Sankta Helena

Det var strålande sol när vi lämnade Walvis Bay, inte ens de tunga dimmolnen som nästan alltid ligger utanför kusten fanns där. När vi gick ut ur den stora viken kunde vi därför se fyrtornet på Pelican point som är en lång sandudde. När vi seglade in mot Walvis Bay var det dimma och vi kunde bara höra de sälar som bor här grymta och råma åt varandra. Nu kunde vi även se dem och det fanns tusentals av dem. Det var inte bara dimman som var borta, vinden fanns inte heller där så det var bara för oss att tuffa vidare för motor ut mot horisonten där vi till slut fick vind och kunde rulla ut våra segel. Sträckan till St Helena är cirka 1 250 distansminuter och vi hoppades kunna segla dit på sju dagar.

De första nätterna var lite kyliga men vartefter vi kom längre ut på Atlanten blev vattnet varmare och de sista dagarna, när vattentemperaturen närmade sig 25 grader, var även nattpassen riktigt behagliga. Här ute finns det otroligt mycket flygfiskar och Jocke försökte förgäves att få en bra bild på dem. Det är svårt, för plötsligt hoppar de upp och då ska man rikta in kameran och försöka få skärpa i bilden. Det blev några halvbra bilder men det var ett kul sätt att fördriva tiden. Något som vi reagerade på var att flygfiskarna här var större än vi sett tidigare. Att få en sådan på sig under nattpass skulle inte vara så skönt På den femte dagen passerade vi nollmeridianen och var nu på västra halvklotet.

Vinden höll sig bra hela vägen och på den sjunde dagens morgon kunde vi se den höga ön på håll. Huvudstaden heter Jamestown och normalt lägger man sig vid en boj utanför staden. Vi hade fått information om att alla bojarna var avstängda för underhåll tills vidare så det var bara att försöka hitta en plats där det inte var för djupt för att ankra. När vi ankrat kom Kenny ut för att möta oss i sin lilla färja och han körde sedan in oss till kajen där vi först skulle mötahamnkaptenen. När vi fyllt i hans dokument gick vi till tull och immigration för att bli inklarerade där. När vi var klara tog vi en promenad runt i staden. På grund av att det var söndag var allting stängt men det var skönt att få sträcka på benen efter sju stillasittande dagar på båten. St Helena upptäcktes av portugiserna 1502 men de höll upptäckten hemlig för att själva kunna utnyttja ön. Ett engelskt skepp som var på väg hem upptäckte ön 1588 och i slutet av samma århundrade byggdes de första husen. Det engelska ostindiska kompaniet tog St Helena i besittning och ön blev en viktig hamn för proviantering för de fartyg som seglade fram och tillbaka till Asien. Holländarna försökte att erövra ön men engelsmännen satte snabbt upp en bas, byggde fort och försvarade sig framgångsrikt. Ön överlämnades senare till England och ingår nu i samväldet. Efter att ha blivit utskjutsade till båten igen grillade vi en köttbit och öppnade en flaska gott rödvin från Sydafrika och firade att vi var framme. När kvällen och skymningen kom tändes lamporna på den berömda Jacobs Ladder. En utmaning som vi tänkte ta oss an någon dag senare.

Efter en välbehövlig sömn skjutsade Kenny in oss till land igen. Här finns ingen bra plats att förtöja jollen på och eftersom det är en konstant dyning är det ibland svårt att ta sig iland så det är bättre att utnyttja Kennys färjeservice. Vi promenerade runt i byn och besökte först banken för att växla pengar. På St Helena finns inga bankomater och ingainternationella bankkort fungerar så det var bara att gå till öns enda bank och växla till St Helena pund. Vårt nästa stopp var det lokala telefonbolagets butik där vi köpte simkort till telefonen för att kunna använda internet. St Helena fick internet så sent som 2015 och det finns inga platser där man kan ”låna” wifi gratis. Jamestown är en trevlig liten by med en huvudgata. I byn bor 800 av St Helenas 4 300 invånare.

