Christmas Island och Cocos Keeling

Efter frukost släppte vi våra linor till de bojar vi förtöjt vid utanför Bali Royal Yacht Club och seglade söderut i sundet mellan Bali och Lombok. I det breda sundet mellan öarna är det alltid en stark sydgående ström som gav oss en bra fart ut mot havet. Som mest hade vi cirka tre knops medström. Avståndet till Christmas Island eller Julön som den heter på svenska är ca 590 distansminuter vilket vi beräknade skulle ta oss ca 3,5 dagar. Bali är en stor och hög ö som hindrar passadvindarna. Problemet när det blåser för lite är att vågorna då ställer till det så att seglen slår fram och tillbaka och inte ger samma fart. Det sliter dessutom mycket på seglen och det är enerverande att höra på så vi försökte att hålla en sydlig kurs för att komma ut i starkare vindar. Under våra första 12 timmar blåste det bara ca 6-7 m/s vilket var för lite i den korssjö av vågor och dyningar som vind och strömmar skapade. Det strömmande vattnet för med sig plankton och då trivs många fiskar och fåglar. Cecilia såg vid två tillfällen stora mantor som hoppade rakt upp i luften en bit bort. Senare på dagen mötte vi en stor kaskelot. Den var ungefär lika lång som vår båt. Vi vet inte om den hade riktigt koll på väjningsreglerna för den passerade, max tio meter ifrån oss, på vår styrbordssida. En så stor kaskelot väger cirka 30 ton, lika mycket som båten, så det hade inte varit kul varken för oss eller för den att krocka. De som läst historien om Moby Dick vet hur det slutade.

På eftermiddagen mojnade vinden ytterligare och det blev på grund av dyningarna omöjligt att segla så det var bara att rulla in seglen och sätta på motorn. Vi puttrade på i ekonomifart för eftersom Indiska Oceanen är stor vill vi spara på diesel. Medströmmen gjorde att vi höll en hyffsad fart ändå. Efter sex timmar ökade vinden igen och vi kunde stänga av motorn. Vi hade nu kommit ner till området med passadvindar och kunde från och med nu segla hela vägen till Julön. Ofta när vi seglar har vi vårt spö uppe och fiskar med ett drag på lång lina som släpar efter båten. Strax före solnedgången den andra dagen började rullen att surra och linan rullade ut i en väldig fart. Trots försök att bromsa den så drogs linan ut fort. Cecilia började att rulla in genuan för att bromsa båten medan Jocke försökte få stopp på fisken. Vi såg hur en cirka 1,5-2 meter lång svärdfisk, troligen en sailfish eller marlin, hoppade och slet i linan för att komma loss. Fisken hoppade och stod rakt upp ur vattnet med den kraftiga stjärtfenan vilt plaskande i ytan. Efter en liten stund gick draget av och fisken simmade iväg. På atlanten fick vi också napp av en svärdfisk, då fick vi upp den men tyvärr alltså inte den här gången. Det är svårt att få upp så stora fiskar samtidigt som man seglar i åtta knop.

Efter ytterligare någon dag började vi att närma oss Julön men skulle vi hinna fram i tid innan solnedgången. Det var ingen måne så nätterna var väldigt mörka. På Julön finns sex stycken bojar att förtöja vid och guideböckerna rekommenderar inte att man ankommer när det är mörkt. Vi skulle väl fixa att hitta dem i mörkret men det vore skönt att komma fram medan det var ljust. Sedan vi kom ut i passadvinden söder om Bali hade vi haft vindar som gett oss bra fart men de första 12 timmarna hade sinkat oss mycket. Den sista dagen kom vi in i en stark medström som gav oss extra fart. Med bra fart rundade vi udden en kvart före solnedgång och svängde in mot Flying Fish Cove som hamnen heter. Vi ropade upp hamnkaptenen på vhf-radion och han meddelade att det bara låg två båtar inne så det fanns fyra lediga bojar för oss att välja på. Det hade inte varit kul om det varit fullt för då måste man fortsätta ytterligare fyra dagar till Cocos Keeling för man får inte ankra. När vi förtöjt vid bojen och städat undan, firade vi att vi var framme med en kopp kaffe och en rökig whisky. Sedan var det skönt att gå och lägga sig i en säng som inte gungade.

