Great Keppel Island till Cairns

Det var mulet och blåste friska vindar när vi tillsammans med Spray lämnade Great Keppel Island. Loupan hade några dagar tidigare gått in till en marina för att fixa ett par saker med båten och skulle komma ikapp om några dagar. Vi seglade norrut och gjorde bra fart för bara genua. Hela barriärrevet är indelat i olika zoner som har olika restriktioner. I de flesta får man fiska men inte i alla och man kan få böter bara för att man har ett fiskespö uppe på däck. Det måste stuvas undan i båten. I den mest reglerade zonen får man inte ens vistas och kan få 2 500 dollar i böter om man så bara genar över litegrann i hörnet, så det gäller verkligen att hålla reda på i vilken zon man befinner sig. Efter någon timmas segling hade vi lämnat den gröna zonen och kunde släppa ut vår fiskelina. Efter en stund surrade fiskerullen och vi kunde dra upp en fin ”spotted mackerel” på däck. När vi precis hade filéat fisken, vilket inte är helt lätt på en rullande båt, surrade rullen igen och vi kunde landa ytterligare en fin fisk på akterdäck.

Efter att ha stannat några gånger över natten i lämpliga vikar längs vägen kom vi fram till ögruppen Percy Islands. Här skiljdes vi från Spray som även de skulle gå in till fastlandet i några dagar. Vi på Bliss gick till South Percy Island och ankrade helt ensamma vid en fin sandstrand där vi tog en lång promenad för att sträcka på benen. Efter några dagar ombord är det skönt att komma iland och röra på sig lite. I skymningen kom Loupan och ankrade bredvid.

Vårt nästa stopp i ögruppen var Middle Percy där vi ankrade i West Bay. Här fick vi skjuts av Loupan in till stranden. Skillnaden mellan hög- och lågvatten är här cirka fyra meter och vår tunga jolle är svår att få tillbaka ner i sjön vid lågvatten när den hamnar långt uppe på land. Så det gäller att planera landstigningarna. I West Bay finns Percy Island Yacht Club. Här har seglare under många år stannat och satt upp ett märke eller lämnat något föremål som minne och så även vi. Vi följde sedan stigen förbi lagunen och vidare över ön. Det blev en fin promenad.

Tillsammans med Loupan seglade vi vidare norrut. Vinden var nu svag och även med gennakern hissad gick det sakta så med någon timme kvar till vårt mål fick vi starta motorn för att hinna fram innan solnedgången. Efter ett nattstopp på Scawfell Island gick vi vidare en kort sträcka till Brampton Island där Spray skulle ansluta senare på dagen. Tillsammans med Ulla och Pelle gick vi stigen upp till toppen där man har en väldigt fin utsikt över ögruppen. På håll kunde vi skymta Spray som kom seglande mot oss. Längs stigen fanns tusentals stora fjärilar som flög runt omkring oss när vi promenerade. Ulla och Cecilia såg plötsligt en illgrön orm i ett träd. Pelle och Jocke var dock skeptiska till att det var en orm. Men de var nog bara avundsjuka att de inte hann se den.

Tillbaka i båtarna igen hade Spray precis ankrat och inspirerade av vår promenad åkte de iväg med jollen för att gå upp på toppen innan eftermiddagens planerade sundowner ombord på Loupan. När vi åkte över till Loupan hade de fortfarande inte kommit tillbaka. Efter ett tag såg vi dem långt borta på stranden där de lagt sin jolle men de stod kvar och åkte inte ut. Efter en titt i kikaren förstod vi varför. Tidvattnet var lågt och jollen låg hundra meter upp på den långgrunda stranden så de fick ta av motorn och bära den separat innan de hjälpligt kunde släpa jollen den långa vägen ner till vattnet igen. Till slut kunde de ansluta och välförtjänt få dricka sin drink precis i tid till solnedgången. Som sagt, det gäller att planera sina landstigningar.

Efter några dagar kom vi fram till ögruppen Whitsundays där vi hade bokat plats i marinan på Hamilton Island. Hamilton Island är en privatägd ö där man sedan tidigt 80-tal byggt flera hotell och semesteranläggningar. Det har även byggts många villor så ön är under sommarperioden välbesökt. Ön har en egen flygplats där även större plan kan landa så besökarna kan enkelt komma dit. Det finns ett antal restauranger av olika slag samt några souvenirshopar och en matvaruaffär. Alla transporter på ön sker med små öppna eldrivna bilar ungefär som en golfbil. Det finns även en gratisbuss som kör en rundtur. Den första dagen skulle vi ta bussen upp till en bar på öns topp. Bussen var full så vi fick inte plats men då stannade en snäll kille och tog med sig halva gänget upp i sin golfbil. En kort stund senare lyckades resten av gänget lifta med en annan bil och kunde ansluta med de andra på toppen. Dagen efter promenerade vi runt och besökte stranden vid hotellet på andra sidan ön innan vi tog oss tillbaka för att möta upp de andra på Hamilton Island Yacht Club för en drink i solnedgången. Därefter gick vi tillsamman till en italiensk restaurang och åt en väldigt god pasta. 

