Bundaberg till Great Keppel Island

Så var det dags för midsommar igen. Det blir vår fjärde midsommar som vi firar i Stilla Havet. Den första, 2020, var vi i Gambier tillsammans med de svenska båtarna Major Tom och Hakuna Matata. Den andra på Fakarava med den dansk/norska båten Casablanca. Förra året var vi ensamma till havs på väg från Nya Zeeland mot Fiji. I år sker firandet på Lizard Island i Australien med de svenska båtarna Loupan och Spray. Tillsammans med dem (och ett 50-tal andra) ska vi senare segla till Indonesien. Men vi får väl fortsätta där vi slutade senast, i Bundaberg. På grund av dåligt internet har vi minskat storleken på bilderna men hoppas att de går att se bra ändå.

När vi landade i Brisbane slog värmen emot oss. Skillnaden i temperatur mot den södra delen av Australien märktes verkligen så det var skönt att hoppa in i Uberchauffören Peters bil med AC. Peter kör de flesta seglare till marinan eller dit man vill till ett bra pris. Vägen från flygplatsen till marinan går genom enorma sockerrörsplantager. Peter berättade att de senaste tio åren har fler och fler sockerrörsodlare gått över till att odla macadamianötter istället vilket är enklare och ger en större förtjänst. Nu är området kring Bundaberg ett av de större områdena för denna odling.  Vi blev avsläppta med vårt tunga bagage precis nedanför båten där marinan hade ställt upp en trappa så att vi skulle kunna komma upp. Det första vi gjorde var att koppla in batterierna som varit urkopplade sedan vi lämnade båten, därefter öppnade vi en flaska bubbel för att fira återkomsten till båten. 

Vi hade en dag på land innan sjösättning. Marinan hade fixat det mesta men vi hade en del grejer som anoder och en del andra smågrejer som skulle fixas innan båten hamnade i sjön. Vår kätting hade varit inlämnad på omgalvanisering så vi behövde mäta ut och sätta markörer på var tionde meter så att vi vet hur mycket kätting vi lagt ut när vi ankrar. Arbetet gick sakta för det var över trettio grader varmt och det var vi inte vana vid. Sjösättningen gick bra och vi lade till på bryggplatsen som vi hade fått.

Nu började nästa del av förberedelserna för seglingssäsongen, bunkring. Marinan har en gratisbuss som tar oss seglare in till staden. Den åkte vi med på morgonen och kom tillbaka på eftermiddagen med våra väskor fulla med mat och annat. Eftersom vi ska segla till Indonesien och sedan vidare över Indiska Oceanen behövde vi köpa det mesta här i Australien, av det vi behöver. I Indonesien är det svårt att få tag i varor speciellt mejeriprodukter, öl och vin. Utöver proviantering så var det en del grejer som behövde fixas på båten. En av dävertarna gick sönder litegrann på Fiji och när vi seglade till Australien förra året gick en hydraulslang sönder. Att montera ut den gamla hydraulslangen ur båten var ett digert arbete i värmen eftersom den troligen var dragen innan inredningen monterades när båten byggdes. Men till slut kunde vi ta den med in till stan för att få en ny tillverkad.

Efter några dagar kom Karl-Axel på Spray till marinan för det var dags för sjösättning även för dem. Jocke hjälpte till som gast eftersom Elisabet skulle komma en vecka senare. En kväll när Jocke kollade på Facebook såg han ett inlägg i en facebookgrupp om en kille som hade hittat tre stulna båtar och undrade om någon kände igen den. Den ena båten var vår motorbåt som vi har på landet. Nu låg den tydligen och flöt utan motor vid en ö några mil från hamnen. Vi fick tag på barnen därhemma och de fick börja ordna med bärgning och ringa till polis och försäkringsbolaget vilket inte är helt lätt gjort när man är på andra sidan jorden. Senare samma kväll hörde en journalist av sig som sett att Jocke svarat killen i inlägget och ville göra en intervju. Det var en märklig historia att från Australien se sin stulna båt på nätet.

