Moluckerna

Vi lämnade Kei Kecil och seglade mot Banda Neira knappt 200 distansminuter västerut. Det tog oss ganska precis ett dygn att segla den sträckan. Att segla i Indonesien har sina utmaningar. På dagtid kommer man då och då nära små båtar med fiskare. En del fiskar med lina men en del lägger långa nät som på ytan har träbitar som flöten. Dessa är flera hundra meter långa och är omöjliga att se innan man är alldeles nära. Vi kom på att de driver med ström och vind och gick man på läsidan om dem var det inte några problem. I Indonesien finns även mängder med FAD:s som är förkortning av Fish Attraction Device. Dessa är flottar som är ankrade på jättedjupt vatten. En del är stora och syns bra på dagarna medan andra är små och syns dåligt även på dagen. De kan vara ankrade på flera tusen meters djup så det är inte bara i närheten av öarna de finns. På nätterna är många av faddarna upplysta för att locka till sig fisk och syns då på flera mils avstånd. Andra är inte i bruk och har bara en liten, liten lampa som lanterna. Lamporna drivs med solceller så i slutet av natten börjar batterierna ta slut och den lilla lampan glöder bara svagt. Sedan finns den värsta sorten som inte har någon lampa. Det är oftast små flottar, kanske 2 x 4 meter, som i bästa fall har ett palmblad som markering. Dessa är helt omöjliga att se på natten och att krocka med en sådan är inte alls roligt.

När det började att ljusna såg vi den höga vulkanen på håll. Ett par timmar senare svängde vi i in i den djupa viken och såg då det svarta lavaflödet från det senaste utbrottet som var 1988. Ett antal personer dog och hela ögruppen evakuerades. Vi var bland de första båtarna och fick plats att förtöja utanför hotellet. Eftersom viken är så djup och stränderna branta så är det svårt att ankra på svaj. Istället ankrade vi och backade in mot den gamla trasiga kajen där personalen tog emot våra tampar och band fast dem i en palm. Efter lite indonesisk pappersexercis gick vi en tur runt i den gamla byn. Här är gränderna trånga och kantade med små butiker och marknadsstånd. Folket här verkade till en början vara lite mer reserverade än på förra ön men efter att man vinkat och sagt ”hallo!” fick vi ett leende tillbaka. Som vanligt är barnen mest nyfikna och kom fram för att titta på oss. Några ville jämföra sina bruna armar med våra som har en blekare ton och tyckte att det var roligt eller kanske konstigt. 

De första européerna kom till Banda Neira på 1500-talet. Det var portugiser som efter att ha upptäckt sjövägen till Indien fortsatte österut. Portugiserna kom inte överens med invånarna och blev bortkörda. Det var istället holländarna som började handeln med kryddor framför allt muskot. Kryddorna var en värdefull handelsvara på den tiden och i byn finns fortfarande många stora palatsliknande hus som uppfördes av de holländska handelsmännen som blev enormt rika på sin handel. De ursprungliga invånarna som till liten betalning fick arbeta med odlingarna gjorde revolt men blev nedslagna. Holländarna byggde, år 1611, ett stort fort till försvar av ögruppen. Fortet byggdes ut med tiden och fick fler och fler kanoner. Det hindrade dock inte britterna att år 1796 erövra fortet och vinna kriget. Än idag kan man se kanoner som ligger i diken och skräpar. I ett av husen i byn, som vi gick förbi, skrevs fredsavtalet mellan engelsmän och holländare under. I avtalet byter holländarna ön Manhattan i Amerika mot Pulau Run som är en liten ö i ögruppen Banda. Det visar hur stort värde man satte till kryddorna. Idag kanske de ångrar bytet. 

Havet kring Banda Neira är tusentals meter djupt. På djupaste platsen är det över sjutusen meter djupt vilket gör att vattnet oftast är väldigt klart. När den svarta lavan rann ut i havet vid vulkanutbrottet försvann alla koraller men dessa har nu åter växt upp. Korallerna har överraskat forskarna med att växa nästan dubbelt så snabbt som på andra ställen i området. Troligen är det den näringsrika lavan som gör att det är så. En dag tog vi jollen dit för att snorkla och det var verkligen fint med mängder av olika korallsorter och fiskar. En annan dag åkte Jocke med några andra i rallyt för att dyka. Cecilia, som inte gärna dyker, gick då tillsammans med Elisabet och Karl-Axel upp till vulkanens topp. Vandringen dit var inte enkel för berget lutar i 45 grader hela vägen upp till toppen. Trötta i benen kom de upp på knappa 700 meters höjd och fick lön för mödan i form av en fantastisk utsikt. 

