Vi fortsätter att åka runt på Sydön

På vår väg mot Christchurch passerade vi Lake Pukaki och Lake Tekapo. Vyerna är fantastiskt vackra med det turkosfärgade vattnet och de snöklädda bergstopparna i bakgrunden. Då och då passerar man floder med smältvatten från bergen och ibland går vägen på höga broar över större floder. Vi stannade och fikade i Geraldine och fortsatte sedan till Christchurch där vi hittade ett litet fint hotell mitt i stan.

Så sent som 1850 kom de första européerna till platsen. De 792 båtpassagerarna landsteg från sina fyra skepp vid en plats i närheten av den nuvarande stadens läge. Redan före resan till Nya Zeeland, hade staden fått sitt namn, Christ Church, senare ändrat till Christchurch. Orten fick stadsprivilegium 1856 och blev därmed Nya Zeelands första stad. Idag har den vuxit och är med sina 360 000 invånare landets näst största stad. Mellan 4 september 2010 och 4 september 2015 har Christchurch med omnejd drabbats av 4 321 jordbävningar som varit starkare än magnituden 3,0. Tre stycken har haft magnituden 6,0 eller starkare, de jordbävningarna inträffade 2010 och 2011. Fram till februari 2015 hade 1 240 byggnader i centrala staden rivits till följd av jordbävningarna. Nu växer en ny och modern stad sakta fram ur rivningsmassorna. Trots att det nu gått 10 år sedan jordbävningen återstår väldig mycket arbete innan staden är hel igen.

På udden sydost om Christchurch ligger den franskinspirerade byn Akaroa. Byn ligger inne i en vik som formats av en vulkankrater. När man kör dit kan man välja att köra på en väg som byggts längs kraterns kant. Det är ibland hisnande brant på bägge sidor av vägen. Vägen är smal, väldigt krokig och räcken har man inte ansett behövas. Trots det är hastighetsbegränsningen satt till 100 km/tim och ibland möter man en pickup eller en timmerbil som dundrar fram. De är säkert vana att köra här men vi tyckte att vi ibland var obehagligt nära kanten. Som högst är man uppe på drygt 500 meter över havet och utsikten är fantastisk.

Vill ni se hur vägen ser ut kan ni följa med denna förare som tar er med på resan i 180.

Från Akaroa fortsatte vi sedan norrut igen till Kaikoura. Vi stannade då och då för att titta på kolonierna med pälssälar. Sälarna ligger på klipporna och vilar sig i solen. Hanarna blir upp till 2,5 meter långa och kan väga 150 kg så man går inte gärna fram och klappar dem. År 1825 fanns inga kolonier kvar i Nya Zeeland, endast enskilda djur överlevde gömda i grottor. Fram till idag har beståndet ökat till 60 000 individer. Vi försökte även att spana ut över havet för att försöka få syn på en hectorsdelfin. De finns bara här i Nya Zeeland men tyvärr såg vi ingen.

Vår färd fortsatte norrut till staden Blenheim som vi utforskade till fots. Vägen dit går genom regionen Marlborough och här produceras det mycket vin. Från Picton går färjorna över till Nordön och här tog vi en liten slingrig väg över berget för att få se vyerna över Marlborough sound. Efter många svängar kom vi fram till Nelson som visade sig vara en trevlig stad väl värd ett besök.

På Sydöns nordvästra hörn ligger nationalparken Abel Tasman. Här vandrade vi längs väl anordnade stigar genom fin natur. Området har ett rikt fågelliv med arter som tui och pukeko. Här träffade vi även på den nyfikna wekan för första gången. Wekan finns bara på Nya Zeeland och kan, som många andra fåglar här, inte flyga. Därför är den nu en hotad art då den jagas av råttor och iller mfl djur som européerna fört med sig. Wekan anses ofta som tjuvaktig för den tar gärna med sig solglasögon eller andra saker som turisterna lagt på sina strandfiltar.

Vi tog vägen över bergen till den gamla kolgruvestaden Westport på Sydöns västra sida. Vi kom fram sent på dagen men eftersom hotellrum varit lätta att hitta tänkte vi inte så mycket på det. Nu visade det sig att en översvämning, tidigare i år, förstört många hus i staden så alla rum var upptagna av antingen bostadslösa invånare eller av entreprenörer som kommit för att bygga upp husen igen. Till slut fick vi tag i ett sunkigt rum men vi skulle ju bara bo här en natt så det gjorde inte så mycket. Dessutom var det billigt. Staden gick i samma stil som rummet men på Johnnys restaurang fick vi den bästa kiwiburgaren vi ätit. En kiwiburgare är en hamburgare kompletterad med stekt ägg och rödbetor. 

Från Westport tog vi en omväg norrut till Oparara. Här, djupt inne i skogen, ligger både grottor och stora valv som naturen åstadkommit under miljontals år. Hit åker inte många turister för det är en avstickare från den vanliga vägen. Vi var glada för den stora fyrhjulsdrivna bilen för grusvägen var till slut väldigt brant och guppig. Till slut kom vi fram till en parkeringsplats och följde stigen in i skogen. Efter en stund kom vi fram till ingången till en grotta och vi tände ficklampan på våra mobiler och klättrade in. Grottan var mycket större och djupare än vi hade trott och våra små lampor var kanske i svagaste laget. Den andra grottan var ännu större men vi tog oss in ända till slutet. När man släckte lampan kunde vi se ljuset från lysmaskar som satt i taket. 

