Sydön

Efter att vi kommit tillbaka från vår utflykt i Northland fortsatte livet i marinan. På halloween fick vi trick or treatbesök av amerikanska seglarbarn och sedan var det gemensam grillning. Bäst av allt var ändå att det hemma i Sverige föddes ett nytt barnbarn.

Ungefär som i den gamla barnsången av Mora träsk så kunde vi inte åka igenom aucklandregionen utan vi måste flyga över det. Efter en jättefin inflygning mellan snöklädda bergstoppar landade vi på flygplatsen i Queenstown och tog bussen in till stan. Vi fattade direkt tycke för staden som ligger fint beläget vid en sjö med höga snöklädda berg runt om. Queenstown påminner om ett stort Åre med mängder av restauranger, pubar och caféer och det finns en lift som på vintern tar skidåkare upp till ett skidområde. På sommaren är det mountainbikeåkare som tar över och det finns många nerfarter för dessa. Här finns även många vandringsleder, några är korta men en del sträcker sig många mil till andra städer på sydön. Vi trivdes bra här i Queenstown och var glada över att vi valt att flyga hit för då skulle vi ju även få några dagar till här innan vi flyger tillbaka. 

Efter några dagar hyrde vi en bil och åkte vidare. Vårt första mål var Milford Sound på Sydöns sydvästra kust. Vägen slingrar sig fram längs sjön och vyerna är fantastiskt vackra. När sjön tar slut följer vägen en dalgång och efter några timmars körning kommer man till Te Anau som är ett litet samhälle vid sjön med samma namn. Här stannade vi för natten och bokade in oss på en buss- och båtresa till Milford Sound dagen efter. Te Anau och Milford Sound ligger i ett område som heter Fiordland och det är på många sätt likt fjordlandskapet i Norge. Här regnar det i snitt drygt 200 dagar om året och man får i medeltal cirka 7 000 mm regn per år. Nederbörden och det oförutsägbara vädermönstret beror på de västliga luftströmmarna i det berömda ”Roaring Forties”. Dessa vindar tar upp fukt när de korsar Tasmanhavet, pressas upp av bergen och släpper sedan ut det som kraftigt regn i väster och snö på högre nivåer. Tack vare mängden regn här, har Fiordlandområdet mängder med fantastiska vattenfall och skog att njuta av. Vi hade en otrolig tur för vi hade vindstilla, varmt och en klarblå himmel de dagar vi var här.

Innan européerna på 1800-talet började bosätta sig på Nya Zeeland levde där bara ett enda däggdjur – fladdermusen. I gengäld fanns det ett helt otroligt fågelliv i landets stora, otillgängliga skogsområden. Eftersom det inte fanns några naturliga fiender hade vissa arter förlorat förmågan att flyga. Detta inkluderar kiwin, men också den nu utdöda moan samt den starkt utrotningshotade Takahē som man i över 100 år trodde var utdöd. Då européerna hade med sig allt från hundar och katter till rävar och pungråttor, blev de försvarslösa fåglarna helt enkelt uppätna. Den naturliga näringskedjan var för evigt förstörd och hela landets fauna förändrades.

I Te Anau promenerade vi runt och kom till ett fågelreservat där vi fick se ett antal fåglar som bara finns här på Nya Zeeland. Bland annat två Takahē. På Nya Zeeland finns det också tre sorters papegojor (Kākā, Kakapo och Kea). I reservatet fick vi se några Kākā. Vi ville gärna se en Kea men tydligen gillar de kallare temperaturer och tar sig upp i bergen på sommaren. Kean är en kraftig, rödbrun papegoja på nästan 50 cm som anses vara en av de mest intelligenta fågelarterna i världen. Den är också berömd för att med sin kraftfulla näbb slita loss gummilister från parkerade bilar, slita ryggsäckar itu eller förstöra vandringsstövlar som folk lämnat kvar utanför tältet. Den lever uteslutande på Sydön och ses ofta runt parkeringsplatserna på väg till Milford Sound och vid Mount Cook. Vi ville såklart också se en kiwi men de är ganska sällsynta och bara aktiva på nätterna men det är inte vi.

Vi var glada för beslutet att åka buss för nu kunde vi njuta av landskapet och slapp att tänka på körningen längs de krokiga vägarna. Bussen stannade på flera fina ställen för fotografering. Vägen slingrar sig upp för berget och kommer ända upp till 945 möh där en tunnel byggts till andra sidan berget. När vi kom ut ur tunneln fick vi plötsligt se en Kea som satt vid vägkanten. Tyvärr fick vi aldrig tid till att fotografera den.

Väl nere vid vattnet gjorde vi en båtutflykt ut på havet genom fjorden. Fjorden kantas av branta bergssidor och här och där forsar ett vattenfall utför stupen. På klipporna ligger pälssälar och vilar sig och i vattnet hoppar delfiner, så det är verkligen en häftig plats.