Vi trivdes verkligen på Banda Neira. Vi gick på promenader och hittade trevliga restauranger både i byn och på hotellet där båten låg. Efter några dagar vid hotellets kaj var vi tvungna att flytta för det skulle komma ett lastfartyg som krävde svängrum. Vi flyttade ut och ankrade i viken vilket var skönt för då fick vi lite vind och svalka i båten. I slutet av tiden ordnade man en uppvisning med traditionell dans för oss seglare. Efter en knapp vecka på den trevliga ön var det dags att segla vidare mot Ambon.Avståndet dit var även det cirka 200 distansminuter som vi avklarade på ett dygn. Seglingarna här är härliga på så sätt att man har en frisk vind rakt bakifrån så det blir ganska bekväma överfarter. Vi lyckades även denna gång undvika att köra på någon FAD även om det var nära ögat i slutet av seglingen. När vi svängde in i den stora viken där staden Ambon ligger märkte vi direkt att vi var på väg in i en indonesisk storstad. Eftersom tidvattnet var på väg ut mötte vi mängder med plast, soppåsar och skräp som flöt ut ur viken med strömmen. I Stilla Havet har vi varit lite förskonade från detta. Även om vi sett en del plast här och där så är det en milsvid skillnad mot hur det såg ut här.  Otroligt tråkigt att se. Den av rallyadministrationen anvisade ankringsplatsen var djup och väldigt gungig så vi valde att fortsätta in i viken. Vi hade sett på vår plotter att några båtar låg runt hörnet närmare stan. När vi svängde in såg vi att båtarna inte var ankrade utan låg förtöjda vid en fiskfarm. Mannen som skötte fiskfarmen vinkade glatt in oss och tecknade att vi skulle lägga till. Vår båt var lite för stor men så kom Karl-Axel på att om de förtöjde Spray först så kunde vi lägga oss utanpå dem. Sagt och gjort och efter en stund var båda båtarna fint förtöjda vid fiskfarmen. Det var lite svårt att hitta bra ställen att binda linorna för allt var tillverkat av plast. Att sedan balansera på de smala pontonerna mellan bassängerna med fisk var inte heller lätt. Men Jeffrey som sköter farmen hämtade några plankor som han snabbt byggde en landgång av. Här vid fiskfarmen låg vi lugnt och fint förtöjda, dessutom hade Jeffrey en restaurang på flotten där vi blev serverade fantastiskt god fisk till middag. Vid fiskfarmen var vi sex båtar förtöjda så vid middagen var vi deltagare från Australien, Sydafrika, Frankrike och Sverige. Efter middagen tog sydafrikanerna fram en dunk med motorolja och började att bjuda laget runt. Dunken innehöll inte olja utan rom. Ett finurligt sätt att lura tullverket på. 

När vi ville åka in till stan skjutsade Jeffrey eller något av hans barn in oss till land. Vi blev avsläppta vid kajkanten och promenerade sedan i den riktningen han pekat ut. För att komma till huvudgatan var vi först tvungna att hitta vägen igenom ett myller av hus. Området bestod av små smala gränder där de boende stod och tvättade sina kläder i baljor. Ibland kändes det som att vi gick igenom någons hem men alla var som vanligt väldigt trevliga och visade glatt vägen. Vi antog att det inte var stadens rikaste som bodde i den här stadsdelen men när vi gick vidare insåg vi att hela staden i princip såg likadan ut. Staden Ambon är en av de största städerna i denna del av Indonesien så överallt vimlade det av människor på väg någonstans.

Förutom att se oss omkring hade vi tre mål. Rallyadministrationen tvingade oss deltagare att stanna vid varje destination de hade bestämt genom att bara utfärda tillstånd att segla till nästa hamn. De skyllde på att myndigheterna hade dessa regler men vi visste av andra som kommit till Indonesien att man kunde få tillstånd att segla dit man ville, så vi gick till myndigheten för att själva ordna våra papper. När vi kom till deras kontor förklarade vi med hjälp av google translate att vi ville få ett tillstånd att segla hela vägen till Bali och det var inget problem sa de. Efter ett tag började en man som stod vid sidan av oss att lägga sig i, det visade sig vara rallyts lokala agent. Han började prata med myndighetspersonerna och vi förstod att han sa att vi skulle segla till nästa plats. Vi sa då att vi lämnar rallyt för, som det var sagt från början var att, man skulle kunna välja vilka destinationer man skulle segla till och vi ville inte segla till smutsiga storstäder. Det slutade med att vi fick vårt tillstånd att segla hela vägen till Bali. Senare visade det sig att man ändrade så att alla deltagare fick tillstånd att segla dit de ville. Kanske var det tack vare oss.

