Richards Bay till Kapstaden

Från Richards Bay till Kapstaden är det cirka 850 distansminuter och på grund av den starka Agulhasströmmen kan det vara en riktigt utmanande sträcka om man hamnar i dåligt väder. Eftersom det längs vägen bara finns tre bra hamnar att gå in i om vädret blir dåligt, gäller det att ha bra koll på väderprognoserna. Det finns ytterligare ett par hamnar men att gå in till exempelvis Knysna, som är en av dem, när det är hård pålandsvind är inget att rekommendera. När det redan ett par dagar efter att vi kommit tillbaka från safarin blev ett bra väderfönster, passade vi därför på att utnyttja det. Inloppet till Zululand Yachtclub är relativt grunt så vi gick ut från marinan när det var högvatten redan dagen innan och förtöjde vid tullens brygga över natten. Tidigt på morgonen gick vi tillsammans med Sea Jay och 2K ut ur hamnen och satte kurs ut mot havet. Utanför Richards Bay ligger mängder med stora lastfartyg ankrade som man får kryssa sig fram emellan. De väntar på sin tur att få gå in i hamnen för att lasta kol.

Någon timma senare började det att blåsa och vi kunde rulla ut våra segel och segla söderut. Vi höll till en början en sydöstlig kurs för att komma ut i den starka sydgående strömmen. Man märker när man kommer in i strömmen för farten över grund ökar succesivt upp till ca 3-4 knop. Även vattentemperaturen ökar flera grader när man kommer in i strömmen. På eftermiddagen tyckte vi att det var dags att pröva fiskelyckan och slängde i ett drag. Det tog inte mer än några minuter innan vi hade fått en stor mahimahi på kroken. Den var 1,5 meter lång och är den största vi hittills har fångat. 

Även om vinden mojnade under natten förde den starka strömmen oss snabbt söderut. Vi hade beslutat att hoppa över Durban och gå direkt till East London där vi visste att vi skulle få en plats hos den lokala båtklubben. På eftermiddagen avtog vinden helt för att sedan öka lite igen och vrida emot. Det blåste bara 5-6 m/s men det räckte för att vågorna ganska snabbt skulle växa och bli väldigt branta när de mötte strömmen. De sista timmarna till East London blev riktigt blöta då varje våg sköljde över däck och en del av dem till och med över sprayhooden ner i sittbrunnen. Vi styrde ut ur den starkaste strömmen och gick närmare land för att på så sätt komma ur strömmen och få mindre vågor mot oss och det blev faktiskt lite bättre. När vi lämnade strömmen minskade även vår fart och vår förhoppning om att komma fram innan solnedgången var bara att glömma. På bara några timmar sjönk vattentemperaturen från 25 grader ner till 11,6 och det blev riktigt kallt i motvinden. Strax före midnatt kunde vi äntligen svänga in i hamninloppet och ankra utanför båtklubben. På morgonen kom Peter från båtklubben ut och visade oss var vi skulle förtöja. Här förtöjer man mellan två bojar så att båten alltid ligger längs med strömmen. 

Varje onsdag arrangerar båtklubben en braai, dvs en grillkväll. Det blev en trevlig kväll tillsammans med Sea Jay och 2K där vi för cirka 60 kr fick grillat kött av olika slag, grillad boerewurs och till det coleslaw och sallad. Boerewurs är en korv som är ett måste till varje braai här i Sydafrika. Enligt lag måste den innehålla minst 90% kött eller fett från ko, gris, lamm eller får. Max 30% får vara fett från något av dessa djur så det är en köttrik korv som vi gillade mycket. Någon dag senare upptäckte vi att vi fått något slags insektsbett i knävecket. Det konstiga var att vi båda två fått betten på samma plats och de hade blivit en hård svart skorpa med en inflammerad röd rodnad runt om. Vi tänkte att de snart skulle läka av sig själv.

Efter en knapp vecka i East London fick vi ett nytt väderfönster att kunna segla söderut i. Tillsammans med sex andra båtar gav vi oss av mot nästa hamn, Port Elisabeth, ca 140 distansminuter söderut. Efter en tidvis snabb segling i strömmen tog vinden återigen slut och det blev motorgång in mot hamnen. När vi lämnade Agulhasströmmen och svängde in mot Port Elisabeth fick vi besök av stora flockar med hundratals delfiner. Vattnet verkar vara riktigt rikt på föda till delfinerna, för man såg på långt håll hur de jagade fisk. Denna gång lyckades vi hinna in i hamn innan det började blåsa motvind. Vinden ökade och blev riktigt kraftig från syd och många av de andra båtarna fick några timmars stampig motorgång innan de var i hamn.

