns och därför är de i lockdown. Här i Northland, som regionen heter, är livet i princip som vanligt förutom att man måste ha mask när man ska gå in i en butik. En sak som vi inte varit med om tidigare är att man måste registrera sig på varje plats man ska besöka. Man använder en app i telefonen och registrerar sig enkelt genom att skanna en QR-kod. Koden sitter anslagen i entrén till alla ställen i landet. Allt ifrån butiker till offentliga toaletter. Appen registrerar var man har varit och om en person får Covid kan man på så sätt smittspåra bakåt och be personer som varit på samma plats samtidigt att gå och testa sig. Det funkar till och med så att appen, via Bluetooth, märker av om du har varit nära någon som har Covid och då får man ett meddelande. Systemet som enligt lag måste följas är inte okontroversiellt och det förekommer protester och demonstrationer som menar att lagen kontrollerar folk och är att jämföra med kommunism. I oktober antogs även en lag som anger att exempelvis all skolpersonal måste vara dubbelvaccinerade för att få gå till jobbet. Även facket ställde sig bakom lagen och det har varit en hel del diskussion om det här i landet.

Whangarei är en liten trevlig stad där framförallt området omkring hamnbassängen är fint med restauranger och cafeér. I övrigt liknar staden mer ett industriområde. Vid hamnbassängen har bygget av ett konstmuseum pågått i flera år. Museumet ritades av arkitekten och konstnären Friedensreich Hundertwasser redan 1993 men bygget blev av olika orsaker fördröjt. Hundertwasser gick bort 2000 och fick inte se sin skapelse ta form. Byggnaden är verkligen fantastisk och kommer att bli ett fint smycke för staden när allt blir färdigt om några månader.

Efter ett par veckor med båtvård och sightseeing i närområdet hade vi tänkt att åka ut på en lång bilresa runt om i landet. Men på grund av att ett par covidsmittade personer olagligen tog sig in i regionen från Auckland sattes hela Northland i level 3 vilket innebar att alla skulle stanna hemma och att alla restauranger mm stängdes så vi fick avvakta med vår resa. Efter en dryg vecka förklarades faran för smittspridning över och allt öppnade igen. Vi hyrde då en bil och gav oss ut på vägarna. Eftersom aucklandområdet fortfarande var i lockdown kunde vi inte ta oss förbi där för att komma till de södra delarna så vi fick tänka om och gjorde en rundresa i Northland istället. 

Vi började med att följa den slingrande vägen längs kusten norrut till Russel som var den första platsen som européerna bosatte sig på när de började anlända till Nya Zeeland i början av 1800-talet. Russel har en skyddad vik att ankra i och blev därför ett tillhåll för bl a valfångare. Ursprungsbefolkningen, Maorierna, upptäckte snart att det fanns möjligheter till handel och tillhandahöll mat och timmer i utbyte mot alkohol, skjutvapen och andra varor som européerna hade med sig. Ganska snart fick platsen ett väldigt dåligt rykte som en laglös plats full av fylla och prostitution och kallades i folkmun för ”the hell hole of the Pacific”. Idag är den lilla staden en lugn idyll och det märks inte mycket av den forna tidens laglöshet.

Det fanns maorier och européer som ville ha mer ordning och reda och när ledare för ett antal maoristammar kom till engelsmännen för att få skydd mot fransmännens försök att kolonisera landet började man skissa på en överenskommelse. I oktober 1835 undertecknade några engelska nybyggare och nordliga maoriska hövdingar en överenskommelse som kom att sprida sig söderut till resten av landet. I februari 1840 undertecknades slutligen överenskommelsen i Waitangi som innebar att England skulle upprätta en guvernör och att iakta maoriernas rättighet till deras land samtidigt skulle maorierna får rättigheter så som brittiska undersåtar. Nationen Nya Zeeland var fött.

Waitangi är Nya Zeelands viktigaste historiska plats och är nu ett kulturcentrum med museum. Normalt har man hundratals besökare per dag men på grund av pandemin var vi de enda besökarna när vi var där. Så vi fick en egen guide som visade oss runt på området och berättade om historia och maorisk kultur. Sedan fick vi en alldeles privat maorisk sång- och dansuppvisning. Uppvisningen började med att Jocke som blev utsedd till hövding för vår lilla stam först blev utmanad och sedan välkomnad till maoriernas land.

På vår väg norrut besökte vi de offentliga toaletterna i Kawakawa som designats av Hundertwasser. Normalt så kommer det varje dag busslaster med turister hit vilket gör platsen till stadens största attraktion. Dagen slutade med att vi tog in på en vingård på halvön Karikari och stannade där över natten.