Nästa dag gick vi bort till foten av Jacob´s Ladder och tittade upp för den branta trappan. På 1800-talet fanns en bergbana här som användes för att transportera varor upp på berget. När bergbanan togs ur bruk lämnade man kvar stegen som fanns i mitten mellan rälsen och de blev till en trappa. Varje år arrangeras en tävling och rekordet hålls av en 16-årig kille som sprang upp på drygt 5 minuter. Vi hade inte för avsikt att slå rekord men det vore såklart kul att ha gått uppför trappan för att se på utsikten där uppifrån. Vi tog det väldigt lugnt och kom upp till toppen efter en halvtimme. Här uppifrån hade vi en jättefin utsikt över hamnen och staden. Vi promenerade runt en stund och tittade på det gamla fortet innan vi tog trappan ned igen. Jacob´s Ladder har 699 steg och är alltså mycket kortare än trappan i norska Flörli som har 4 444 steg. Den trappan gick vi uppför när vi seglade till Norge 2017. Väl nere i byn igen var det gott att släcka törsten med en kall öl på Anne´s Restaurant. Restaurangen har varit seglarnas favorit i många år vilket syns på de mängder av flaggor och bomärken som olika seglare lämnat efter sig. Så även vi.

Till St Helena kommer varje år valhajar för att fortplanta sig. Vi följde med på en tur för att försöka se dem och för att förhoppningsvis kunna snorkla en stund med dem. Valhajen är världens största fisk och blir normalt 10-12 meter lång. I Indonesien tog vi inte möjlighet som fanns att simma med dem för det var rätt krångligt och dyrt så vi hoppades att det skulle bli av nu. I motsats till i Indonesien matar man inte valhajen här på St Helena så det är inte alltid man hittar dem. Nu var ett filmteam från Blue Planet på plats för att göra en dokumentärfilm så vi hoppades verkligen på tur. Vi åkte ut med en motorbåt till norra sidan av ön. Båten hade kontakt med filmteamet via radio. Teamet hade hittat valhajar och höll på att filma dem så vi höll oss en stund på avstånd för att inte störa dem. Efter en stund kunde vi hoppa i vattnet och simma fram emot valhajen. Det blev ett fantastiskt fint möte och vi kunde simma en stund alldeles bredvid den stora fisken. 

År 1815 fick St Helena sin mest berömda besökare. Det varden före detta kejsaren Napoleon som efter att ha förlorat striden i Waterloo återigen tvingades att abdikera och landsförvisades denna gång till St Helena. Här fick han bo i ett stort hus mitt på ön och även om han själv beskrivit tillvaron som tråkig så var det nog bättre än att sitta i fängelse någonstans. Här fick han beställa vin från Sydafrika till sin vinkällare. Orsaken att han förvisades hit var att man var rädd för att hans anhängare skulle frita honom. Han bodde i ett storthus i Longwood fram till sin död 1821. På vår bilutflykt runt ön stannade vi först till vid Napoleons första grav där han låg fram till 1840 då fransmännen hämtade kroppen för en slutlig begravning i Les Invalides i Paris. Vi åkte sedan till Napoleons hus som idag är ett museum och står möblerat som det gjorde då. Sängen som Napoleon dog i finns kvar på sin plats och i huset finns många andra saker från hans tid i fångenskapen. Vi fortsatte sedan runt den kuperade ön som verkligen är grön och bördig något man inte kan tro när man ser den från vattnet.

På den stora gräsmattan nedanför guvernörens residens finns sex stycken stora landsköldpaddor som har skänkts av bland annat Seychellerna. Jonathan, den äldste av sköldpaddorna, kom hit 1882 och var då ca 50 år. Idag är han alltså 192 år gammal. Han levde ensam i trädgården i cirka 80 år fram till 1960-talet då ytterligare två sköldpaddor skänktes. Den sista sköldpaddan kom hit för drygt trettio år sedan.

När vi kom tillbaka till Jamestown gick vi för att klarera ut. Det var fredag och myndigheterna har stängt under helgen och vi ville komma iväg då. Vi hade sedan tidigare bestämt möte på Anne´s Restaurant med Robert och Elisabeth från Sireniasom kom fram till St Helena på morgonen. Vi har haft en dålig tajming med dem. Först möttes vi som hastigast på Reunion innan vi seglade iväg någon dag senare. De kom sedan fram till Kapstaden exakt samtidigt som vi lämnade. Nu fick vi i alla fall tillfälle att äta en bit mat tillsammans och att sitta en stund och prata. De hade med sig ett paket med reservdelar till oss som inte hunnit fram innan vi lämnade Kapstaden. Det var inte någon viktig eller dyr sak och vi trodde att paketet kommit bort på posten men nu fick vi det till slut. Vi lämnade sedan St Helena under helgen och satte kurs mot Ascension Island drygt 700 distansminuter åt nordväst.