Mot Sydafrika och Richards Bay

Så var det dags. Vi har länge haft etappen från Réunion till Sydafrika i våra tankar, för av alla etapper runt jorden kan den vara en av de besvärligaste. Anledningen till det är att etappen är lång och tar cirka 8 dagar att segla och att man här byter klimatzon. Att segla i tropikerna är förhållandevis enkelt för passadvinden blåser under seglingssäsongen från samma håll varje dag. När man lämnar den tropiska zonen och seglar in i den subtropiska kommer det plötsligt en massa låg- och högtryck att ta hänsyn till och en del kan vara riktigt elaka. Vi har varit med om det förut som när vi seglade till Påskön och till Nya Zeeland. Även på vägen till Australien fick vi en liten släng av den sleven. Nu var det alltså dags att lämna tropikerna igen.

Planen för att segla från Réunion till Sydafrika är i teorin rätt enkel. Man ska lämna Réunion, segla mot sydväst och sedan vara väl söder om Madagaskar precis i rätt tid till att vinden vänt till ostlig så att man bara kan byta kurs och ha vinden med sig hela vägen till Richards Bay. I praktiken är det lite svårare. Frontsystemen som bildas nere i Antarktis påverkar hela området och nya lågtryck kommer från väster ibland så tätt som var tredje dag. En del svänger norrut och ger en hård motvind när man är på väg västerut. En av världens starkaste havsströmmar, Agulhasströmmen, strömmar söderut längs Afrikas kust med en fart mellan 2-5 knop och när en hård sydvästlig vind möter denna ström kan förhållandena snabbt bli farliga. Det har rapporterats om upp till 20 meter höga vågor som till och med har sänkt stora lastfartyg.

En annan sak är att det tar några dagar att segla ner till punkten där man ska svänga mot Richards Bay och under den tiden hinner väderprognosen att ändra sig. En väderprognos är färskvara och i de här farvattnen kan de ändras snabbt. Problemet är också att om prognosen ändras drastiskt och ett elakt lågtryck snabbt är på väg så finns det i princip bara två ställen att fly undan till och ta skydd. Den ena platsen är en bit norrut på Madagaskars sydvästsida och den andra ligger i Mocambique och nästan oberoende av var man är någonstans längs rutten så är de väldigt långt borta. På Madagaskars östra sida finns ingenstans att ta skydd. Så det är inte konstigt att man var lite orolig inför överfarten. Vi hade kontakt med Des Carson som är en erfaren seglare från Durban som seglat många gånger längs Afrikas kust och han höll koll på den långsiktiga prognosen åt oss under färden.

Vi följde planen och lämnade, tillsammans med Sea Jay, Réunion den 7 november och seglade mot en punkt cirka 100 distansminuter söder om Madagaskar. Den första dagen hade vi ganska fina vindar och gjorde bra fart men Sea Jay var lite snabbare och drog ifrån. Under natten seglade vi ikapp dem igen. Den tredje dagen kom vi in i en jobbig motström på cirka 2 knop så vår ”fart över grund” sjönk till cirka 4-5 knop. Det kändes som att segla i sirap, väldigt frustrerande. Så när vinden mojnade ytterligare gick vi för motor under några timmar för att ta oss så långt söderut som möjligt innan vinden skulle vända. När det mörknade den tredje dagen såg vi på långt håll hur det blixtrade och vi förstod att fronten närmade sig. När fronten hade passerat skulle vi så småningom få sydlig vind.

Med lite ängslan i kroppen seglade vi i den kolsvarta natten in i åskfronten. Blixtarna lyste upp himlen som över Sydneys hamn på nyårsafton. Blixtarna var så starka att man skulle behöva ha solglasögon på sig. Efter stund började det att spöregna men det varade bara i en halvtimme. Blixtarna och åskan höll dock i sig i cirka tre timmar och sedan började det att avta. Det var en stor lättnad när man plötsligt började att se stjärnor igen för då förstod vi att vi var på andra sidan fronten. När det ljusnade ökade vinden men var fortfarande västlig så vi fortsatte att segla söderut. Det var en krånglig segling för ofta kom det squalls där vinden ändrade riktning och ökade väldigt snabbt. Vi hade fortfarande en motström på cirka 2,5 knop så det gick segt.  När vinden lite senare på förmiddagen äntligen vred så följde vi till en början med för att sedan slå mot väster. Tittar man på vårt spår så ser man hur strömmen påverkar kursen i den då svagare vinden. Egentligen var vi lite för nära Madagaskar men räknade med att vinden skulle vrida mer så att vi inte skulle komma för nära. Kontinentalsockeln sticker ut rätt långt söder om ön och gör så att vågorna blir jobbiga. Därför vill man undvika det området, i synnerhet om det blir kraftig vind. 

