Wakatobi

Vår nästa destination var nationalparken Wakatobi i södra Sulawesi. Vi valde att segla till den södra delen av ögruppen först för att sedan ta oss med vinden norrut. Under seglingen till ön Tomia hade vi för det mesta en frisk halvvind så vi gjorde fin fart men eftersom båten då lutar blir det lite obekvämare än att ha vinden bakifrån. Seglingen tog bara ett dygn så det var inget stort problem. När vi kom fram, rundade udden och rullade in våra segel började vi att leta efter någon plats att ankra. Vattnet var kristallklart och man kunde lätt se botten på 25 meters djup. Problemet var bara att öarna, som är gamla vulkaner, sluttar från stranden brant ner i havet till flera hundra meters djup vilket gör det svårt att ankra. Vid byn finns en lagun med ett väldigt smalt inlopp och inne i lagunen finns bra ankringsmöjligheter. Tyvärr är inloppet för grunt för oss så vi var hänvisade till att hitta en plats på utsidan. Båten Muskoka, som kom fram en stund efter oss, går inte så djupt så de kunde gå in i lagunen och ankra där. Vi hittade till slut en liten sandplätt bland korallerna och släppte ner vårt ankare där och satte en stor fender på kättingen för att inte skada korallerna. Vi hade väntat med frukosten för att kunna äta vid ett bord som inte lutar så nu var det skönt att vara framme och kunna njuta av en god frukost. 

Efter frukosten fick vi besök av några från hotellet som låg en bit bort och de berättade att det var förbjudet att ankra runt ön. Vi kunde låna deras boj men tyvärr var den upptagen. Vi svarade att vi troligen kommer att flytta in till atollen utanför om en stund. Vi hoppade i det klara vattnet för att snorkla. Korallerna var verkligen fina och mängder med fiskar och ett par sköldpaddor simmade alldeles intill båten. När vi simmade in mot land tittade vi ner på ankaret och såg att det låg alldeles i kanten av korallerna och botten sluttade brant ned vilket gjorde att vårt ankare inte skulle klara mycket vind innan det skulle släppa. Vi snorklade men simmade efter en stund tillbaka till båten för vi ville inte riskera att båten drev iväg utan oss medan vi snorklade.  Vi seglade runt revet som omsluter atollen och hittade med hjälp av satellitbilder in genom öppningen. Sjökortens positioner stämmer inte särskilt bra med verkligheten. Eftersom tidvattnet var på väg ner var det ganska strömt i passagen men väl inne var det lugnt och fint och vi gick in till mitten där vi kunde ankra på 15 meters djup. Vi låg långt från närmsta ö och eftersom revet alltid ligger under vattenytan kändes det som att vi var ankrade mitt ute i havet. 

Dagen efter kom även Muskoka ut till oss i atollen. Tillsammans med dem gjorde vi utflykter till utsidan av revet för att snorkla och till en av en öarna för en promenad på sandstranden. Revet kring atollen var bland de finaste vi har sett med mängder av olika koraller och fiskar. Vattnet var fantastiskt klart så sikten var väldigt bra. 

Efter några dagar i atollen seglade vi och Muskoka de 20 distansminutrarna norrut till öarna Hoga och Kaledupa. Här finns en lite större by som heter Ambeua samt byn Sampela byggd på pålar ute på revet. De som bor i Sampela tillhör folkslaget bajo som är ett av många ursprungsfolk i Indonesien. Ursprungligen var dessa ett nomadfolk som flyttade runt på vattnen men sedan 60-talet är de bofasta i byar på pålar som Sampela. Ganska snart efter att vi ankrat kom det ut kvinnor i kanoter från bajobyn för att sälja grönsaker och fisk. Vi försökte med hjälp av google translate att prata med dem men bajofolket har ett eget språk och många förstår inte indonesiska så det gick sådär. Vi köpte i alla fall till slut tomater, bananer och några kakor som de hade bakat. Cecilia fyllde år och vi hade ingen grädde att göra tårta på så bakverken passade bra till födelsedagsfikat. Kvinnorna hissade sedan sitt lilla segel och styrde hemåt. De flesta kanoter här har en liten mast men seglen har inte den bästa kvaliteten. De är gjorda av det material de kunnat få tag på. 

 På morgonen efter kom en kille från bajobyn som kallade sig Dan och undrade om vi ville ha hjälp med att tvätta botten på båten. Dan kunde prata ganska bra engelska för han hade jobbat på båtar och efter en stunds förhandling om priset var vi överens. Lite senare var han tillbaka med två kompisar och tillsammans rengjorde de vår botten från sjögräs. Vi tog sedan jollen in till deras by för ett besök. Utanför byn är revet fullt av fiskare som fiskar med nät. Vi träffade även på ett par barn som ville sälja en mantisräka som de fångat. 

