Mauritius

Den 350 distansminuter långa seglingen från Rodrigues till Mauritius blev långsam. Vi visste att vinden skulle bli svag men valde ändå att segla iväg för prognosen för den närmaste veckan såg inte bättre ut. Vi gick för motor långa stunder men kunde på den sista halvan få en skaplig fart med vår code 0. Ett stort segel gjort för halvvind i lättare vindar, som vi använde på lite olika sätt under resan.

En tidig morgon när Jocke satt på sitt pass och läste hörde han plötsligt ett läte och tittade upp. Ett par meter ifrån honom, såg han två höga svarta fenor. Det var två späckhuggare som kom på besök. Utanför Spanien och Portugals kust har många båtar blivit attackerade av späckhuggare och några båtar har till och med sjunkit. Dessa späckhuggare, som nu kom på besök, var av en snällare sort. De simmade in under båten och kom ut bakom och verkade nyfiket spana in vad Bliss var för en konstig val. Jocke fick tag på telefonen och lyckades ta ett kort innan de dök och försvann i djupet.

Även till Mauritius kunde vi inte komma fram under natten så vi fick anpassa farten så att vi kom fram tidigt på morgonen. Hamnen i huvudstaden Port Louis är stor och när vi närmade oss såg vi att många fartyg var på väg in eller låg för ankar utanför. Vi ropade upp och bad om tillåtelse att gå in till tullen för inklarering. När man seglar till Mauritius är det viktigt att skicka in dokument minst 48 timmar i förväg vilket vi hade gjort. Nu visade det sig att tullen inte hittade de dokument vi skickat och trodde inte att vi gjort det. De sa att om man inte skickat in dokumenten kan man inte bli inklarerad. Som tur var hade vi begärt mottagningskvitto på mailet så vi meddelade lugnt att vi hade fått bekräftelse och visste att mailet kommit fram vilket gjorde dem lite ödmjukare. Efter att vi skickat dokumenten igen dröjde det två timmar innan fick vi tillåtelse att gå in. När vi fått besök av alla myndigheter var vi till slut inklarerade. Jordenrunt-eskadern WorldARC hade nu kommit ikapp oss igen och hade bokat hela marinan så det fanns ingen plats för oss där. Vi stannade kvar vid tullkajen mitt i stan och hade alla restauranger och en ljud- och ljussatt fontän som närmsta grannar. Det blev perfekt, både gratis och centralt.  Dagen efter sa kustbevakningen att vi var tvungna att flytta och då lyckades vi få en plats på utsidan av marinan. 

De första som koloniserade ön var holländarna som tog den i besittning år 1598. År 1710 övergav holländarna ön, och lämnade då en bestående skada på den inhemska floran och faunan som funnits. Till exempel var den stora fågeln dodo då utdöd på grund av omfattande jakt. Fransmännen bosatte sig på öarna 1713. Under napoleonkriget, försökte britterna ta över öarna men förlorade efter en hård kamp mot fransmännen. Britterna återvände i december 1810 och besegrade då fransmännen och övertog ön. Mauritius blev självständigt 1968 men är medlemmar i det brittiska samväldet. Sedan 1810 är det officiella språket engelska vilket används på alla officiella hemsidor och blanketter. Det är bara det att det är ingen som har talat om det för befolkningen för alla pratar fortfarande franska eller fransk kreol.

Efter ett par dagar i Port Louis seglade vi söderut till Tamarin Bay, där vi ankrade för natten. Vi gick på promenad genom byn och tittade en stund på salttillverkningen som utförs på traditionellt sätt. Senare hittade vi en gigantisk Super-U matvarubutik, något som vi inte varit i på länge. Vi köpte en del varor men eftersom det var långt till båten kunde vi inte köpa några färskvaror.

Dagen därpå fortsatte vi så långt söderut som vi kunde komma i det som kallas Black River. Vi hade trott att vattnet skulle vara klart och fint men eftersom en flod rinner ut här så är vattnet lite grumligt. När vi tog jollen ut mot revet var det bättre. På väg in mot land åkte vi förbi Crystal Rock som är ett av Mauritius mest besökta utflyktsmål. Här låg många utflyktsbåtar med turister som snorklade. Vi fortsatte med jollen in till land och drog upp den på en liten sandstrand. Vår tanke var att gå upp en bit på berget Le Morne där man har en fin utsikt över Mauritius södra del och över revet.