Vid frukost dagen efter blev vi uppropade av Australian Border Force som ville att vi skulle ses i land för inklarering. Vi tog med våra pass och papper och tog jollen in till bryggan. Inklareringen här var enkel. Vid ett picknickbord på strandpromenaden mötte vi tullaren Wojtek och en kvinna (som vi glömt namnet på) från biosecurity. Wojtek var klädd i tullverkets t-shirt, shorts och flipflop. Efter en snabb titt på våra papper från Bali fick vi skriva på inklareringsdokumentet. Han gav oss en karta över ön och visade var sevärdheterna låg. Sedan var han klar och skulle åka iväg för aktiviteter med familjen. Kvinnan från biosecurity ställde några frågor och sa att vi inte fick ta iland något av den mat vi hade med oss. Det skiljer sig från de australiska reglerna då vissa matvaror omhändertas och slängs. Här vet de att vi seglare har en lång resa till närmaste affär och är lite mer praktiska i sin myndighetsutövning. Hela inklareringen gick på en kvart, vilken skillnad mot i Indonesien.

Julön upptäcktes i början av 1600-talet men fick sitt namn av en engelsk kapten som seglade förbi på juldagen 1643, därav namnet. Ön är toppen av en vulkan och på 1870-talet upptäcktes att berget innehåller fosfat vilket ledde till att England tog kontroll över ön 1888. 1957 överläts ön till Australien och brytningen av fosfat pågår fortfarande. Gruvbrytningen med dess fula byggnader, kranar och transportband dominerar landskapet. Ingen har heller lagt ner några större arkitektkostnader på övriga byggnader så stan är så gräslig att vi kallade den för Fulön. Ett undantag är det gamla guvernörshuset ute på udden. 

Som en stor kontrast till det fula är vattnet klart och man ser lätt korallerna på 15 meters djup. Över viken flyger hundratals vackra fregattfåglar och andra fåglar runt i sin jakt på föda. Fregattfåglarna är de bästa flygarna men är däremot lata. De svävar på uppvindarna högt uppe och spanar på måsar och andra fåglar. När exempelvis en mås fångat en fisk störtdyker fregattfågeln ner och jagar den stackars måsen så att den tappar sitt byte. Fregattfågeln fångar då elegant upp fisken i luften för den ogillar att bli blöt. Det var enkelt att snorkla, bara att hoppa i från båten så hade man korallerna rakt under sig. På grund av Julöns läge långt ute i havet hittar man här, precis som på Galapagos, en hel del arter som bara finns här. Det gäller till exempel en del fågelarter så som golden bosun.

Men ön är nog mest känd för den röda krabban som lever här. Varje år ungefär i november när krabborna ska fortplanta sig sker något som kallas migration. Man räknar med att det är femtio miljoner krabbor som samtidigt ska flytta sig ner till vattnet. Eftersom krabborna är fridlysta stängs vägar ibland av. Tyvärr var vi lite för tidiga för att se detta skådespel men så här kan det se ut.

Vi tog våra cyklar och cyklade till öns östra sida och då såg vi en del röda krabbor på vår väg men vårt mål var att bada i ”The Grotto”. Att cykla österut är jobbigt för man har motvind hela tiden. Till slut kom vi fram till stigen ner till grottan och det var skönt att svalka sig i det klara vattnet. Tidvattnet var högt och att, som tullaren Wojtek berättat om, försöka simma i tunneln ut till havet var inte att tänka på. Förmodligen hade vi inte vågat göra det ändå för havets stora dyningar hävde sig in i tunneln med stor kraft.

På hemvägen stannade vi till utanför öns kinarestaurang för att få tillgång till lite internet. På Julön finns inget mobilt internet så vi var hänvisade till antingen kinarestaurangen eller att sitta utanför öns bank för att ladda ner väderprognoser, kolla mail eller för att ringa hem. Vi hade flera månader tidigare beställt ett Starlink-abonnemang som skulle levereras till posten på Julön långt innan vi skulle komma dit. Tyvärr skickade Starlink det som ett vanligt paket. När vi började att efterlysa det sa posten att det beräknades att komma fram i december så det var tyvärr bara att avbeställa det.

Den organiserade jordenruntseglingen ”World ARC” med ett tjugotal deltagare skulle komma till Julön för ett kort stopp innan även de skulle segla vidare till Cocos Keeling. Vi känner några av de deltagande båtarna och även om vi såg fram emot att träffa dem ville komma fram till Cocos Keeling, eller Kokosöarna som de heter på svenska, före den gruppen för att få uppleva atollen på ett bättre sätt. Den sista dagen besökte vi stadens butik där vi mest handlade sprit för de färskvaror som fanns var dyra och det var inget som vi egentligen behövde. Allt måste ju transporteras med båt eller flyg så det är klart att priserna påverkas. Som ett exempel kostade ett halvt vitkålshuvud 75 kr. Julön är ett tullfritt område vilket gör att spriten däremot är billig. Butiken hade ett enormt sortiment av sprit och en liter Gordons gin kostade cirka 150 kr. Vin och öl däremot var dyrt och inget vi behövde men några flaskor gin går ju alltid åt.

