Namibia

Vår segling till Namibia tog knappt tre dygn och på vägen mötte vi bland annat några knölvalar. Den första dagen hade vi fin vind som fram mot kvällen ökade till hård. Under natten hade vi som mest över 20 meter per sekund i byarna och vågorna växte sig riktigt höga. Både vind och sjö kom lite snett bakifrån så det kändes ändå tryggt och stabilt även om det är lite svårt att sova när båten rullar. Det värsta var nog det kalla vattnet och vi klädde på oss lager efter lager men ändå frös vi under nattpassen. Det är den kalla Benguelaströmmen som för kallt vatten med sig ända från Antarktis upp längs den afrikanska västkusten. På den andra dagen mojnade vinden något för att till slut dö ut under kvällen och det fick bli motorgång en stund. Efter tre timmar kom vinden tillbaka och vi kunde segla resten av sträckan i en lagom vind. Under morgontimmarna när vi närmade oss den namibiska kusten såg vi dimmolnen komma mot oss. På grund av det kalla vattnet är det vanligt med dimma längs kusten. Vi startade vår radar och höll utkik både på den och med våra ögon så gott vi kunde. En timme innan vi var framme kom vi igenom dimmolnen och kunde se sanddynerna inne på land. 

När vi kom fram ropade vi upp hamnen i Lüderitz för att få tillstånd att gå in. Engelsmannen Andy kom roende med sin lilla jolle och hjälpte oss att förtöja vid en av de mooringbojar som han har tillsyn över. Andy kom till Lüderitz för över tjugo år sedan och har blivit kvar där sedan dess. Han tillbringar mestadels dagarna i sin gamla trimaran som han håller på att renovera. Viken är sedan slutet av 1400-talet känd som en av de bästa naturhamnarna i sydvästra Afrika och annekterades först en period av holländare. Eftersom man trodde att landet saknade naturtillgångar, det bestod ju bara av sand och sten, visade inget land intresse av att kolonisera Namibia förrän i slutet av 1800-talet då tyskarna kom. Tyskarna köpte då land av en lokal hövding för att göra platsen till en bas för sjöfarten sedan tog man över hela landet. Tjugofyra år senare hittade man de första diamanterna och en riktig rusch satte fart på byggandet av staden. Som vanligt finns det tyvärr även här en brutal och mörk historia av kolonisationen. Tyskland blev av med alla sina kolonier under första världskriget och Namibia styrdes av Sydafrika fram till 1990 då landet blev självständigt. Andy följde med oss till land och visade oss var tull och immigration låg någonstans. Både hos tullen och immigration skulle man som vanligt fylla i dokument. Vi har alltid undrat om någon någonsin tittar på dessa. Här fick vi svaret, i tullkontoret låg papperen i drivor utan något system och vi antar att våra papper hamnade på toppen av en av högarna. När vi var inklarerade och Andy hade åkt tillbaka till sin båt gick vi en promenad på stan. Överallt syns fortfarande spår av att landet var en tysk koloni. Många gatunamn är tyska såsom Bismarck Strasse och det finns många skyltar kvar på husen med tysk text. Namibia består mestadels av öken och i staden är de flesta gator utom huvudgatorna av sand. Området runt omkring är väldigt kargt och består enbart av sten och sand. Några träd finns inte förutom några stycken som planterats in på senare tid. Att landet inte är så bördigt syns tydligast på gatumarknaden. De enda grönsaker som odlas och finns att köpa är potatis, lök och tomat.

Efter en fika på ett kafé åkte vi tillbaka till båten för att göra iordning den efter seglingen och det blev sedan en tidig kväll. Vi var trötta efter tre nätter med skiftgång så vi somnade gott redan vid niotiden. Nästa dag tog vi jollen in till land igen för att utforska staden med en längre promenad. Vi promenerade upp genom kvarter med äldre färgglada hus upp till stadens mest kända byggnad Haus Goerke. Huset byggdes 1909 för en av delägarna till diamantföretaget. Strax bakom huset hittade vi den Hollywoodliknande skylten som ska synas ner mot vägen som kommer från den lilla flygplatsen. Vi fortsatte till Felsenkirche som även den byggdes i början av 1900-talet. Härifrån har man en fin utsikt över staden, havet och de steniga omgivningarna. 