Husen är som sagt byggda på pålar ute i vattnet och vi gick omkring på de bryggor som bildar gator i byn. En del var stabila medan andra var dåligt spikade eller hade trasiga brädor så det gällde att gå i mitten annars vickade planken och man kunde ramla igenom. Vi guidades som vanligt runt av barnen i byn och de visade oss vägen fram till huset där Dan bodde. På husets veranda träffade vi den danska killen Frederick som studerade antropologi och valt att bosätta sig i byn under några månader. Dans pappa visade oss de dykglasögon som han tillverkar av trä på traditionells vis.

Efter att ha vandrat runt i Sampela tog vi jollen och åkte in till byn Ambeua på ön Kaledupa. Byn domineras av den stora moskén som ligger mitt i byn. Bredvid moskén pågick förberedelser för firandet av Indonesiens självständighetsdag som skulle vara dagen efter. Indonesien som var en holländsk koloni blev självständigt 1949. Detta firas stort varje år i alla byar och städer så även i byn där vi var. Ungdomar från öns olika byar paraderade förbi öns högsta ledare som satt omgivna av blommor i ett rosaskimrande tält. Vi gick fram och frågade om vi fick ta ett kort på dem och det fick vi gärna. När vi tagit vårt kort frågade de om de fick ta en selfie tillsammans med oss så det blev ett ömsesidigt fotograferande. Vi tittade en stund på de olika paraderna och promenerade sedan vidare runt i byn. Fulla av intryck gick vi tillbaka till jollen och åkte tillbaka till båten. 

Dagen efter var vi tillbaka vid den stora gräsplanen där firandet skulle äga rum. I dessa muslimska byar gillar de inte att man visar armar och ben. Detta gäller särskilt för kvinnor. Vi som normalt brukar ha shorts och t-shirt hade dagen till ära därför klätt oss med heltäckande kläder. Gräsplanen, var redan när vi kom, full av människor som stod i olika grupperingar och förmodligen hade de stått där sedan morgonen. Vi lyckades komma perfekt i tid, för en liten stund efter att vi kommit marscherade en grupp i kritvita uniformer in på planen och bar fram den indonesiska flaggan till stången där den sedan hissades samtidigt som de spelade nationalsången.

Hela ceremonin tog sin tid. Vi stod i skuggan under ett träd men de som stod på planen hade inget skydd mot solen och ett flertal människor svimmade i värmen och bars till en ambulans som stod parkerad vid sidan där de togs omhand av sjukvårdspersonal. Efter ceremonin promenerade vi runt i en annan del av byn bland annat till marknaden. På vägen fick vi följe av två flickor i femårsåldern. De tog Cecilias hand och gick glatt med oss och sjöng sånger. Vi undrade var deras föräldrar var men flickorna verkade vara vana att gå omkring själva i byn. Efter ett par timmar när vi skulle åka hem fick vi prata med en kvinna som vi mötte och be henne att säga åt flickorna att gå hem. Vi var rädda att de skulle följa med ända ner till hamnen och sedan inte hitta hem. Lite molokna av tillsägelsen vände de och gick hemåt.

Vi stannade ytterligare några dagar vid ön Hoga och fler av våra kompisbåtar från rallyt anslöt under tiden. Förutom snorkling vid revet hade vi sundowners på stranden och en kväll hade vi Chris och Fred från båten Sea Jay på middag. Även här kring Hoga är revet jättefint med fina koraller. Några gånger när vi snorklade såg vi havsormar som simmade i närheten av oss. Det var banded sea krates och de har ett tio gånger starkare nervgift än en skallerorm. De är som tur är inte aggressiva och har dessutom en väldigt liten mun så den har svårt att bita en människa men man har respekt och håller sig gärna på avstånd när de kommer simmande. 

Under vår sista dag i Wakatobi kom Elisabet och Karl-Axel med Spray seglande norrifrån och ankrade. Vi hade redan på Ambon haft en hejdå och avskedskväll med dem men nu fick vi tillfälle att ha en till. På morgonen efter seglade vi söderut mot öarna Flores och Komodo. Några dagar efter att vi lämnat området fick vi en bild från en kille i Sampela. De hade precis hittat en död dugong i vattnet. Kanske hade den dött av sig själv eller så hade de fångat den. Vilket förtäljer inte historien.