Rodrigues

Vi lämnade Cocos Keeling på morgonen den 28 september och satte kurs mot Rodrigues, ca 2000 distansminuter åt sydväst. De första dagarna var vindar och vågor måttliga men efter några dygn så ökade medelvinden till ca 12 m/s och vågorna växte i storlek. Dessutom kom det stora dyningar från en storm långt söderut i Indiska Oceanen. Dessa hade en annan riktning och skapade en korssjö av vågor som gjorde det obekvämt att leva ombord. Enligt väderprognosen var den signifikanta våghöjden 3,8 meter vilket innebär att de största vågorna var ca 6-7 meter höga. Dessutom var intervallen mellan vågorna kort, bara 8,5 sekunder så det var riktigt stora branta berg som kom rullande lite snett bakifrån. Det är svårt att förklara hur det är att leva ombord under sådana förhållanden men allt från att klä på sig, gå på toaletten eller att laga mat blir besvärligt och det gäller att hålla i sig. Det är dock omöjligt att ta bilder som gör vågorna rättvisa. Efter 3-4 dagar lugnade vind och vågor ner sig igen och den sista sträckan blev det lite för svaga vindar. Man är aldrig nöjd.

De senaste åren har vi börjat att dela upp dygnets mörka timmar i fyra stycken tretimmarspass. Tidigare hade vi ett pass på fyra timmar och ett på tre men nu sover vi alltså två gånger tre timmar varje natt och det fungerar bra tycker vi. Varje dag tar vi en runda på däck för att slänga i flygfiskar som landat där under natten. Under de blåsiga dagarna var vi inte uppe på däck så när det lugnat sig satte vi ett personligt rekord när vi fick slänga i 63 flygfiskar. De luktar inte så gott så det är skönt att bli av med dem. En dag när vi laddade batterierna stannade plötsligt vår generator. Efter felsökning visade det sig att det var impellern till vattenpumpen som gått sönder. Vi har flera stycken i reserv med oss så det var bara att byta men det är typiskt att det ska hända mitt ute på ett gungande hav. Att stå med huvudet ner och meka med en motor samtidigt som man försöker att hålla i sig är inte det lättaste. Dagarna till havs fördriver vi annars mest med att lyssna på poddar eller musik eller med att läsa böcker som vi har laddat ner. Före denna segling hade vi lagat mat och fryst in så det var bara att ta upp rätterna och värma dem. Det är dagens höjdpunkt att exempelvis få en god fläskfilégryta trots att förhållandena är guppiga.

När vi närmade oss Rodrigues blev vi tvungna att sakta ner farten det sista dygnet för vi ville inte komma fram under natten. När det ljusnade på morgonen den 9 oktober kontaktade vi kustbevakningen och fick tillstånd att gå in till Port Mathurin där vi ankrade i hamnbassängen. Vi hade hört av andra seglare att inklareringen skulle vara rätt enkel och visst var den enkel men tog ändå flera timmar. Först fick vi besök ombord på båten av hälsomyndigheten och kustbevakningen. Därefter fick vi ta jollen in till hamnen för att träffa immigration, tullen och biosecurity samt lämna in vår harpun på förvaring. Det är olagligt att ha harpuner här på Rodrigues. Det var många papper som skulle fyllas i men alla var jättetrevliga och hjälpsamma. Mannen på tullen visade och berättade hur vi skulle fylla i dokumenten. I rutorna för alkohol och narkotika sa han att vi skulle skriva noll och en del dokument strök han bara ett streck över. Det var strax före lunch så förmodligen var han hungrig och ville äta sin mat som stod på skrivbordet. Myrorna verkade också gilla den för det var en myrstig tvärs över skrivbordet så när vi skulle skriva under dokumenten fick vi fösa undan myrorna från blanketterna.

När alla dokument var klara och vi hade fått stämplar i våra pass gick vi en sväng på stan för att dels se oss omkring men också för att köpa ägg, grönsaker samt lokala simkort till våra telefoner. Den lilla staden var trevlig och känslan av att vi nu kommit till Afrika var tydlig.

Vid en turistbyrå hittade vi wifi så att vi kunde höra av oss till familjen där hemma och berätta att vi var framme. På eftermiddagen försökte vi hitta en restaurang men alla hade stängt vid tre och öppnade igen klockan sex. Vi var slitna efter 12 dagars segling och orkade inte vänta till dess så vi åkte tillbaka till båten, öppnade en flaska bubbel och firade att vi var framme. Sedan åt vi gnocchi med pesto innan vi trötta stupade i säng. Äntligen fick vi sova i en säng som inte lutade eller gungade.

Rodrigues tillhör tillsammans med korallreven Cargados Carajos och Agalega landet Mauritius men de vill helst vara självständiga. Eftersom de nästan inte har någon turism eller någon annan inkomstkälla så har de ingen ekonomi till att kunna vara det. Invånarna säger själva att de är mycket trevligare än invånarna på Mauritius och vi kan nog hålla med till viss del. De berättade också att livet på Rodrigues är mycket lugnare och utan stress jämfört med på Mauritius. Så även om de tjänar mindre och varorna är lite dyrare tycker de att det är värt att leva här.

Vi tog det lugnt i några dagar. Vi tvättade av allt salt från båten, tvättade kläder och städade i ordning efter seglingen. Varje dag tog vi promenader i stan och tog en fika. Vi var på marknaden och köpte frukt och grönsaker som är något man längtar efter när man varit utan i nästan två veckor.

Efter några dagar hyrde vi en bil och körde runt på ön. Ön är inte så stor så man hinner med att se mycket på en dag. Uppifrån bergen hade man en jättefin utsikt över ön och korallrevet som ligger runt omkring. Det grundare vattnet innanför revet är härligt turkost och det finns fina stränder lite här och där. Vi såg att de höll på att bygga nya hotell och kanske kan Rodrigues på lite sikt bli ett alternativ till Mauritius. Överallt längs vägarna fanns små kiosker där man kunde köpa dricka och snacks. Vi besökte katedralen St Gabriel som byggts uppe bland bergen på 1930-talet.

En dag kom våra vänner på den amerikanska katamaranen Sea Jay fram. De hade lämnat Bali någon vecka efter oss. Eftersom de inte hade stannat på Julön och var en kortare tid på Kokosöarna var de nu i kapp. Vi firade med drinkar ombord på Bliss samt med efterföljande restaurangbesök i stan. Tanken är att vi ska segla etappen mot Sydafrika tillsammans. Under den etappen kan det vara skönt att ha en kompisbåt i relativ närhet som man kan hålla kontakt med under färden eftersom vädret under denna sträcka kan vara riktigt utmanande. 

Vi passade på att bunkra frukt och grönsaker på marknaden innan det var dags att segla vidare. När man ska lämna Rodrigues måste man klarera ut vilket är lite konstigt eftersom vi skulle segla till Mauritius som är samma land men så var reglerna. Kanske en effekt av att de vill känna sig självständiga. Så det var bara att boka tid med alla myndigheter igen och se till att få tillbaka harpunen innan vi kunde sticka iväg. På morgonen den 18 oktober träffade vi tullen som efter en tids väntan kom tillbaka med vår harpun. Då fick vi även stämpel i passen och vårt utklareringspapper och kunde till slut segla mot Mauritius.