Vi besöker byn Tifu

Den lilla byn Tifu kommer för alltid att finnas kvar i vårt minne och även om den tillhör Moluckerna rent geografiskt får byn ett eget kapitel i vår blogg. Det finns de som undrar var någonstans i världen vi är. På bilden nedan syns vår rutt från det att vi kom till Indonesien. I mitten ligger ön Buru med byn Tifu på dess sydvästra sida. Hit kommer väldigt sällan några turister.

Rallyt skulle fortsätta till staden Namlea på den norra sidan av ön Buru. Vi hade fått nog av smutsiga städer och valde tillsammans med några andra båtar att segla till byn Tifu på Burus södra sida istället. Precis som dagen innan, ställde vi klockan på fem och denna gång fick vi upp ankaret och kunde segla i väg. Vi lyckades att undvika att segla på ett antal faddar på vår väg och hann fram till viken innan solen gick ner. Inloppet till viken är smalt och sjökortet stämmer inte alls med verkligheten men vi har laddat ner satellitfoton till datorn och kan med hjälp av dem och en gps-mottagare navigera bra när sjökorten inte är rätt eller är ofullständiga.

Inne i den skyddade viken var det alldeles stilla och röken från eldarna i byn steg sakta upp mot himlen. Några barn kom utpaddlande för att säga hej och vi försökte att prata med dem en stund. Scott från båten Muskoka ropade upp på vhf-radion att de var några stycken som satt och tog en öl inne på land och att vi var välkomna in men vi var både trötta och hungriga så vi valde att stanna kvar på båten för att laga mat.

Dagen efter tog vi jollen in till byn för en promenad. Vi möttes av ett helt gäng med barn som tog emot oss på piren. Hans, en av byborna visade oss runt i byn och barnen visade oss deras skola och kyrka. Alla var så trevliga och ville prata en stund med oss. I den här avlägset belägna delen av Indonesien får de väldigt sällan besök av turister så de var lika nyfikna på oss som vi var på dem. Längs byns gator låg muskotnötter på tork. Man torkar även det röda höljet på nöten. Den kallas muskotblomma och även den används som krydda. På engelska heter den mace men vi vet inte om den har något namn på svenska.

Scott kom förbi och berättade att han hade pratat med skolans musiklärare så klockan fyra skulle det bli ukulelekonsert ombord på Muskoka. Vi var fem båtar i viken som samlades ombord på katamaranen Muskoka för konsert. Från byn kom ett trettiotal barn med sin musiklärare så det blev riktigt trångt men oj vilken eftermiddag det blev. Totalt var vi 52 personer ombord på vilket måste vara ett slags rekord på en 40 fots katamaran. Det var 24 barn som spelade ukulele så det blev en riktigt härlig stämning ombord. Jocke sände live på Facebook från konserten och hittills har videon setts över 16 000 gånger.

Efter konserten skjutsade vi in barnen till byn igen och de fortsatte glatt att spela ukulele även under jolleturen. Vi följde med barnen och spelade volleyboll med dem en stund. Volleybollplanen ligger mitt i byn och här spelas det volleyboll nästan varje dag. Efter ett tag var det dags för damerna att ha match därefter herrarna. Alla stod runt planen och tittade men till oss hämtade de stolar så att vi kunde sitta. Vi kände oss som hedersgäster. Det var underhållande att se matcherna, särskilt linjedomaren som rökte och dansade samtidigt som han dömde. Som flagga hade han en kvist. Vad han rökte förtäljer inte historien. Efter ett tag gick vi till en butik som hade dukat upp och lagat mat till oss och de andra båtarna. Någon restaurang finns inte i byn. 

En dag hade vi gjort upp om att besöka skolan. När vi kom dit ställde alla barnen upp sig på raka fina led och lyssnade noga på när Dany, musiklararen, översatte vad vi berättade. Vi hade tagit med oss en plansch med världskartan på och vi visade hur vi hade seglat för att komma till Indonesien. Planschen skänkte vi sedan till skolan för de hade ingen världskarta där. Kat från Muskoka visade bilder från Kanada ur en bok. Bland annat en bild på hur barnen i Kanada är klädda med stora jackor, mössor och vantar när de går till skolan på vintern. Bilderna på snö var också populära för det hade indonesiska barnen aldrig sett. Vi tittade sedan in i ett klassrum och Jocke fick av läraren fråga om han inte kunde berätta för barnen varför det är viktigt att gå i skolan.

Efter besöket i skolan gick vi genom byn och stannade här och där för att prata med invånarna som höll på med olika sysslor. Allt utförs för hand och med enkla hjälpmedel. Bensin säljs ifrån plastflaskor och man får själv mäta upp mängden med litermåttet. Till kvällen samlades vi ombord på Muskoka för en sundowner.

Scott hade av musikläraren fått höra att det var sju barn i byn som inte hade ukulele på grund av att föräldrarna inte har råd att köpa en. Eftersom vi då var sju båtar i viken beslöt vi att sponsra med en ukulele per båt till dessa barn. En ukulele kostar knappt 500 000 rupier vilket motsvarar cirka 350 kronor. Vi tyckte alla att vi hade blivit så fantastiskt vänligt mottagna i byn så att skänka dessa pengar var det minsta vi kunde göra. Vår tid i Tifu tog slut och en tidig morgon lämnade Muskoka och vi viken och seglade mot ön Tomia i nationalparken Wakatobi men vi kommer alltid att komma ihåg alla vänliga människor i Tifu. Särskilt de underbara barnen. Stort tack från oss.