Flores till Bali

Vi lämnade Wakatobi och seglade mot sydväst. Efter ett dygn ankrade vi vid ön Bonerate där vi stannade för att sova. Vi vaknade båda två mitt i natten och beslöt att gå upp för att fortsätta segla. Vi hade cirka 100 distansminuter kvar ner till Flores och vi visste att vinden skulle dö ut när vi började att närma oss där. Det var ingen måne uppe så det var helt mörkt ute när vi tog upp ankaret. Här och där lyste små ficklampor där några fiskare höll på med sitt fiske. Vi gick sakta för motor ut från byn och rundade en stor FAD som var upplyst som tur var. Sedan rullade vi ut våra segel och fortsatte söderut. När vi mitt på dagen närmade oss Flores dog vinden mycket riktigt och vi fick gå för motor de sista två timmarna. Vi ankrade innanför revet vid ön Gili Bodo. Sjökortet visar att det är grunt men med hjälp av satellitbilderna kunde vi hitta rätt och ankrade ensamma längst in i viken. I vår sjökortsplotter kan vi dessutom få vårt eget ekolod att lägga in djupsiffrorna för att komplettera sjökortet. Vattnet var klart och såg inbjudande ut så vi hoppade i och svalkade oss. När vinden inte fläktar så blir det jättevarmt. På eftermiddagen när vi satt i sittbrunnen och fikade så kom en flock apor skuttandes på stranden. En del av dem bar på små ungar som klängde sig fast bäst de kunde. Den här ankringen var en riktig idyll så vi stannade ett par dagar och hade det bra. Vi snorklade på revet och när vi promenerade på stranden hittade vi stora fina snäckor till samlingen.

Väster om Flores ligger nationalparken Komodo och där finns de stora komodovaranerna som är världens största ödla. De finns bara på Komodo och på fyra andra närliggande öar. Ödlan är normalt mellan två och tre meter lång och väger 70 kilo så det är ingen liten sak. Dessa ville vi naturligtvis se så vi seglade till ön Rinca som är en av öarna där de finns. Vi ankrade i viken och under eftermiddagen var det fullt med båtar som kom med turister som skulle besöka ön för att se på ödlorna. Vid fyratiden var vi ensamma i viken och kunde njuta av tystnaden. Komodovaranerna är som mest aktiva på morgonen innan det blir för varmt så vid sjutiden klev vi iland vid besökscentrat och fick en guide som skulle visa oss runt. Vi gick en vandring och träffade på ett tiotal stora varaner och vi kom ganska nära en del av dem. De är respektingivande och det är inga djur man vill gå fram och klappa. Vår guide hade en pinne med sig som vapen, det kändes ju tryggt.

Man kan ankra i andra vikar kring ön Rinca eller på Komodo och man kan göra egna vandringar men gräset bredvid stigarna är högt och där ligger oftast varanerna och lurpassar. Så vill man inte bli ett byte är det nog bäst att gå med en guide. Vi stannade på en annan ö i nationalparken för att snorkla innan vi seglade vidare. Våra visum skulle gå ut några veckor senare och vi ville komma fram till Bali innan dess för att klarera ut. Tanken var ju från början att förlänga visumet men vi hade beslutat att inte göra det för att komma iväg över Indiska Oceanen i god tid innan orkansäsongen börjar. Vi seglade västerut på nordsidan av den stora höga ön Sumbawa. Ön hindrar effektivt passadvinden som annars blåser bra så här års så det fick bli en del motorgång. Ibland kunde man segla på förmiddagen innan det blev vindstilla och ibland en stund på eftermiddagarna. Vi gjorde inga längre seglingar utan stannade varje kväll på olika ankarplatser, ibland vid en by och ibland ensamma vid en strand. Det blev en del fina ankringar där solen gick ner i det spegelblanka havet. Vi besökte bland annat vulkanön Satonda. Där kratern nu blivit en insjö.

Vi hade tänkt att försöka simma med valhajar som finns här vid Sumbawa men eftersom det hade blivit fullmåne gick det tyvärr inte. Valhajarna söker sig till fiskebåtar som på natten fiskar med stora lampor och när de tar upp näten på morgonen är valhajen där för att sörpla i sig rester och spill. De lokala guiderna har kontakt med fiskarna så att de kan ta turister som vi till den plats där valhajen finns. Men vid tiden kring fullmåne går fiskarna inte ut för att fiska och därmed är det svårt att se valhaj om man inte har tur. Efter några dagar kom vi fram till ön Lombok och ankrade vid några små öar på öns östra sida. Det var en annorlunda ankring för i sundet där vi ankrade var det väldigt strömt. Loggen visade på fyra knop när vi låg stilla för ankare. När strömmen vänder vrider båten åt andra hållet och då gäller det att ankaret fortfarande sitter fast. Efter en natt med lite orolig sömn åkte vi iväg för att snorkla på det fina revet som fanns kring öarna. Vi hade tänkt att stanna i två nätter för det var ett jättefint ställe men på eftermiddagen flyttade vi till en vik en bit bort. Det är skönt att veta att båten ligger tryggt på natten. Man sover bättre då. 

På västra sidan av Lombok ligger öarna Gili Air, Meno och Trawangan. Det är populära bland backpackers och vi ankrade ett par dagar vid Gili Air. Vi fattade ganska omgående tycke för ön och promenerade runt och njöt av tillvaron. Helt plötsligt fanns det mängder med restauranger och kaféer där vi gick, något som vi inte varit vana vid på länge. Det finns inga bilar på ön och alla transporter sker med häst och vagn eller på elmoppar. Tyvärr så missade vi precis öns full moon party men kanske hade vi varit i äldsta laget för det. På kvällen hittade vi en trevlig restaurang på stranden och beställde in varsin pizza. Det låter kanske tråkigt men har man varit borta från vanliga restauranger länge så kändes en pizza som det absolut självklara valet. 