Efter två nätter i den dyra marinan hade vi sett nog och insett att vi trivs bättre ute på ankringar än bland turister på en semesteranläggning. Men vi hade kunnat bunkra färskvaror bland annat några baybugs. Baybugs ser ut som en hummer utan huvud och klor, kort sagt är det bara en stjärt och det tänkte vi tillaga till middag. Det var ett grått och blåsigt väder så Loupan och Spray gick till den närmsta skyddade viken medan vi styrde österut och stångades en timme mot vind och sjö innan vi kunde ankra vid den långa och väldigt fina Whitehaven Beach. Stranden har, som många andra, blivit utnämnd till en av Australiens finaste stränder och visst var den fin. Sanden är alldeles kritvit och väldigt finkornig så den känns nästan som mjöl när man tar upp den. När vi ankrat sprack molnen upp och vi tog jollen in till land för en promenad. Vid den östra delen av stranden ankrar stora utflyktsbåtar från hotellen och skeppar iland mängder med människor. Där var det strandtält och vattenleksaker och stojigt men längre västerut var vi helt själva. När klockan var fyra packades all utrustning ihop och de badande kördes ut till båtarna igen och tillbaka hem till hotellen. När de lämnat viken var det bara vi och några andra långseglare kvar som njöt av solnedgången. Vi tog sedan ut köttet ur våra bay bugs, kokade fond på skalen och blandade med grädde och vitlök till en härligt krämig och god skaldjurspasta toppad med ett par hela bugstjärtar ovanpå. Svårslaget.

Vi fortsatte norrut i arkipelagen till Hook Island där vi läst att den bästa dykningen och snorklingen skulle finnas. Vi förtöjde vid en boj i Butterfly Bay och tog senare på dagen jollen till Manta Ray Bay som låg tio minuter bort. Snorklingen här var helt ok med fina koraller och många stora nyfikna fiskar. Vi såg senare hur en båt från en resort slängde ut mat till fiskarna när de kom med gäster som skulle snorkla. Det var därför fiskarna kom så nära inpå oss och blev antagligen besvikna när de inte blev matade. Gästerna får såklart en upplevelse när fiskarna samlas runt omkring dem men det är inte riktigt bra att slänga ut mat till fiskarna bland annat för att det drar till sig hajar. Man har de senaste åren haft ett flertal hajattacker i området med dödlig utgång. 

Någon dag senare kom Loupan och Spray ikapp och förtöjde på bojar bredvid oss i viken. Nu planerades det för dykning och Jocke och Pelle dök dagen efter på en dykplats som kallas ”The Woodpile” vilket ska vara en av de bättre dykplatserna. Jocke och Ulla dök sedan vid ”Maureens Cove”. Både dyk och snorkling var bra med fina koraller och fiskar men sikten var lite sämre än vad vi räknat med. Kanske var det tidvattenströmmarna som grumlade vattnet lite eller så är vi bara bortskämda med de dyk vi gjort tidigare i Stilla Havet.

Efter en tid i Whitsundays seglade vi vidare norrut längs kusten och gjorde stopp för natten vid Cape Gloucester och i Shark Bay vid Cape Upstart. Vårt nästa mål var Magnetic Island utanför Townsville. Där ankrade vi i Horseshoe Bay på öns norra sida och stannade i några dagar för sightseeing. Vi tog bussen till öns södra sida och promenerade därifrån tillbaka till öns huvudby där vi tog en svalkande öl på bryggans uteservering. Eftersom Cecilia varit här förut försökte hon leta efter något att känna igen men fann inget. Nu var det ju 33 år sedan så var backpackerstället där de bodde låg och var de åkte i den hyrda Mokebilen förblir höljt i dunkel. Men vi såg en Mokebil stå parkerad vid Horseshoe Bay så de verkar finnas kvar i alla fall. Dagen efter vandrade vi upp på berget till det gamla nedlagda fortet. På vägen upp såg vi koalor vid två tillfällen. De är inte så lätta att upptäcka där de sitter högt uppe i träden och äter löv men det var kul att få se dem ute i det fria.