Vår segling till Kokosöarna tog ganska precis tre dygn. I gryningen den 23 september närmade vi oss och anropade ”Cocos police” som sköter inklareringen. De svarade att vi kunde gå in och ankra i viken vid Direction Island och sedan ta kontakt igen. Lagom till att solen hunnit upp en bit gick vi in i atollen. Utanför inloppet till atollen låg ett stort fartyg för ankare. Inne i atollen är det relativt grunt och för att komma in till ankringen går man över ett korallrev. När vattnet är kristallklart tror man att det är grundare än det är. Vi går 2,5 meter djupt och enligt sjökortet ska det vara tre meter som lägst så vi gick sakta fram mot den prick som visar vägen in. Precis när vi närmar oss den grundaste passagen blir vi uppropade av det stora fartyget. Fartyget var från Australien Border Force och undrade om vi anmält vår ankomst. Vi svarade korthugget att vi hade det. Det är märkligt för de ser vår position på sin dator och borde förstå vår situation att med solen i ögonen försöka hitta in över revet, ändå ropar de upp precis då. Dessutom borde de ha hört vårt tidigare samtal med Cocos police. Vi hörde senare hur de gjorde precis samma sak med några andra båtar. Lite dåligt sjömansskap kan man tycka. Väl inne ankrade vi på fem meters djup i den härligt turkosfärgade lagunen. Efter frukost ropade vi upp Cocos police igen och bestämde att vi skulle träffa dem inne i byn på Home Island, tio minuters jolleresa söderut. Efter en stunds väntan kom tullinspektören åkande i sin lilla elektriska golfbil. Precis som på Julön var inklareringen väldigt enkel och trevlig. Vi frågade om det stora fartyget och han berättade att det i flera års tid kommit flyktingbåtar till ögruppen och att de australiska myndigheterna nu stationerat ett fartyg där för att avskräcka flyktingar från att försöka ta sig hit. Om en båt kommer körs de tillbaka där de kom ifrån.

Vi promenerade sedan runt i byn som var väldigt lugn och såg bara några enstaka personer. I byn på Home Island bor folk med malajursprung medan det på West Island några kilometer västerut, bor folk med australiskt ursprung och där finns även några hotell. Totalt bor det cirka 600 personer i atollen som består av 24 öar men bara de två största är bebodda.

På södra sidan av ön kom vi till ett stort och fint gammalt hus. Utanför träffade vi på en av husets ägare som berättade om husets historia. Det var byggt för familjen Clunies-Ross i slutet av 1800-talet. Öarna var från att de upptäcktes av William Keeling 1609 obebodda fram till den 6 december 1825 då kapten John Clunies-Ross började att röja mark. Han och hans efterföljande släktingar blev rika på att skörda kokos. 1978 köpte Australien marken av familjen. Nu är huset ett litet hotell men är i princip oförändrat sedan de byggdes för 150 år sedan. Väggarna är klädda med paneler av teak som huggits på Julön. Vill man resa hit till en av jordens mest avlägset belägna bebodda plats kan man boka rum via denna länk. https://oceaniahouse.au/

Innan vi tog jollen tillbaka till båten gjorde vi ett besök i byns affär för att köpa varsin glass. Glass fanns bara i större paket och det ville vi inte ha men vi hittade några potatisar och ett paket spaghetti. I kassan såg Cecilia att det kröp små djur inuti spaghettipaketet. Vi hade redan betalat men fick pengarna tillbaka av expediten som sa att det inte var någon idé att ta ett annat paket. Det var likadant i alla paket och de som bor här är så vana vid att skölja bort krypen att de inte tycker det är något konstigt med det. När vi kom tillbaka till båten kunde vi byta den gula karantänflaggan mot Kokosöarnas flagga.

Ankringen vid Direction Island är sagolikt fin med det turkosa vattnet och härliga sandstränder. När man ankrar kommer direkt nyfikna små bebishajar. Som mest hade vi 13 stycken runt båten. De gillar att vara i skuggan under båten. Även fast de är ganska små, ca 60 cm till en meter, så har man en medfödd känsla som gör att man tänker till när man går ned för badstegen för att bada. När vi kom låg det två andra båtar ankrade. En båt med 10 finnar ombord som seglade iväg på kvällen samma dag som vi kom samt en holländsk ensamseglare så vi hade stället nästan för oss själva. 

