Ascension Island

Vi hade ansökt om visum för att få besöka ön Ascension som ligger 700 nautiska mil nordväst om St Helena. Man behöver visum på grund av att det finns flera militärbaser där så de vill veta vilka som kommer dit. Eftersom ön ligger så långt ifrån övrig civilisation måste man, för att få visum, ha en försäkring som täcker evakuering vid sjukdom till ett minsta belopp om500 000 pund. Seglingen var lugn och rätt händelselös. Ibland kom en fågel och kollade ner på oss men i övrigt var vi ensamma på havet. Efter fyra dagars segling kom vi fram till Ascension Island och anropade hamnkaptenen på radion för att anmäla vår ankomst. Hon hälsade oss välkomna och avslutade med att avråda oss från att bada från båten för de har haft ett antal hajattacker de senaste åren. Vi ankrade en bit utanför den långa sandstranden i Clarence Bay. Solen sken från en klarblå himmel och vi var varma och svettiga. Vattnet var alldeles klart och såg verkligen inbjudande ut men med hamnkaptenens råd i färskt minne valde vi att duscha istället. Den australiska båten Cielo som startat dagen före oss från StHelena hade kommit fram någon timme tidigare. När vi åt frukost dagen efter såg vi då och då stora havssköldpaddor bredvid båten som tittade upp för att andas. På stranden syntes många spår efter de sköldpaddor som varit uppe och lagt sina ägg under natten.

Vi sjösatte jollen och åkte in till kajen för att försöka ta oss i land. Enligt hamnkaptenens instruktion förtöjde vi jollen vid ett rep som är spänt mellan två bojar och sedan bytte vi till en annan båt som är till för att paddla och dra sig in mot en stege på kajen. Att i de stora dyningarna samtidigt paddla och dra i linan och att hitta ett ögonblick att kliva iland på stegen när båten är i rätt läge var inte enkelt. Trappan till Lustiga Huset på Gröna Lund framstod som en enkel sak. Samtidigt som man ska göra detta vill man även försöka att undvika att krascha båten emot klipporna eller att få ett ben i kläm. När vi som bäst höll på kom en kille med en motorbåt och hjälpte oss. Vi klev ombord på hans båt och han manövrerade sin båt skickligt så att vi säkert kunde stiga iland. Efter besök och inskrivning hos hamnkaptenen Kitty vandrade vi upp till byn för att få våra pass stämplade på polisstationen. Det var ingen där så vi gick ut igen och funderade på vad vi skulle göra medan vi väntade. Efter en stund kom Kimmi och Phil från Cielo gående. De hade fått kontakt med polismannen som var i tjänst och visste att han var på väg till stationen. Tillsammans gick vi in i stationen igen och när vi ringde på klockan vid disken så kom en polis och klarerade in oss.  Eftersom ön ligger litegrann vid sidan av den normala seglingsrutten är det inte så många båtar som seglar hit. Vi fick höra att det bara brukar vara cirka 15 stycken båtar per år som stannar här så det kändes kul att vara en av dem. När vi var klara hos polisen gick vi och tittade i byns lilla mataffär. Sortimentet, framförallt av färskvaror, var inte så stort och av grönsaker fanns det inte mycket alls. Priserna på det mesta var väldigt höga vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur besvärligt det är att få hit varorna. Utanför hamnen låg just denna dag ett litet fraktfartyg som transporterar hit de varor som beställs. Fartyget kommer cirka var tredje månad. Vi fortsatte över gatan till ett café där vi tog varsin läsk och satte oss och pratade med Kimmi och Phil. I Sydafrika hade de träffat en man vars kompis jobbade här på Ascension och kompisen hade lovat att visa dem runt. Efter en stund komkompisen till caféet. Hans namn var Herby och han berättade att han var sydafrikan men nu bott på Ascension med sin familj i 2,5 år. Han arbetade som ansvarig för land- och sjöräddningen på ön. Herby föreslog att vi alla skulle hoppa in i hans bil och åka hem till honom där vi kunde få tillgång till internet en stund för han hade köpt en Starlink. Sagt och gjort, så satt vi en stund senare på hans veranda och kollade våra mail mm. Herby serverade kaffe och berättade sedan om livet på Ascension Island. 