Mitt ute i öknen ligger staden Kolmanskop. Vi hade hört att det är en märklig plats och vi bestämde med en taxichaufför att han skulle köra oss dit och sedan vänta medan vi gick på rundvandring och sedan köra oss tillbaka. Staden började att byggas i början av 1900-talet när man hittade diamanter i området och här bodde ca 400 personer. Diamanterna hittades liggande löst på marken så det räckte med att krypa runt på knä i öknen för att hitta dem. Kring 1910 var staden en av de rikaste i världen och husen hade, för den tiden, den senaste och mest moderna utrustningen som gick att få tag på. Man konstruerade en typ av kylskåp som fanns i varje hus. Kylan kom från en stav med is som tillverkades på plats. För att transportera ut isstavarna till husen byggdes en hästdriven spårvagn. Spårvagnen  som var den första i Afrika användes även av fruarna för att åka och handla med. I staden fanns ett kasino, en bowlingbana och ett sjukhus med plats för 300 personer. Sjukhuset utrustades med södra halvklotets första röntgenutrustning vilken mest användes till att undersöka så att inte arbetarna smugglade med sig diamanter därifrån. I utkanten av staden fanns till en början ett ”red light district” men det stängdes ner när många av arbetarnas fruar flyttade till staden. Under 1920-talet hittades färre och färre diamanter och till slut fanns det ingen lönsamhet längre och man började att flytta därifrån. En annan anledning till att staden övergavs var att det saknades tillgång på vatten. Allt färskvatten skeppades dit från Sydafrika. Staden övergavs succesivt och de sista flyttade därifrån 1954. Idag står den helt tom och övergiven som en riktig spökstad. Hade de stått ut några år till hade vattenfrågan varit löst då man 15 år senare byggde en damm en bit därifrån.

Diamanter är fortfarande en viktig inkomstkälla i Namibia och det finns en industri kring dessa. Allt från större anläggningar till lokala entreprenörer. I hamnen ligger små fartyg som har en slags dammsugare monterad. De åker ut, ankrar och skickar sedan ner en dykare med slangen. Dykaren dammsuger botten och uppe på båten filtreras massorna för att hitta diamanter. Andy berättade att en sådan båt i snitt hittar cirka 100 karat diamant varje gång de är ute. De namibiska diamanterna håller en hög kvalitet och cirka 90% är av juvelklass. I Ryssland som också har diamantfyndigheter håller bara 10% denna klass och den stora merparten, 90%, säljs till industrin. Vårt nästa mål i Namibia var Walvis Bay men för att segla vidare var man tvungen att gå till tullen igen för att klarera ut även fast vi inte skulle lämna landet. När vi ordnat med pappersexercisen och varit hos hamnkontoret för att tala om att vi skulle lämna hamnen tog vi en sista promenad runt på stan och stannade på en fiskrestaurang för en bit mat. Där ville de även att vi satte upp vårt klistermärke bland de andra på bardisken.

Dagen efter släppte vi loss förtöjningarna och gick för motor ut ur hamnen. Här inne närmast kusten var det vindstilla och alldeles spegelblankt.  Mängder med sälar tittade nyfiket upp ur vattnet när vi kom åkande. När vi kommit ut en bit kunde vi rulla ut våra segel och gled nästan ljudlöst fram vilket gjorde att vi kom väldigt nära sälarna som låg och vilade vid ytan. Ibland kom en albatross seglande på sina långa vingar och tittade på oss ifrån ovan. Väderprognosen hade lovat skapliga vindar under hela sträckan men till natten dog vinden ut och vi fick gå för motor. När vi närmade oss kusten vid Walvis Bay fick vi återigen tät dimma som höll i sig hela vägen in till hamnen. Lagom till frukost förtöjde vi vid bryggan och kunde äta vår frukost i lugn och ro innan vi tog tag i inklareringsprocessen. Till frukosten hade vi en kul underhållning av de stora vita pelikanerna som finns här. När en turistbåt ska åka ut kommer de flygande och landar på däck för att få en bit mat. 