Berget har tyvärr även en tråkig historia. På 1600-talet fördes de första slavarna till Mauritius från Madagaskar för att arbeta på plantager. Under de kommande 150-200 åren togs också ett enormt antal slavar in från Indien och Afrika. Ett stort antal slavar flydde och tog sin tillflykt uppe på berget Le Morne, skyddade av de täta skogarna. Den 1 februari 1835 avskaffades slaveriet på Mauritius. Statstjänstemän närmade sig berget och började att klättra upp med avsikt att informera invånarna att de nu var fria. Tragiskt nog, av rädsla för att myndigheterna var på väg att fånga dem, valde många att hoppa utför stupet för att undvika att bli straffade. De valde hellre döden än att bli slavar igen. Nedanför berget finns idag ett monument över händelsen.

Vi promenerade längs stränderna som är kantade av all-inclusive-hotell. När det var dags för fika frågade vi på en restaurang om de hade ett bord för oss men fick svaret att det bara var för hotellets gäster så det var bara att promenera vidare och någon fika fick vi inte den dagen. På vår väg tillbaka till båten tog vi jollen till byn La Gaulette där vi hittade en bra supermarket och kunde köpa frukt och grönsaker. När vi kom tillbaka till båten kom precis våra kompisar på Sea Jay och ankrade bredvid oss. Vi blev inbjudna på middag så dagen avslutades på bästa sätt i goda vänners lag.

Från Black River seglade vi tillbaka norrut. Tanken var att ankra i den populära viken Grand Baie. Eftersom inloppet är grunt och om man har ett djupgående som vårt bör man vara försiktig. Inne i viken låg mängder med båtar ankrade så vi kände inte alls för att gå in där.  Vi fortsatte istället till Mauritius nordligaste udde där det finns en liten ankarplats. Inloppet är trångt och grunt och sjökortet stämde inte riktigt med verkligheten så vi touchade botten lite lätt när vi gick in. Väl inne ankrade vi och kunde njuta av solnedgången ensamma i en egen vik. Fast så ensamma var vi inte ändå för inne på land låg husen tätt och längst in fanns en allmän badstrand som dagen efter var full med människor.

På söndagar har alltid lokalbefolkningen picknick på stranden och spelar musik. Mauritius är nummer nio på listan över världens mest tätbefolkade länder. Det märkte vi när vi åkte en biltur på ön för även om det finns stora ytor med sockerrörsodlingar så finns det många tätbebyggda samhällen.

Vi trivdes bra på vår ankring innanför revet och stannade där i tre dagar innan vi seglade upp till ön Gunners Quoin strax norrut. Här hade vi tänkt att ligga en natt men dyningarna gjorde att båten rullade mycket. Efter någon timmes snorkling i det klara vattnet beslöt vi att segla söderut och möta upp Sea Jay igen. 

Vi seglade ett par timmar söderut och ankrade utanför ett par stora resort. På kvällen bjöds vi på musik från hotellbarerna så dagen efter gick vi till Port Louis igen där vi fick plats i marinan för alla ARC-båtar hade lämnat och seglat vidare till Reunion.

Vi tog en promenad i Port Louis och besökte bland annat de olika marknaderna. Det är alltid lika kul att gå runt i myllret. På fiskmarknaden körde en man in med sin moped och lastade på två stora tonfiskar som han sedan körde iväg med. 

Området närmast marinan är full med restauranger och butiker och här håller turisterna till. Så även vi när vi blev sugna på ett restaurangbesök.

En dag hörde vi någon som sjöng bredvid båten. Det visade sig vara en kille som spelade in en video med Bliss i bakgrunden. Kanske finns vi med på Tiktok eller Youtube någonstans.

Vi visste att ARC-rallyt skulle starta från Reunion den 1 november och planerade därför, tillsammans med Sea Jay, att komma fram den dagen då vi hade fått plats i marinan där. Väderprognosen såg bra ut och efter att ha väntat på diverse olika tjänstemän var vi till slut utklarerade och kunde segla iväg mot Reunion, cirka 140 distansminuter bort.