Cecilia som drabbats av huvudvärk under resan gick och la sig direkt när vi förtöjt vid bryggan. Hon blev förblev sedan sängliggande i dagar och vi trodde först att hon hade fått ett kraftigt migränanfall. Men eftersom även Jocke kände sig hängig och hade feber riktade sig snart misstankarna mot våra insektsbett i knävecket. Våra kompisar googlade och tillsammans kom vi fram till att vi kanske hade blivit bitna av en giftig spindel. När Cecilia varit sängliggande i tre dagar kände vi att vi måste ta oss till ett sjukhus. Vi hade blivit avrådda för att gå på ett allmänt sjukhus men efter lite googlande hittade vi ett privat sjukhus en liten bit bort och tog en taxi dit. Cecilia blev väldigt snabbt och bra omhändertagen och fick dropp med både antibiotika och smärtstillande. Efter bara en halvtimme var den kraftiga huvudvärken borta. Läkaren konstaterade att vi blivit bitna av antingen en sac- eller en violinspindel som båda har ett cytotoxiskt gift som ger en kraftig infektion. Cecilia fick recept med olika mediciner som hon skulle ta och på vägen hem gick vi till ett apotek för att köpa dessa.

Här på Sydafrikas östra sida är arbetslösheten stor och kriminaliteten hög. Att gå utanför marinans område kvälls- eller nattetid avråds man definitivt ifrån. Även under dagtid sker många rån så man är verkligen vaksam när man promenerar på stan. Det rekommenderas att man åker taxi till och från affärer och köpcentrum. Det är en tråkig känsla att ständigt vara orolig och vi bär aldrig klockor eller smycken på oss. Vi har under åren varit i många fattiga länder men aldrig känt oss oroliga för att bli rånade. Här i Sydafrika är den känslan tyvärr närvarande hela tiden när man är ute på stan.

Vädret blev bra för att segla till staden Knysna och Sea Jay seglade iväg under tiden som vi var på sjukhuset. Tanken var att vi skulle följa efter men på kvällen blev Jocke, som hittills inte haft några större symptom av spindelbettet, sämre med tilltagande feber. Låret var ömt och ett rött band gick nu från området med bettet upp längs baksidan på låret. Tanken att få blodförgiftning kändes inte rolig så dagen efter tog vi taxi till sjukhuset igen. Även Jocke fick nu antibiotika utskriven och efter ett par dagar kände vi oss båda mycket bättre. Port Elisabeth, eller Gqeberha som staden officiellt heter sedan 2021, är en stor hamn för utskeppning av järnmalm och mangan. Manganmalmen är krossad när den lastas via stora transportband ombord på lastfartygen. Det gör att vinden för med sig dammet in över hamnen och alla båtar blir otroligt smutsiga. Även om vi spolade av båten innan vi lämnade hamnen satt mangandammet fast överallt och alla linor och kapell mm var gråa av smuts. 

Så fort vädret tillät, efter att vi blivit friska, lämnade vi Port Elisabeth och seglade vidare. Den första natten hade vi bra vind men under morgontimmarna mojnade det och blev vindstilla. Vi gick för motor mot Afrikas sydligaste udde, Cape Agulhas, som vi rundade i strålande sol mitt på dagen den 10 december. Här lämnade vi Indiska Oceanen bakom oss och var nu tillbaka i Atlanten.

När vi rundat udden började det att blåsa och vi fick fin vind resten av vägen. Tolv timmar senare rundade vi Godahoppsudden och kunde svänga norrut. Det var en härlig känsla att se solen stiga upp bakom Taffelberget och i morgonljuset passera stränderna och de vita husen i Camps Bay för att sedan svänga in i Kapstadens hamn, vänta på broöppning, och glida in i den skyddade marinabassängen inne i det som kallas Waterfront.

Sedan vi lämnade Bundaberg i Australien för ett drygt halvår sedan har vi seglat 9 524 distansminuter och korsat den stökiga Indiska Oceanen. Här i Kapstaden ska vi ta en välförtjänt paus i seglandet. Vi ska stanna i en och en halv månad och bara ta det lugnt och turista i närområdet. Det finns såklart en lista med småsaker som ska fixas på båten men det är inga större projekt, vilket känns skönt. En kul sak är att vi på vår segling nu har korsat jordens samtliga meridianer. Jordenruntseglare blir vi först när vi korsat vårt spår vilket förhoppningsvis kommer ske utanför Tobago i april. Vi önskar er en god fortsättning på det nya året.