Milford Sound är Nya Zeelands mest kända turistmål och har tidigare utsetts till världens bästa resmål i en internationell undersökning. Chauffören berättade att det en normal dag är cirka 100 bussar fulla med turister som kommer till Milford Sound. Nu var det bara vår buss och en till här och det var cirka 15 personer i varje buss. Pandemin slår verkligen hårt mot turistindustrin men vi får och andra sidan möjlighet att uppleva dessa platser på ett helt unikt sätt.

Vi fortsatte vår resa till Bluff som är den sydligaste staden på det nyzeeländska fastlandet. Staden är verkligen ingen skönhet men vi gjorde en bra vandring upp till toppen av berget och fick en fin utsikt över omgivningen och ända till Stewart Island. Vi fortsatte ner på andra sidan ner till Sterling Point. Där fick vi ett fint fönsterbord och firade att vi (troligen) nått den sydligaste platsen som vi kommer att besöka på vår jordenruntsegling. Tyvärr var det inte säsong för ostronen från Bluff som ska vara goda men vi fick stillahavsostron och mat så att det räckte ändå.

Från Bluff fortsatte vi längs sydöns östra kust och stannade här och var och tittade på pälssälar och andra sevärdheter. Vid stranden i Otara såg vi rester av en skog från juratiden. Träd som alltså växt här för 150 miljoner år sedan. Här och var på stranden låg fossilerade stammar och grenar. De såg ut som trä men kändes som sten. 

Färden gick vidare via Nugget Point till Dunedin. 

I Dunedin stannade vi några dagar och åkte bland annat ut till Fort Taiaroa. Vid det gamla nedlagda kanonfortet finns den enda kolonin med kungsalbatrosser i hela världen som häckar på ett fastland. Forskarna använder de gamla tunnlarna och dolda utkiksplatserna för att kunna se till fåglarna. En av forskarna visade oss runt och vi kom verkligen nära de stora fåglarna. Hon berättade mycket om fåglarna och eftersom vi var de enda turisterna visade hon oss även albatrosserna från en annan utsiktsplats som forskarna använder. Med ett vingspann på tre meter är fåglarna verkligen gigantiska att se när de kommer inflygande. På udden fanns även tusentals måsar och fler var på väg.

I Dunedin besökte vi Tunnel beach och så stannade till vid världens brantaste gata, Baldwin Street. Tyvärr var det bara boende som får köra upp så vi fick nöja oss med att titta. 

Något som vi ville se var pingviner som finns längs stora delar av kusten. Tyvärr så försvinner de redan tidigt på morgonen långt ut på havet för att jaga och kommer inte tillbaka förrän det blivit mörkt så de är svåra att få syn på. Vi stannade på några platser där det skulle finnas pingvinkolonier men det var tomt.

När vi kom till Oamaru hade vi en tanke att kanske gå iväg sent på kvällen för att försöka få syn på några men när vi promenerade runt i hamnen fick vi plötsligt syn på en. Det var en gulögd pingvin och den gick på kajkanten och var ganska orädd. Vi kom verkligen nära och kunde ta bilder. 

Oamara var ett ställe som vi kom att gilla. Vi hade inga förväntningar men stan visade sig vara trevlig och kul att promenera runt i. När landet koloniserades var hamnstäder, som denna, viktiga för att föra in material och förnödenheter i landet. Framförallt var man specialiserade på gräsfrön. När skogarna höggs ner behövdes stora mängder gräsfrön och det var man tvungen att importera. Det syns tydligt på de stora byggnaderna att städernas välstånd var stort på den tiden. Staden har nu istället blivit världshuvudstad för de som gillar konststilen steampunk. Steampunk är en typ av science fictionkonst som grundar sig på ångmaskiner och annan gammal teknik.

Efter Oamaru vek vi av från kusten och körde upp i bergen igen. Målet var Mount Cook som med sina 3 724 möh är Nya Zeelands högsta berg. Här finns det mängder av fina vandringsleder. På vägen stannade vi till på ett antal olika platser för att se på olika sevärdheter vi läst om i guideböckerna. En del var kul att se medan andra inte var lika spännande. Men bara vyerna som vi såg från bilen medan vi körde var mer än tillräckligt och man ville stanna efter varje kurva för att ta kort för att det är så vackert landskap.

Efter att ha kört längs den vackra turkosa sjön Lake Pukaki ligger Mount Cook där vägen slutar. Byn som ligger vid bergets fot påminner mycket om Riksgränsen. 

Vi hade fortfarande tur med vädret och hade ett par fina dagar med vandringar. Den längsta gick fram till Hooker Lake där en glaciär slutar. Det var en mäktig syn att se och ibland hörde man hur det smällde till i isen när glaciären rörde sig. I sjön flöt stora isbitar som lossnat och man kände inte direkt för att bada i det iskalla vattnet. Från alla rum och i hotellets restaurang hade man en fin utsikt över bergen som vi njöt av vid våra after hike´s.

Dagen när vi lämnade Mt Cook började det att regna och blåsa men när vi kom en bit ifrån bergen kom solen fram igen. Nu var vi på väg mot Christchurch som är Nya Zeelands näst största stad. Staden drabbades 2010 och 2015 hårt av jordbävningar och stora delar av staden har behövt rivas och byggas upp igen. Men mer om det nästa gång.