Vinden ökade under eftermiddagen för att under natten bli cirka 12-15 m/s snett bakifrån och så fortsatte det i ett par dagar. Sedan var det dags för ett nytt vädersystem att göra entré. Det började med att vinden avtog helt och vi fick gå för motor i 12 timmar innan den nya fronten passerade och vi återigen fick cirka 12 m/s fast nu något snett framifrån. Vi höll nu en något nordligare kurs för att när vinden senare skulle vrida mot sydost igen kunna följa med vinden och styra ner mot vårt mål. På eftermiddagen innan vi kom fram till Richards Bay kom vi in i Agulhasströmmen och loggade cirka 11 knop så att vi nästan hann fram innan det blev mörkt. Solen gick vackert ner över Afrikas kust strax före vi kom fram till hamninloppet. Vi ropade upp Port Control men något hade blivit fel och vi fanns inte med på deras lista över skepp och båtar som skulle ankomma den dagen. När vi till slut fick tillstånd att gå in hade det blivit kolmörkt men farleden in i den stora hamnen är väl markerad så det var inga problem. När vi kom till tullens betongbrygga lade vi till framför Sea Jay som kommit fram några timmar före oss. Efter att ha firat med ett glas whisky kunde vi trötta men väldigt nöjda, en stund senare, gå och lägga oss och sova. Vi var framme i Sydafrika och allt hade gått bra vilket fick en lugn och en skön känsla att infinna sig.

Dagen efter var det dags för inklarering. Först kom två kvinnor från immigration för att skriva in oss. Lite senare kom taxichauffören Eric och hämtade oss och Samuel från en fransk båt som kom in under morgonen. Tillsammans åkte vi till tullen där vi blev officiellt inklarerade. När vi var klara körde Eric oss till en telefonbutik i ett köpcentrum så att vi kunde köpa simkort med abonnemang till våra telefoner. Vi stannade kvar i köpcentrumet ett tag för att fika och köpa lite mat innan Eric kom för att köra oss till båten igen. Senare på dagen var vi inbjudna på middag till Sea Jay så att vi tillsammans ordentligt skulle fira att vi hade klarat av denna etapp. 

Sea Jay flyttade dagen efter till marinan där de fått en plats men för en båt i vår storlek skulle de inte ha plats sa de. Det var de där WorldARC-båtarna som bokat upp hela marinan igen.  Vi gick dit för att prata med dem öga mot öga och inte i telefonen för vi visste att flera båtar skulle gå iväg samma dag så det borde bli platser över. När vi kom till marinan var det plötsligt inget problem utan hon hade fixat fram en plats vilket var skönt. På grund av tidvattnet kunde vi inte komma in förrän dagen efter. Efter att vi gått runt och pratat med olika båtar vi känner fick vi kaffe hos Anna och Arthur på Vista. Sedan promenerade vi tillbaka till tullens brygga inne i stan. Här och där skuttar apor omkring och varje morgon var en flock apor ute vid båten för att kolla om man glömt något ätbart ute i sittbrunnen. Sea Jay hade sett ett gäng som skuttade omkring på Bliss medan vi sov. Vi märkte ingenting förutom de spår av olika slag som de lämnade kvar på däck. Dagen efter, strax före högvatten, gick vi in till marinan och förtöjde vid vår plats.

Det var fredag så på kvällen anordnade Yachtklubben en braai vilket är en grillkväll. Klubben har en egen personal i kök och bar så allt säljs till mer eller mindre självkostnadspris. En grillad 500 grams t-benstek med pommes kostade 47 svenska kronor, en flaska gott sydafrikanskt vin 60 kronor och en öl kostade 11 kronor. Klubbens alla medlemmar verkade vara där och de flesta av oss långseglare också. Så det var full partystämning som avslutades med karaoke av varierande kvalitet innan strömmen gick och det blev svart. Då kände vi att det var dags att gå hem. This is Africa!