Vi hade halv tank med diesel och ville fylla på den innan vi gav oss ut på Indiska Oceanen. Att få tag på diesel av bra kvalitet i Indonesien är inte helt lätt. Särskilt inte om man ska tanka den i en båt för det finns inga sjömackar. Man kan såklart ta med sina dunkar till en bensinstation inne i en stad och fylla dem där för att sedan bära dem till jollen och köra ut till båten. Men vi skulle tanka 500 liter så det blir många 20 litersdunkar att bära. Dessutom har vi hört att flera av båtarna i rallyt har fått smutsig diesel. I Marina del Ray på södra Lombok visste vi att man kunde få tag på diesel av bra kvalitet och att de fyllde den direkt i båten så vi satte kurs ditåt. Vi stannade först ett par dagar på ön Gili Asahan strax utanför marinan. Det blev en favorit ö. Här var så fint, lugnt och fridfullt. Ön har fina stränder och det finns härlig snorkling. På ön finns fyra små hotell som har varsin restaurang man kan gå till. Vi provade två av dem och de hade väldigt god mat och fin utsikt över stranden. Så vill man hitta en lugn och avskild oas att koppla av på kan vi varmt rekommendera denna ö.

I Marina del Ray fanns förutom diesel även Pelle och Loupan. Pelle hade, efter att Ulla blivit hemflugen med ambulansflyg, fått hjälp av en kompis att segla Loupan till en bra hamn och nu höll han på med att göra båten i ordning för en tids paus i seglandet. Ulla som verkligen verkar ha ett bra läkkött är nu på benen hemma i Sverige men behöver nog ytterligare en del tid med rehab innan det blir dags för segling igen. Vi fick i alla fall tillfälle att träffa Pelle innan vi lämnade marinan. Han skulle flyga hem några dagar senare. 

Jocke var uppe i masten för att se att allt såg bra ut vilket det mesta gjorde men han fattade lite misstankar kring en svirvel inne i masten som håller storseglet uppe. Vi vet att en del båtar haft problem med denna och vi ville inte råka ut för att inte kunna rulla ut eller in seglet mitt ute på havet. Vi beslöt att göra en större undersökning så vi tog ner storseglet för att kunna inspektera svirveln bättre. Det visade sig att kulorna i svirvelns lager inte alls såg bra ut. Som tur var har vi reservkulor med oss men det var inte en enkel historia att byta dem. Vi upptäckte även att en del av seglets topp hade gått sönder så Cecilia fick ta fram nål och tråd och vara segelmakare under en dag. Efter två dagars arbete kunde vi hissa upp seglet igen och nu fungerar allt jättebra. Det är ett lite annat ljud nu när man rullar ut seglet. Man märker inte skillnaden när det kommer succesivt och hade vi inte reparerat det nu kunde det han slutat illa. Att vara mitt på havet och inte kunna reva segel kan bli farligt.

Vi har nu varit ett par dagar på Bali. Dels har vi sett oss om längs strandpromenaden längs Sanur Beach och dels har vi klarerat ut ur Indonesien. Bali har en stor turism särskilt från Australien som ligger ganska nära. Längs stranden vid Sanur ligger hotellen tätt och restauranger och barer trängs med sarongförsäljare så det är verkligen liv och rörelse. Det som skiljer Bali från de öar vi besökt tidigare är att Bali till största delen är hinduiskt. Det syns tydligt på alla små och stora tempel och utsmyckningar som finns överallt.

Utklareringen däremot var en riktigt seg historia. Det är fyra olika kontor som ska besökas och vi hade tagit reda på i vilken ordning det skulle göras. Men när vi kom till tullen sa de att vi skulle gå till immigrationskontoret först. Väl där sa de att vi skulle komma dit sist och gå till hälsomyndigheten först och sedan till hamnkaptenen. Till saken hör att det är över trettio grader varmt och klädkoden för att besöka myndighetskontor säger att man måste ha långa byxor, täckta axlar samt stängda skor. Vi blev varmare och svettigare för varje steg vi tog. Hos hälsomyndigheten fick vi våra papper men hos hamnkaptenen sa de att vi skulle gå till tullen. Hos tullen sa de att de måste komma till båten för en inspektion. Vi höll på att bli tokiga av värme och av olika besked. Efter sex timmar var vi klara. Då hade vi besökt tullen fyra gånger, immigration två gånger, hamnkontoret två gånger och hälsomyndigheten en gång. Dessutom hade vi fått åka tillbaka till båten som låg fem kilometer bort tillsammans med tre tullare för inspektion. Väl på plats i båten ville de se på vår motor och kolla vilket mmsi nummer vi har. Sedan åkte vi tillbaka igen.

Nu har vi i alla fall till slut fått alla papper och imorgon bitti lämnar vi Indonesien och seglar till Christmas Island. En segling som kommer att ta cirka 3,5 dygn. När denna blogg publiceras har vi förhoppningsvis precis kommit fram. Vi kommer att stanna där i några dagar innan vi seglar vidare till Cocos Keeling. Därifrån kommer vi sedan segla till Sydafrika via ett par stopp bland annat på Mauritius. Indiska Oceanen kan vara riktigt blåsigt och stökigt. Vi hoppas kunna få bra överfarter och vi återkommer om det så småningom. Vår segling kan följas via denna länk där positionen uppdateras var fjärde timme. https://my.yb.tl/SailingBliss/map-only/