Walvis Bay är Namibias största hamn och en rätt tråkig stad helt utan den charm som Lüderitz har men det är en bra utgångspunkt för utflykter. Vi hyrde bil och körde några mil rakt österut. Där staden slutar börjar Namiböknen som är världens äldsta öken. Vi fortsatte vägen ett par mil ut i öknen. Åt alla håll var det ökenlandskap så långt man kunde se men på vänster sida såg vi de stora sanddynerna som var vårt första mål. Här ligger ”Dune 7” en av världens högsta sanddyner. Vi parkerade och när vi klev ut ur bilen slog hettan emot oss. Vi började att klättra upp i en sanddyn och direkt kände vi att sandaler inte var rätt skor att ha på sig. Sanden var het och när foten sjönk ner i sanden brände man sig, så det gällde att försöka hålla sig på ytan. Efter att ha gått omkring en stund fortsatte vi sedan norrut och kom efter en timme fram till ett lite bergigare område. Det kallas ”Moon Valley” för att det liknar ett månlandskap nu har vi ju inte varit på månen men vi kan tänka oss att det ser ut ungefär som här. Mitt bland bergen ligger en grönskande oas där vi stannade för en matbit. Öknen hade bjudit på en tryckande hetta så en iskall öl smakade verkligen gott till maten vi beställde in.

Efter vår paus fortsatte vi längs ökenvägen till den lite större staden Swakopmund där vi promenerade runt ett tag. Precis som i Lüderitz syns spåren av den tyska tiden tydligt i arkitekturen på de äldre husen. Swakopmund är numera en turistsort med ett flertal hotell, restauranger och en lång sandstrand. Vi körde kustvägen tillbaka till Walvis Bay. Vägen går längs det blå havet och på andra sidan kantas den av guldgula sandyner. Vi kom fram till yachtklubben i lagom tid för en drink och middag på restaurangen där. Till drinken fick vi fin underhållning av några kitesurfare som var väldigt duktiga på att hoppa och att göra olika trick på sina brädor. Priserna i Namibia är verkligen överkomliga. För två gin & tonic, varsin varmrätt och en flaska vin betalade vi motsvarande 300 svenska kronor. 

Vi hade hyrt bilen i två dagar för vi behövde köpa nya startbatterier till motorn i båten och de är tunga att släpa på om man skulle promenera. Vi ville även passa på att fylla på våra dunkar med diesel och köra dem till båten. Vi hade ju behövt köra med motorn nästan ett dygn på vägen till Walvis Bay och när vi seglar ut för att korsa Atlanten ville vi ha fulla tankar. När detta var gjort åkte vi på en ny sightseeing denna gång för att se på den stora flamingokolonin som finns längst in i viken. Vi stannade på några platser längs vägen och tittade på dem. De fanns i tusentals, en del mer rosa än andra. På långt håll såg vi saltfabriken och de stora högar med salt som man har producerat. Vi undrade lite hur man kan få lönsamhet i att sälja en produkt som nästan inte kostar något att köpa. Men det måste väl bero på mängden man säljer och att det är billigt att framställa. Vi fortsatte förbi saltfabriken och kom fram till ”the Pink Lakes” som är sjöar som har gjorts för saltproduktionen. Vattnet i sjöarna blir lilafärgat av en alg som trivs i det salta och varma ytvattnet. 

På eftermiddagen åkte vi en sväng ut till sanddynerna igen innan vi på hemvägen stannade till vid ett stort köpcentrum för att göra slut på de sista namibiska pengarna. När vi lämnade tillbaka hyrbilen fick vi skjuts tillbaka till yachtklubben. Längs vägen dit sitter män och kvinnor från den ikoniska Himba stammen för att sälja sina olika träsniderier och smycken. Kvinnorna är traditionellt klädda eller klädda är kanske synd att säga för förutom ett höftskynke har de bara smycken på sig. Kroppen och håret smörjer de in med något som kallas Ojitze vilken är en blandning av smör och ockra. Av tradition är det förbjudet för himbakvinnor att bada i vatten. För att förbli fräscha låter de sina kroppar omslutas av rökelse. 

Vi är glada att vi seglade till Namibia för det har verkligen varit intressant och annorlunda. Här finns mycket att se, allt ifrån öken och safari till annorlunda kultur. Tyvärr hinner man inte se allt utan det var dags för oss att fortsätta vår resa. Vi sköljde av båten från all finkorning sand som vinden hade fört med sig och sedan fyllde vi vår vattentank inför seglingen. Dagen efter seglade vi iväg mot St Helena en segling som vi beräknar ta 7-8 dagar. Nu ska vi ge oss i kast med Atlanten igen så vi lämnar den till synes oändliga öknen mot det enormt mycket större havet. Vi har mycket vatten framför oss.