Södra Moluckerna

Vattnen söder om Papua och södra Moluckerna är fullt av indonesiska fiskebåtar som ligger och fiskar på olika sätt varav en del lägger otroligt långa nät. Innan vi seglade iväg från Thursday Island så tittade vi på Marine Traffic som är en hemsida som visar var alla båtar som har en sändare är. Med hjälp av den informationen lade vi en rutt som vi hoppades skulle ta oss förbi de flesta grupperna med fiskebåtar. Det fungerade bra fram till den andra natten.

Av någon anledning beslöt vi att gena mellan två punkter, oklart varför men troligen för att det gick så bra på dagen och för att vi inte såg någon annan båt i närheten så vi trodde att så kommer det att fortsätta. Mitt i natten blev vi plötsligt anropade på väldigt dålig engelska av en fiskebåt framför oss. Troligen var det en av båtarna i ett litet kluster som vi såg på vår sjökortsplotter. Vi uppfattade att han sa “Turn north, turn north! Many, many, many nets in front of you”. På grund av vinden och vår segelsättning var det inte helt enkelt för oss att svänga mot norr så vi svarade att vi kommer att gå runt på deras södra sida. Vi girade söderut och siktade söder om de båtar vi såg på skärmen. Men ju längre söderut vi seglade desto fler båtar eller vad det nu var dök upp på vår skärm. De sträckte sig vad det verkade oändligt långt söderut. Det är alltså flera mil med nät vi pratar om. Vi började tro att det förmodligen var flottar med nät emellan sig. Efter en timmes segling såg vi en lucka mellan två av dem som var större än de andra så vi siktade mitt emellan dem och hoppades att nätet inte skulle ligga vid ytan. Av någon anledning händer sådant här alltid på natten. Denna natt var det dessutom ingen måne och mulet så det var verkligen becksvart. När vi kom närmare försökte vi se med hjälp av både radar och vår mörkerkamera men ingenting syntes så vi seglade på. Det var spännande att segla emellan för vi visste inte om det fanns något där. När vi hade passerat kunde vi pusta ut. Vi hade inte sett eller märkt någonting, så skönt. Vi har senare hört andra båtar berätta hur de har hört hur näten rasslade under båten när de passerade. Att fastna i ett långt nät mitt i natten är ingenting man vill göra.

Efter ytterligare några nätter, utan andra problem än att vi fick väja för ett par fiskebåtar, så kom vi fram till Debut på ön Kei Kecil. Vi hade under natten saktat ner för att inte komma fram när det var mörkt. Så tidigt på morgonen gled vi in i viken och kunde ankra framför den stora moskén som håller på att byggas. I viken låg ett antal av båtarna som är med i rallyt bland annat Elisabet och Karl-Axel med Spray som startat ett par dagar tidigare. Vi hade den gula flaggan hissad som visar att vi inte är inklarerade i landet. Lite senare på dagen fick vi besök av tullen och immigrationsmyndigheten. Efter lite pappersarbete fick vi ta ner vår gula flagga och hissa den indonesiska under spridaren. Efter det fick vi äntligen åka i land och sträcka på benen. Vi promenerade runt i byn och var vi än gick vinkade alla glatt till oss. Många ungdomar kom och ville fotograferas tillsammans med oss. Ibland var det även vuxna som ville det, så vi var verkligen populära. Lite trötta efter nästan fyra dygns segling somnade vi gott den kvällen. 

Dagen efter vaknade vi till böneutropet klockan kvart i fem på morgonen. Efter frukost gick vi tillsammans med Spray en långpromenad. När vi gick vägen från hamnen upp mot korsningen vid huvudgatan där kyrkan ligger så var gudstjänsten slut och byns invånare välde ut och där stod vi utanför. Alla ville plötsligt hälsa på och fotograferas med oss så det blev en stunds handskakande innan vi kunde gå vidare. Vi fortsatte till några grottor där vi kunde bada i det klara sötvattnet. Lite kyligt var det i vattnet men det var bara skönt efter en timmes promenad i värmen.

På vägen tillbaka gick vi ut till den muslimska byn och först gick vi för att titta på den stora bron som vi sett på avstånd. Bron leder över inloppet till en jättestor havsvik. När vi kom närmare förstod vi varför vi aldrig sett någon trafik på bron. Trots att den såg ut att vara gammal var den inte färdigbyggd.

Vi fortsatte sedan genom byn till den nya moskén som håller på att byggas. Vi blev glatt invinkade och gick runt på bygget ett tag och tittade. Bland annat klättrade vi upp på taket och fick en fin utsikt över viken. Hantverksmässigt är de verkligen jätteduktiga på att mura och putsa men säkerheten skiljer sig mycket från ett svenskt bygge.