Vi promenerade runt ön som för länge sedan varit kopplingsstation för all telefonkommunikation till och från Australien. När telefonerna uppfunnits dröjde det inte länge innan man ville koppla ihop olika dela av världen. Tjocka kablar lades ut över haven och alla kablar till Australien kopplades samman här på Direction Island. På den tiden bodde och arbetade det ett 20-tal personer på ön men av detta syns nästan ingenting idag. Ett antal skyltar med text och bilder är uppsatta och där kan man läsa om hur det var att jobba här eller om hur det gick till när ön blev anfallen av den tyska jagaren SMS Emden under andra världskriget. Tyskarna ville slå ut Australiens kommunikation med omvärlden. Arbetarna på ön lyckades få kontakt med den australiska flottan som kom till undsättning och det tyska fartyget ligger nu som vrak en bit norrut. För hundra år sedan var alltså ön en hub för all kommunikation ut i världen. Idag finns inget telefonnät eller internet att tillgå om man inte har satellituppkoppling. Det var alltså bättre förr.

På en av stränderna har långseglare sedan länge satt upp sina flaggor eller tillverkat skyltar att skriva namnen på, så även vi. Vi hittade en fin drivvedsbräda där vi ristade in ”Bliss” och våra namn samt årtal. Vi fick även dit en liten svensk flagga. Nu hänger den upphängd bland de andra under regnskyddet. En liten bit bort hänger skylten som den svenska båten Ariel IV gjort. De har kompletterat den med ytterligare en bit som de hängt under för de har varit här två gånger. Så fick även våra vänner Jörgen och Louise göra när de kom fram några dagar senare.

När vi satt och åt frukost en morgon någon dag efter att vi ankrat kom en båt inseglande i lagunen. Vi satte på vhf-radion för att höra vad det var för några och hörde när de pratade med tullen att det var den svenska båten Fragancia. Det blåste hårt men de fortsatte att segla in och fick till och med att börja kryssa i motvinden. Vi tänkte att det var värst vad sportiga de är. En kort stund senare hörde vi att de sa att de hade en lina i propellern så de kunde inte använda motorn. När de passerade pricken där de skulle svänga in blev vi oroliga för att de inte visste vilken väg de skulle ta så vi försökte att ropa upp dem för att guida dem in till ankringen men de hörde oss inte. Jocke sjösatte jollen för att åka ut men hann inte ut förrän vi hörde hur de ropade ”mayday” och att de hade stött på revet med rodret. Som tur var kom de loss och seglade ut och ankrade i inloppet. Det australiska fartyget som hade hört nödanropet skickade två stora ribbåtar som bogserade in dem till ankringen. Vi kunde senare åka och hälsa dem välkomna till viken. Allt hade till slut gått bra. Rodret hade klarat sig och linan kunde senare skäras bort. Det blev en händelserik morgon i det annars så stillsamma paradiset. Den holländska båten seglade iväg och vi var endast två båtar kvar i viken. När vi vaknade dagen efter hade den svenska båten Hoka Hey precis ankrat bredvid oss. Nu var vi tre båtar och alla var från Sverige, vilket sammanträffande. Det var ju inget vi hade planerat. På eftermiddagen hade vi en gemensam sundowner på stranden. Hoka Hey var den första av alla World ARC-båtar som anlände. 

De följande dagarna fylldes viken på allt eftersom resten av flottan anlände. Som mest var vi fem svenska båtar ankrade här vilket måste vara ett slags rekord på denna avlägsna plats. Självklart passade vi på att föreviga tillfället på bild.

Jörgen och Louise med barnen Alex och Inez har vi känt länge och vi var och hälsade på i deras hus i Portugal för drygt fem år sedan när vi passerade där. Nu träffades vi på den här lilla ön mitt i Indiska Oceanen och det var verkligen kul att se dem igen. Vi blev inbjudna på middag samma kväll och kunde gå igenom vad som hänt sedan sist. De har Starlink-abonnemang och har på så sätt tillgång till bra internet ombord. Vi fick koppla upp oss och kunde kommunicera en stund med släkt och vänner. Stort tack igen till Jörgen och Louise för både middag och att vi fick kommunicera med omvärlden en stund. När viken blivit fylld av båtarna från World ARC var det tid för oss att segla vidare. Som mest var det 22 båtar i viken. Nu var det dags för en av de etapper som räknas till de jobbigaste under en världsomsegling. Det är ca två tusen distansminuter till ön Rodrigues och seglingen dit är oftast stökig med höga vågor som kommer från sidan och ibland ifrån flera håll vilket gör livet ombord väldigt obekvämt. Väderprognosen ser bra ut men en prognos är färskvara som brukar hålla i tre dagar. Vi beräknar att seglingen till Rodrigues tar ca 12 dagar och återkommer med rapport när vi är framme.