På grund av att det regnade väntade vi sedan med att åka till Cape Reinga och tog oss till staden Kaitaia istället. Alla småstäder här i landet har en i vårt tycke ganska ful arkitektur, så även Kaitaia. De har en huvudgata med butiker där man byggt upp fasaderna mot gatan lite högre än resten av huset. Det ger en känsla av att komma till en vilda västernstad. Det lokala utbudet av restauranger begränsar sig oftast till någon enstaka pub och hamburgerbarer. Man förväntar sig att kunna bli serverad goda fiskrätter när man är i en kustnära stad. Om man söker på seafood är det enda sökresultatet som kommer upp fish & chips. Vi är normalt inte så kräsna men efter ett tag blir menyerna väldigt lika varandra och när man ätit friterad fisk, hamburgare eller kokt lammlägg i en vecka ser man fram emot något annat.

Landskapen däremot är väldigt vackra med gröna böljande kullar så långt ögat når. Överallt går betande får och kor. Alla vägar är smala och krokiga men hastighetsbegränsningen är 100 km/h. Då och då dyker plötsligt en bro upp som bara har ett körfält men trafiken är för det mesta gles så det är sällan några problem. Vänstertrafiken tar ett litet tag att vänja sig med men efter ett par dagar går det ganska bra. Det största problemet är att man varje gång sätter sig på passagerarsätet och undrar var ratten har tagit vägen. 

Vägen upp till Cape Reinga är inget undantag. Cape Reinga ligger på Nya Zeelands norra udde och här möts Stilla Havet och det Tasmanska Havet. Man kan tydligt se var de olika vattenmassorna möts för det bildas en vit strimma i gränsen mellan de olika strömmarna.

Platsen är också en av de viktigaste spirituella platser i Nya Zeeland. I maoriernas tro färdas de avlidnas själar hit när man dör för att sedan glida ner i vattnet och in i nästa värld. Platsen är väldigt vacker och det är väl också en vacker tanke att själarna träder in i en annan värld just här.

Här uppe i norr, på den västra sidan, börjar också det som kallas för ”Ninety mile beach” vilket är en jättelång och bred sandstrand. För längesedan användes den som landningsbana för postflyget till Australien och nu är den en del av vägnätet och används som landsväg när huvudvägen är avstängd. Man får dock inte köra här med hyrbil för det är långt mellan avfarterna och när tidvattnet rullar in blir sanden snabbt mjuk att köra på och det är många små hyrbilar som kört fast. Men vi var såklart tvungna att prova en liten bit.

Här finns stora områden med väldiga sanddynor gjorda av fin sand. Dynerna är 150 meter höga och man kan hyra brädor och åka nerför sandbackarna.  

I den södra änden av stranden ligger semesterorten Ahipara. Där fick vi tag i ett fint rum med sjöutsikt. Med stängda gränser och aucklandborna instängda i lockdown var det enkelt att få tag på rum till bra priser. När vi dagen efter kom till Omapere var det likadant och vi kunde njuta av solnedgång i havet från vår balkong. 

Söder om Omapere ligger Waipouaskogen, en av de få kvarvarande kauriskogarna. För några hundra år sedan var cirka 80% av Nya Zeeland täckt med skog. När européerna kom introducerade de potatis och andra grödor och för att odla dessa behövs åkermark. Trä behövdes för att bygga hus mm till alla nybyggare och blev så småningom även till en stor exportvara. Nu är endast drygt 20% av landet täckt med skog och en del av den är skyddade naturskyddsområden som det vi besökte. I den här skogen växer kauriträd, som är ett träd som bara finns här på Nordön. Kauriträden växer rakt och blir normalt 40-50 meter höga. Det största heter Tane Mahuta vilket betyder ”Skogens Herre” på maori. Han, som maorierna kallar trädet, är 51 meter hög och har en omkrets på 14 meter. Man har bedömt att åldern är drygt 2 000 år så det är verkligen ett mäktigt träd.

Vi fortsatte vår bilfärd genom skogen som så småningom övergår i öppna landskap när man kommer ner till Dargaville och floden som rinner ut i en havsvik där. På 1800-talet var staden en stor handelsplats för timmer från kauriträd och staden var en period Nya Zeelands största stad. Idag bor det bara ca 4 500 personer här. Vi stannade till för en kopp kaffe och fortsatte sedan längs floden söderut till Matakohe där det finns ett kaurimuseum. Därefter tog vi oss över till Mangawhai och var då tillbaka på östkusten igen. 

Längre söderut än så här kan vi inte köra för här ligger covidgränsen mot aucklandregionen och kör vi in där får vi inte köra tillbaka igen. 

Efter en natt och lite vandring längs stränderna i Mangawhai körde vi kustvägen hem till båten i Whangarei. Bliss låg fint och väntade på oss och solen börjar verkligen att värma nu när våren är här så vi avslutade vår utflykt med en GT i sittbrunnen och funderade på hur nästa utflykt skulle kunna gå till. Vi vill ju gärna komma till sydön. Eftersom det inte går att köra igenom aucklandområdet för att komma söderut var vi tvungna att hitta på ett annat sätt. Så en knapp vecka senare flög vi till Queenstown och hyrde en bil där, vilket vi berättar mer om i kommande blogg.