Réunion

Den tredje och sista av öarna i ögruppen Maskarenerna som vi besökte var Réunion. Seglingen dit från Mauritius tog ett knappt dygn och innehöll varierande väder. I början blåste det rätt hårt och gick hög sjö men under dagen mojnade vinden och vi hissade gennakern som gav oss en bra fart. När vi lämnade Mauritius och fortfarande hade mottagning på vår mobiltelefon såg vi att vi fått ett mail från den svenska båten Sirenia. De hade på väg från Cocos Keeling fått problem med ett vant som gått sönder och de var nu också på väg mot Réunion. Vi såg på Marine Traffic att de var ganska nära oss så vi försökte att få kontakt via vhf för att höra om de behövde diesel eller annan hjälp. Vi fick ingen kontakt men skickade ett mail med vår fråga och skrev att vi skulle försöka ropa på vhf då och då. Senare på eftermiddagen fick vi kontakt. De behövde ingen hjälp utan längtade mest till att komma fram för de hade gått för motor i sex dagar och båten rullade en hel del i vågorna vilket gör det svårt att sova mm.

På eftermiddagen kom squalls (regnbyar) så vi tog ner gennakern och gick för motor för mellan regnbyarna var det vindstilla. Vi hade som vanligt vårt drag ute och plötsligt skrek det till i rullen när vi fick napp och fisken försökte att sticka i väg. Efter en tids kämpande fick vi upp den största mahi mahi vi någonsin fått upp. Den var 1,3 meter lång och tog sin tid att filea på ett rullande akterdäck. Strax innan det var klart började det att spöregna igen och då hörde vi under en kort stund ett konstigt ljud från fördäck. När det slutat att regna gick vi fram för att kolla vad det var. På fördäck låg cirka 15 meter kätting som ankarspelet hade kört upp utan att vi gjort någonting. När vi lämnade Sverige 2018 var vi noga med att alltid stänga av ankarspelet och binda fast ankaret när vi seglade. Med åren har vi slarvat med detta men efter att ha hört en historia om en annan båt som höll på att sjunka för att ankaret släppte och gjorde hål i skrovet hade vi den senaste tiden bättrat oss. Nu var ankaret fastsatt vilket var väldigt skönt.  Anledningen till att ankarspelet började gå av sig själv visade sig vara att däckskontakten gått sönder och när vattnet från regnet trängde in blev det kortslutning. Hade inte ankaret varit fastsatt hade ankarspelet kört ut all kätting vilket lett till att vi i bästa fall hade tappat ankare och kätting. I värsta fall hade vikten av 100 meter kätting och ankare, ca 500 kg, ryckt loss ankarspelet från däcket. 

När vi kom fram till Le Port låg flottan med ARC båtar fortfarande kvar i marinan på grund av att väderprognosen för att starta som det var tänkt inte såg bra ut. De skulle starta under dagen så vi fick snällt vänta i den yttre hamnbassängen ett par timmar på att de skulle ge sig av. På så sätt fick vi tillfälle att ännu en gång vinka av de båtar som vi känner bland andra Jörgen och Louise på Sara of Sweden och Janne, Anders och Peter på Hoka Hey. Vi missade tyvärr att ta kort på Hoka Hey, sorry. 

När dessa båtar hade lämnat fick vi och Sea Jay, som kommit strax efter oss, gå in och förtöja vid kajen. Réunion tillhör Frankrike och därmed även EU så inklareringen för oss svenskar var enkel och tog bara ett par minuter. Efter att ha städat undan i båten tog vi en promenad för att se om vi kunde hitta en restaurang i närheten. Det är en ganska lång väg från hamnen in till stan och vi såg på Google maps att de närmaste restaurangerna var stängda. I hamnområdet hittade vi en foodtruck som lagade enklare mat så det fick bli en specialitet från Réunion. En varm baguette som var fylld med fläskdumplings, pommes frites och mängder av smält ost. Det kanske inte låter så gott men är man hungrig och dricker en kall öl till så smakar det ganska bra.

Elisabeth och Robert på Sirenia kom förbi och berättade om vad som hänt dem under sin segling. Vi har tidigare bara haft kontakt via mail och Messenger så det var kul att äntligen få träffa dem på riktigt. Ett vant (en vajer uppe i masten) på deras båt hade börjat gå sönder så det var bara att ta ner seglen och gå för motor. Som tur var gick allt bra men det kunde gått betydligt värre. Det är inte alls kul att förlora masten 100-tals mil från land. Vi hade lovat Chris och Fred på Sea Jay att om vi fick en fisk under seglingen skulle vi bjuda på middag. Vi hade ju fått en stor mahi mahi så delar av den lade vi i en marinad på olja, lime, vitlök och kryddor och sedan gjorde vi grillspett av bitarna. Det blev en väldigt god och som vanligt en trevlig kväll tillsammans med dem.

För att kunna se oss omkring på ön hyrde vi en bil under ett par dagar. Den första dagen åkte vi till huvudstaden Saint-Denis och promenerade runt där ett tag.