Vi lämnade Magnetic Island och seglade vidare för att ta vägen igenom mangroveträsket Hinchinbrook Channel. För att komma in i kanalen måste man passera en grund sandbank och det är endast vid högvatten som vi kan komma över den. Vi förtöjde vid en boj vid Orpheus Island en dryg timmes färd från sandbanken för att äta middag och vänta in kvällens högvatten som skulle vara vid sjutiden. Vår tanke var att ta oss över sandbanken och sedan ankra för natten utanför byn Lucinda. Vi hade startat motorn och skulle precis släppa loss från bojen när det började att blåsa hårt och sedan kom spöregnet. Det öste ner i över en timme så vi beslöt oss för att stanna över natten och gå in över sandbanken dagen efter istället. Problemet med det var att det inte skulle vara lika högt vatten då. Kvällens högvatten var cirka en meter högre än det som skulle vara på morgonen efter. Vid soluppgången släppte vi bojen och gick för motor i lagom fart för att vara framme vid inloppet en timme före det skulle vara högvatten. Om vi skulle köra fast skulle det stigande vattnet lyfta oss upp och vi skulle kunna backa loss. Leden in är försedd med ett vitt laserljus som man går mot. Kommer man för långt åt höger eller vänster blir ljuset grönt eller rött. Så långt är det enkelt men problemet är att sanden rör på sig och om djupet i sjökortet stämmer är osäkert. Så sakta vi kunde i den friska vinden följde vi noga det vita ljuset in mot Lucinda samtidigt som vi höll ett vakande öga på ekolodet. Vi såg aldrig ett mindre djup än tre meter så alltså hade vi en halvmeter tillgodo under kölen där det var som grundast. Väl inne är det djupt vatten och vi fortsatte förbi Lucindas stora brygga där man lastar ut sockerrör från de stora odlingarna i trakten. För att inte vara beroende av tidvattnet har de byggt en nästan sex km lång pir ut till djupt vatten där lastfartygen kan lägga till.

Kanalen mellan ön Hinchinbrook och fastlandet går rakt igenom ett stort mangroveträsk och vi tänkte att här måste det finnas krokodiler, så vi spanade längs kanterna när vi fortsatte färden. Från huvudkanalen går flera grenar in i mangroven och vi tänkte att varför inte övernatta i en av dem. Nu när det var högvatten kunde vi följa en liten kanal in i mangroven och vi ankrade på ett ställe där det skulle vara djupt nog även vid lågvatten. Inne bland mangroven var det stilla. Här och där gick vita hägrar och plockade föda i gyttjan. Stora rovfåglar seglade ovanför oss och vi höll hela tiden utkik efter krokodiler men såg ingen. På eftermiddagen började vattnet att sjunka undan och de gyttjiga sidorna där mangroven växer blev större så kanalen där vi ankrat blev smalare och smalare. Inifrån mangroven hördes knäppande ljud och då och då hördes kraftiga plaskande från fiskar eller något annat i vattnet. Vid ett tillfälle såg vi ett stort plask cirka 50 meter bort. Att ta ett kvällsdopp här var inte att tänka på. När det blev mörkt blev upplevelsen än mer suggestiv.

Utan att fått se någon krokodil lämnade vi mangroveträsket bakom oss och seglade ut i havet igen. Den svenska nationaldagen firade vi på Dunk Island för att sedan fortsätta att segla norrut till Fitzroy Island utanför Cairns. Vi stannade två dagar på Fitzroy som är en ö dit många turister men även cairnsbor åker för att bada och ha det skönt i solen. Vi följde stigen för att titta på Nudey Beach som även den blivit vald till Australiens bästa. Inne i resorten mötte vi en skolklass där alla var klädda i sina så kallade ”stinger suits” som skydd mot brännmaneter. Tankarna går till Iprenmannen men på stranden fanns stationer med vinäger mm utplacerade så det kanske inte är så dumt att skydda sig ändå. Vi tog vägen förbi fyren på öns östra udde innan vi påbörjade klättringen upp till öns topp. Häruppifrån var det jättefin utsikt och vi spanade efter att se Loupan och Spray komma seglande.

På kvällen blev det lite halvdramatik ombord då vajern till den ena däverten plötsligt gick av och den ena änden av vår tunga jolle föll ner med ett brak och blev hängande lodrätt med den nya motorn nästa dränkt i vattnet. Det var tur att ingen av oss var under och att ingenting blev skadat men det kunde slutat illa. Troligen var det de stora dyningarna som gjorde att vajern för en sekund blev slak och fastnade runt ett fäste inne i däverten. När vinschen sedan fortsatte att köra in vajern gick den av. Vi hissade med hjälp av ett fall upp jollen på fördäck och surrade den där och gick sedan dagen efter för motor in till marinan i Cairns där vi hade bokat en plats. Vi har reservvajer med ombord och väl på plats i marinan bytte Jocke ut den så nu fungerar allt bra igen. Vi stannade sedan i Cairns i en dryg vecka vilket vi berättar om i nästa blogg.