Tidigt på morgonen efter fick vi av Elisabet och Karl-Axel höra om obehagliga meddelanden som skickats ut. Vi hade ännu inte fått tag på indonesiska telefonabonnemang så de berättade att det i whatsappgruppen för rallyt skrevs om en olycka med den svenska båten Loupan och man undrade över deras position. Pelle och Ulla som seglade från Darwin skulle komma in på förmiddagen enligt de meddelanden de sänt oss dagen innan. Men nu hade tydligen något hänt. Tillsammans satt vi sedan och lyssnade på vhf-radion där vi kunde höra hur den indonesiska sjöräddningen flera gånger ropade upp Loupan och hur Pelle svarade och berättade deras position. Vi förstod att sjöräddningen hade svårt att förstå vad Pelle sa. När vi såg positionen förstod vi att de var inom räckhåll för telefonkontakt. Vi ville ju inte störa samtalet med sjöräddningen på VHF-radion så Elisabet skickade ett kort meddelande och frågade vad som hänt. Vi visste ju inte om det var något problem med båten eller om något hade hänt Pelle eller Ulla. Vi fick då en hemsk bild på Ulla som låg blodig i sittbrunnen och vi förstod då att något riktigt allvarligt hade hänt. Sjöräddningen hittade aldrig fram till rätt position men vi såg till slut Loupans position på vår plotter och beslöt då att ta kontakt via telefon. Vi fick höra av Pelle att Ulla under natten träffats av storskotet, ramlat i sittbrunnen och slagit sig så illa att ena överarmen var bruten och benpiporna stack ut. Den andra armen var också skadad och hon trodde även att ena benet var brutet. Allt blod i sittbrunnen kom från en djupt jack i huvudet. Pelle som vaknat av smällar och skrik kom upp i sittbrunnen och hittade henne liggande på durken. Vilket fasansfullt uppvaknande det måste ha varit. Efter att Ulla fått första hjälpen och smärtstillande kunde han fortsätta segla mot Debut och närmade sig nu alltså. Det visade sig att sjöräddningen, där även läkaren var med ombord, åkt till fel position och inte skulle komma fram förrän om flera timmar. Vi bestämde att Jocke och Karl-Axel skulle gå ut med vår jolle för att hjälpa Pelle in i viken och att ankra. Väl ankrade kunde räddningsarbetet påbörjas. Jocke pratade med en kille på en båt som hjälpte till med tullens inklarering och berättade att de måste åka in och hämta sjukvårdspersonal. Det visade sig att en kvinna ombord på den lilla båten var sjukvårdsutbildad så de åkte till Loupan och släppte av henne där. Direkt när hon kom ombord och såg Ulla så vände sig hon om och ropade till de andra att skynda sig på och hämta hjälp. Hon trodde nog inte från början att det var så akut som det var. Efter en liten stund kom de ut med en sjuksyster som började med att sätta dropp mm. Men hon hade fått order av läkaren att invänta honom innan de började att flytta Ulla. Han ville undersöka henne först. Tyvärr dröjde det ett bra tag innan han kom. Han var ju med på sjöräddningsbåten som åkt till fel plats. Till slut var han på plats och de kunde börja arbetet med att få Ulla i land vilket inte var helt lätt. Ulla blev sedan körd till sjukhus där hon blev opererad och väldigt bra omskött av personalen där. Den eftermiddagen och kvällen var vi mentalt helt slut och man kan förstå hur jobbigt det måste ha varit framför allt för Ulla men även för Pelle.

När alla båtar kommit fram till Debut blev det en välkomstceremoni där vi först välkomnades till Indonesien och till ögruppen av byns överhuvud sedan var det uppvisningar med traditionell dans. Senare på dagen besökte vi ett par av byns skolor och vart vi än gick blev vi alltid bemötta med stora leenden. På eftermiddagen promenerade vi till grannbyn där det var mer dansuppvisning och lite fest. 

Den näst sista dagen åkte vi till den större staden för att besöka Ulla på sjukhuset. Vi tog en minibuss från vår by. Efter lite diskussion om priset var vi överens och han satte fart längs landsvägen. Framme i staden promenerade vi till sjukhuset och hittade till slut fram till Ullas rum. Hon var blåslagen och bandagerad på huvudet samt bägge armarna i mitella, så hon inte kunde äta själv. Det var så skönt att se att hon ändå var vid gott mod och att vi kunde sitta en bra stund och prata med henne. Hon hade inte fått något benbrott utan det var höften som slagits ur led. Den hade de dragit till rätta när hon var sövd för operationen av armen. Efter någon vecka på sjukhuset skulle hon få hemtransport till Sverige med ambulansflyg.

Efter sjukhusbesöket promenerade vi runt i den slitna staden. Här skulle behövas en rejäl upprustning men det finns nog inte pengar till det. Vi passade även på att handla lite grönsaker på marknaden innan vi tog taxi tillbaka till våra båtar. På kvällen var alla seglare inbjudna att äta en gemensam buffé med indonesiska rätter. Många av rätterna var jättegoda och vi blev ordentligt mätta. Tyvärr var ljudnivån på musiken i de spruckna högtalarna så hög att det var svårt att höra varandra.

Den sista dagen var det ett möte med alla rallydeltagare i ett stort konferenscenter mitt på ön. Här gick organisatören igenom de kommande destinationerna och berättade litegrann om var och en. På eftermiddagen, när vi var tillbaka på båten, gick vi ut ur viken och ankrade vid en sandstrand. På morgonen tog vi upp ankaret och seglade mot ön Banda Neira som var vår nästa destination. Vår första hamn i Indonesien gav mersmak och framför allt är det de vänliga människorna, särskilt barnen, som gjorde avtryck.