När bunkring och fix var klart ville vi komma iväg men dåligt väder satte stopp för vår start. Vi hade tänkt att segla till Fraser Island, eller K´gari som ön heter nu, men på grund av vädret fick vi hoppa över det. K´gari är världens största sandö och har nyligen lämnats tillbaka till aboriginska folket, därför har ön fått tillbaka sitt gamla namn. I väntan på premiärturen fortsatte vi att bunkra och att umgås. Den närmsta affären för vin och öl finns i Burnett Heads, några kilometer bort. Dit cyklade vi med våra kärror på släp och med ryggsäckarna på ryggen för att handla. Det är en drive thru så vi cyklade in för att hämta de varor vi hade beställt. Killen i affären tyckte synd om oss så han erbjöd sig att köra ett lass till marinan med sin bil. I Burnett Heads finns också ett hotell med restaurang. Varje fredag är det schnitzelkväll så tillsammans med Elisabet och Karl-Axel cyklade vi dit för middag. Andra dagar åt vi på restaurangen på marinan där de serverar en riktigt bra aussieburgare.

När vädret blev bättre seglade vi tillsammans med Spray till atollen Lady Musgrave där vi stannade ett par dagar för att snorkla mm. Här är vattnet härligt turkost och inbjuder till bad. Men vi var lite uppskrämda av alla rykten vi hört om de livsfarliga maneterna som finns här i Australien. De farligaste är bara två centimeter i diameter men giftet i trådarna dödar en människa om man får dem på sig. En del sa att manetsäsongen var över, eller i alla fall snart över. En del sa att en heltäckande så kallad ”stinger suit” bör man ha på sig när man badar. Vi gick halva vägen och köpte tunna långärmade surftröjor och sedan tights som skydd för benen. Det har fungerat bra för oss och vi hoppas att det gör det även i fortsättningen. Vi gick en promenad runt den lilla sandön och hittade spåren efter en stor sköldpadda som varit uppe för att lägga sina ägg i sanden. Från Lady Musgrave fortsatte vi till Panncake Creek där vi ankrade i flodmynningen och gick promenaden upp till det gamla fyrtornet. Tidvattnet gör att man måste planera landstigningarna. Vi hade koll på hög- och lågvatten men vår granne på ankringen hade tagit jollen in till land ett par timmar före oss. När de kom tillbaka från promenaden låg jollen hundra meter från vattnet. Vi hade ankrat jollen på grunt vatten ute i floden och vadade ut med den till lite djupare vatten så att vi kunde åka tillbaka till båten. Det var först senare som vi kom på att vi nu var inne i området där det finns krokodiler. Från och med nu var vi tvungna att tänka oss för bättre.

Efter ett stopp i staden Gladstone, där vi åt på den lokala yachtklubben, seglade vi och Spray till Cape Capricorn där vi gick upp till ännu en fyrplats med fantastisk utsikt. När vi kom ner från fyren träffade vi en fiskare som lärde oss att plocka ostron. Dessutom fick vi var sin stor torskfilé så middagen var fixad både för oss och för Spray. Vi på Bliss tog jollen dagen efter och körde till en plats som heter Yellow Patch. Det är en stor sanddyn som vi klättrade upp på och sedan åkte nerför på den branta sidan. Vi önskade att vi hade haft en pulka med oss. Namnet Cape Capricorn har udden fått av kapten Cook för att den ligger i princip på Stenbockens vändkrets. Här ska det som kallas för tropikerna börja men någon tropisk värme hade vi inte, snarare tyckte vi att det var kyligt, i alla fall på kvällar och nätter. 

Vi fortsatte vår segling norrut och ankrade vid Great Keppel Island dit även Pelle och Ulla på Loupan skulle komma dagen efter. Great Keppel är en nationalpark och här finns fina stränder, vandringsleder och en resort att svalka strupen vid efter promenaden. Vid lågvatten fanns det gott om ostron så vid sundownern på stranden hade alla, förutom vin, med sig kniv och hammare och plockade och åt ostron i mängder. Ostronen är riktigt välsmakande, klart bland de godaste vi har ätit.

Vi utforskade de flesta vandringsvägarna på ön. En del var jobbigare än andra för ön är rätt kuperad. Den sista dagen gick vi till fyren på öns östligaste udde. På vägen upp för berget träffade vi på en echidna som är ett myrpiggsvin. Lite likt en igelkott.

Efter en vecka vid Keppel seglade vi vidare norrut.