Vi fortsatte sedan längs öns östra sida och tog vägen upp till bergsbyarna Salazie och Hell-Bourg som vi läst skulle vara trevliga. Vi såg upp mot bergen att molnen var låga så man såg inte bergstopparna. På väg upp för de slingriga vägarna kom vi in i molnen och det började att regna. Utsikten som enligt guideböckerna skulle vara fantastisk blev lika med noll men vi fortsatte uppåt. När vi kom fram till Hell-Bourg spöregnade det fortfarande. Vi hittade en parkeringsplats och efter att ha väntat en stund i bilen på att regnet skulle avta litegrann kunde vi springa till ett kafé som låg en liten bit bort. Under tiden som vi drack vårt kaffe och åt en våffla med smält mörk choklad upphörde regnet och när vi var klara kunde vi gå omkring i byn.

På nervägen stannade vi i byn Salazie innan vi fortsatte hemåt. Tillbaka i Le Port åkte vi till en köpmarknad där det låg en gigantisk Carrefour. Det härliga med de franska öarna är att det alltid finns goda ostar, bra sortiment av andra varor och billiga baguetter. Sedan att de även har franska viner till bra priser är ju inte heller fel. Vi köpte några flaskor Bordeauxvin för 2,99 Euro. Senare när vi drack en av dem insåg vi att vi borde ha köpt fler för den smakade bra. 

Dagen efter fortsatte vi vår sightseeing med bilen. Målet var att köra upp på den över 2 600 meter höga vulkanen Piton de la Fournaise. Det var fortfarande mulet så vi var rädda för att det skulle bli en repris av gårdagen med tät dimma som skymde all utsikt. Vägen upp blev ett äventyr i sig. Vi hade ställt in navigatorn vilken visade oss längs små krokiga gator. I byarna hamnade vi på bakgator och sedan vidare ut på landet hamnade vi på små branta slingrande kostigar och ibland genom bondgårdar. Det verkade inte vara den snabbaste vägen men det var kul att se platser som vi säkert aldrig skulle komma till annars. När vi började närma oss vulkanen började molnen att spricka upp och det blev ganska bra väder. Vulkanen är en av de mest aktiva i världen och hade sitt senaste utbrott 2010 vilket varade i tio dagar. Vägen slingrar sig upp och den sista biten mot kratern övergår den till grusväg. Vi parkerade bilen ett stenkast från kratern och gick fram till kanten och tittade ner. Här uppifrån hade vi en fin utsikt över den stora kratern.

Efter kaffe och pain au chocolat i kaféet på toppen körde vi ner nästan till havsnivån igen för att sedan ta en annan dalgång uppåt. Vårt mål var nu bergsbyn Cilaos som ligger mitt i en vulkankrater på 1 200 meters höjd. Byn var länge isolerad från omvärlden och det enda sättet att komma dit var till fots. I slutet av 1920-talet började man bygga bilvägen upp till byn. Vägen som invigdes 1932 har tre smala tunnlar där man bara kan köra en bil i bredd så det gäller att kolla att man inte får möte. Vägen är smal och slingrar sig upp längs bergssidorna med branta stup bredvid. Man förstår snabbt varför den fått smeknamnet ”route au 400 virages”, vägen med 400 kurvor. Utsikten och vyerna är fantastiska och man skulle helst vilja stanna och ta kort vid varje kurva. Väl upp i byn promenerade vi runt och tittade på utsikten innan vi hittade en enklare restaurang och åt en tidig middag. Här uppe finns mängder med vandringsleder och det skulle vara kul att bo här i några dagar för att vandra i de vackra omgivningarna.

Under hela vår tid på Réunion hade vi koll på hur vädersystemen utvecklade sig mellan Réunion och Sydafrika. Nu såg det ut som att det om någon dag skulle kunna bli ett bra väderfönster för att segla iväg. Det var en hel del förberedelser som behövde göras. Vi såg till att jollen var ordentligt fastsatt och täckt med kapell. Jocke hissades upp i masten för att kontrollera att alla vant och infästningar mm var ok. Vi tog båten till tankbryggan och fyllde upp vår dieseltank. Vi hann även med att fika med Elisabeth och Robert på Sirenia och fick höra mer om deras resa från Cocos Keeling och hur reparationerna pågick. De väntade nu in reservdelar och hoppades att kunna komma efter oss om någon vecka.

Det är svårt att säga vilken av öarna vi tyckte bäst om för de är lite olika. Om man vill ha sol och bad och bo på all-inklusive-hotell ska man välja Mauritius. Om man vill ha en lite mer aktiv semester med vandringar i berg och kombinera detta med sol och bad ska man nog välja Réunion. Vill man komma till en ö med genuin afrikansk mentalitet och utan utbredd turism ska man försöka ta sig till Rodrigues. Tillsammans med Sea Jay klarerade vi ut den 7 november och påbörjade vår segling mot Sydafrika. En etapp som vi oroat oss lite inför och som ska bli skönt att lägga bakom sig.