Det andra vi skulle göra i Ambon var att växla pengar. På grund av det stora antal kortbedrägerier som sker i Indonesien ska man helst undvika att använda kort här. Vi hade en del dollar som vi ville växla och gick till banken för att göra det. Det var en procedur som tog en timme men till slut hade vi fått ut våra rupier och var miljonärer. För de 300 dollar som vi växlade fick vi 4,5 miljoner rupier. Vårt sista mål var att gå till telefonbolaget och betala för att senare kunna betala för ytterligare en månads telefonabonnemang via appen i telefonen. I appen i telefonen kan man inte använda sig av Mastercard eller Visa för att betala med men nu när vi var i en stad kunde vi gå till ett servicekontor och betala. Ett krångligt system för oss turister. Ambon var på ett sätt ändå en kul upplevelse. Även om vi inte hade valt att segla hit så gav det en inblick i hur det ser ut i en smutsig asiatisk stad. 

Efter några dagar vid fiskfarmen i Ambon Sa vi tack och hejdå till Jeffrey med familj för nu tyckte vi att det var dags att komma ut i rent vatten där man kan bada. Våra kanadensiska vänner på båten Muskoka hade redan efter en dag tröttnat på ankringen vid Ambon och letat sig upp längs den norra sidan av ön. Efter otaliga försök att ankra i det djupa vattnet fick de till slut fäste vid en by på öns norra sida men det kändes inte trevligt. Barnen skrek inifrån stranden på ett olustigt sätt och när det började att skymma lyste man på dem med strålkastare. När det blivit mörkt kom plötsligt fyra män i en båt ut till dem och började att skrika. Männen som hade bar överkropp bar på slagträn och började efter en stund att försöka ta sig ombord på våra kompisars båt. Det hela blev väldigt skrämmande och Scott startade motorn och började att ta upp ankaret. Männen hoppade då av båten och försvann. Troligen var de rädda för att hamna ute till havs i mörkret. Skärrade och upprörda fick Scott och Kat försöka hitta en ny ankring i mörkret. De skrev vad som hänt i rallyts whatsappgrupp och fick en stund senare guidning in till en bra ankringsplats några timmar bort. Ambon som har både kristna och muslimska invånare har för några år sedan haft hårda motsättningar mellan grupperna. Motsättningarna var så svåra att militären fick kallas in för att skapa lugn.

Med detta i färskt minne kändes det lite oroligt när vi tillsammans med Spray seglade ut ur staden för att hitta en ny ankring. Vi har sedan dess valt att inte ha vår svenska flagga uppe nu när situationen med koranbränningarna är som den är i Sverige. Det känns lite tråkigt men lite tryggare. Vi valde att segla till byn Lai där Muskoka hade ankrat efter sitt nattliga trauma. De hade lämnat byn några dagar tidigare så när vi och Spray kom fram var vi ensamma i viken och ankrade framför moskén. Vi hade tänkt att segla vidare dagen efter och ställt klockan på fem för att komma iväg tidigt eftersom sträckan var lång. Vi vaknade redan vid fyra och kunde inte somna om så vi gick upp för att ta upp ankaret och segla iväg. Men hur vi än försökte så satt kättingen fast i något på botten. Att i mörkret försöka göra något åt det var lönlöst så vi fick gå och lägga oss igen. Efter frukost försökte Karl-Axel som är en duktig fridykare att se vad ankaret satt fast i. Han kunde se att kättingen satt fast runt något som såg ut som en korall. Det fanns inget annat att göra än att dyka ner med tuber för att se om man kunde få loss den tunga kättingen. Jocke som gått ner lite för fort vid dykningen på Banda Neira kände fortfarande av detta i örat och ville helst inte dyka men det fanns inget val. Efter en långsam nedstigning till 15 meter kunde han se att kättingen var virad ett helt varv runt något som troligen var en stor gammal bojsten. Efter lite trixande fick han loss kättingen och vi kunde ta upp ankaret. Eftersom det var för sent att segla iväg till nästa ö flyttade vi bara plats och ankrade om. När skolan var slut kom byns alla barn utpaddlande till oss. Som mest hade vi 15 barn ombord på båten. Några kunde lite engelska så vi kunde fråga vad de hette. Vi gav dem varsin självlysande penna och de blev så glada. När vi tyckte att nu var det dags för dem att åka vidare sa vi bye, bye och alla barn hoppade artigt ner i sina kanoter igen och paddlade hem. Fast just då ankrade båten Atlas en bit bort så alla barn begav sig till dem istället och fick varsin klubba. Vilka härliga barn.

Vår sista kväll vid den här ankringen bjöd vi över Elisabet och Karl-Axel på en avskedsdrink. De skulle segla vidare med rallyt till Namlea och vi till Tifu. Problemet var att ingen av oss orkade sjösätta jollen. Men eftersom vi var ankrade bredvid varandra kom vi på att vi kunde backa båtarna mot varandra och slänga över en lina. Därefter drog vi ihop båtarna försiktigt så att de kunde kliva ombord på Bliss. När drinken var avklarad skulle de tillbaka men då hade strömmen vänt och det blev jobbigt att dra ihop båtarna igen. Elisabet tänkte simma men efter ett tag så lyckades vi få ihop båtarna igen och de kunde komma hem. Det är slitsamt jobb att vara långseglare.