De stora valvbågarna var en annan upplevelse. Floden har genom miljontals år ätit sig igenom berget och bildat stora valvbågar. Scenerna är som tagna ur Sagan om ringen och det var nästan så att vi trodde att Gollum skulle hoppa fram med en fisk i munnen. På eftermiddagen åkte vi tillbaka till Johnnys och åt en kiwiburgare till. Sedan fortsatte vi till byn Charleston där vi för säkerhets skull bokat ett rum.

Vägen följer kusten och är väldigt naturskön. I Punakaiki stannade vi och tittade på ”Pancake rocks” som är kalkstensklippor som eroderat till häftiga formationer. Därefter tog vi in för natten i Greymouth. Staden växte upp efter att man hittade guld i en närbelägen dalgång. Idag bor här cirka 7 500 personer. Staden är väl ingen större skönhet men vi träffade på en man med en Ford V8 från 1938 som var en riktig skönhet, bilen alltså. Han tog oss med på en sväng runt stan. På kvällen gick vi till en restaurang som vi blivit rekommenderade att gå till. Cecilia var inte så hungrig och valde en mellanrätt som hette lamb´s fry något som vi lite slarvigt trodde var stekt lamm. Det visade sig vara en gryta innehållande allt från lever och njurar till testiklar och hjärna. Till det serverades potatismos. Hon åt bara moset.

Nu lämnade vi tillfälligt kusten och körde upp i bergen igen. Målet var byn Arthur´s pass där vi skulle vandra i bergen i några dagar. Byn ligger på 740 meters höjd och hela området är nationalpark. Här finns massor av vandringsleder i olika svårighetsgrader. Vi valde att första dagen starta med en kortare vandring upp till ett vattenfall som kallas Devil´s Punchbowl. På eftermiddagen gick vi en längre vandring upp längs en bäck. Naturen är verkligen fin här och på grund av pandemin var vi som vanligt nästan ensamma. Dagen efter hade vi tänkt att gå en längre vandring men den fick vi ställa in för det spöregnade på förmiddagen. På eftermiddagen trotsade vi regnet och gick en lite kortare tur. 

När vi senare tog oss ut till kusten igen stannade vi först vid Hokitika Gorge och gick en promenad på hängbroarna över floden. När snön smälter uppe i bergen har vattnet en turkos färg men nu på sommaren är den mer brun av lera som regnet drar ner. Inne i den lilla staden Hokitika finns ett litet zoo med inhemska djur. Efter att vi tittat på grodor, ålar mm fick vi se kiwifågeln. Vi stannade för natten i Franz Josef och dagen efter gick vi upp och tittade på glaciären. För hundra år sedan slutade glaciären vid den plats där vi stod. Sedan dess har jordens invånarantal ökat med nästan 6 miljarder människor och medeltemperaturen har höjts med cirka 1,5 grader.

Vi åkte vidare förbi Fox Glacier. Vägarna är smala men med väldigt lite trafik. Då och då kommer en bro som bara har ett körfält men det fungerade alltid bra även om de ibland var långa. Fram till Haast följer vägen kusten för att sedan ta sig uppför bergen. Via vackra dalgångar kommer man så småningom fram till sjöarna Lake Wanaka och Lake Hawea. Efter flera fotostopp kom vi till slut fram till staden Wanaka i distriktet Otago och även här produceras det mycket vin. Vi hittade ett centralt hotell och fick ett rum med fin utsikt över sjön och de snöklädda bergstopparna på andra sidan.

Här i Wanaka ville vi vandra uppför Roy´s Peak som är en av de populäraste vandringarna på Nya Zeeland. Dagen efter fick vi en underbar varm och vindstilla dag och vi startade att gå efter frukost. Det är 1,6 mils vandring fram och tillbaka till toppen. Höjdskillnaden är 1 305 meter så det tar sin tid att komma upp. Detta blev den bästa vandring vi har gjort hittills på Nya Zeeland och mycket berodde såklart på det fina vädret. Möra i benen somnade vi gott den kvällen efter att ha ätit och druckit ett gott lokalproducerat vin.

Från Wanaka åkte vi Crown Summit Road igenom Cadrona där vi stannade och tittade på det berömda bh-staketet där nu cirka tusen bh:ar har hängts upp för att uppmärksamma bröstcancer. När man kommer upp till vägens högsta punkt är man 1 076 möh vilket gör denna väg till den högst belägna vägen i Nya Zeeland. På andra sidan berget stannade vi i guldgrävarstaden Arrowtown innan vi fortsatte till Queenstown och cirkeln var sluten. Här besökte vi en av inspelningsplatserna till filmen ”Sagan om ringen” samt promenerade runt i staden. Vi har kört nästan 400 mil och har haft en mycket bra resa runt på Sydön. Efter några avslutande dagar i härliga Queenstown flög vi tillbaka till Bliss för att förbereda för upptagning och hemfärd till Sverige.