Det är verkligen en speciell ö för här finns ingen fast befolkning. Alla som bor här är här på kontrakt och jobbar antingen åt regeringen eller på någon av de baser som finns på ön. Ascension är ett viktigt telekommunikationscenter och BBC har en stor radiosändare här. På ön finns en flygbas som delas av Royal Airforce och US Airforce. Landningsbanan är extra lång för att i nödfall kunna fungera även för den amerikanska rymdfärjan. Nasa har ett teleskop för att spåra skrot i rymden och även den europeiska rymdorganisationen ESA, har ett center här. På ön finns även en av de fyra antenner på jorden för GPS-systemet. Herby och hans fru och tre barn flyttade in i huset som ägs av staten för 2,5 år sedan. När barnen fyller 18 år måste de antingen ha skaffat sig ett jobb där eller så måste de lämna ön. Deras ena dotter hade nu fått ett jobb på den brittiska flygbasen medan de andra två fortfarande går i skolan. Samma sak händer när man går i pension, då måste man lämna ön. 

Herby skjutsade oss sedan i sin bil och visade oss runt. Ön är vulkanisk och karg, nästan helt utan vegetation. Först åkte vi upp till den gamla nedlagda Nasabasen som ligger på toppen av ett berg. Det var här som man tog emot sändningen från månen när Neil Armstrong tog de första stegen och skickade den vidare till Houston. Sedan åkte vi vidare och tittade på den brittiska basen. Här gjorde vi ett stopp i affären och passade på att köpa ett par chokladkakor. Vi gjorde sedan ett stopp på öns bensinmack. Den är bara öppen ett par timmar två dagar i veckan så det gäller att tanka när man kan och inte glömma bort för då blir man utan. Färden fortsatte förbi BBC:s stora radiosändare till stränderna på öns västra sida. Vi åkte då förbi den legendariska skylten som varnar för dromedarer på vägen. Skylten som beställdes var tänkt att varna för åsnor men när skylten kom och packades upp var det en dromedar på bilden istället för en åsna. Men de tyckte att det var en kul grej och satte upp den ändå. Några dromedarer har aldrig funnits på ön.

Vi stannade till och gick ner på de fina sandstränderna och tittade på spåren efter havssköldpaddorna som varit uppe på natten för att lägga sina ägg. Överallt längs stränderna finns skyltar som varnar för hajar. Enligt Herby är det galapagoshajar som för några år sedan börjat attackera människor. Dessa hajar är cirka 4 meter långa och är normalt inte kända för att attackera människor men har nu ändrat beteende. Herby bedömde risken för att möta en haj om man hoppar i vattnet till cirka 80%.

Vi åkte vidare till Comfortless Cove. Platsen har fått sitt namn på grund av de umbäranden som de människor som tvingades att leva här fick utstå. Det började år 1832 med att ett antal personer ombord på segelfartyget Bonetta fick sjukdomen gula febern. För att undvika att smittan skulle sprida sig till alla ombord ankrade man här vid Ascension Island och förde iland de som var sjuka till denna plats. Här fick de stanna i väntan på sin död för något botemedel fanns inte. De fick mat genom att några snälla personer i Jamestown gick och placerade mat i lådor på stigen ner till stranden där de sjuka sedan kunde plocka upp den utan att ha kontakt med varandra.När person efter person dog av sjukdomen begravdes de på den lilla gravplatsen som finns kvar än idag. Sedan 1832 har ett flertal skepp tvingats att ankra vid denna strand för att släppa iland besättningsmedlemmar som blivit sjuka av gula febern och man kan verkligen förstå hur platsen fick sitt namn.

När vi kom tillbaka till Jamestown visade Herby räddningsstationen där han jobbar och de båtar de har. Den minsta är en påbyggd vattenskoter som har en topphastighet på nästan 60 knop. Efter ett par glas öl och vin hemma hos Herby åkte vi senare till den amerikanska flygbasen där vi åt middag tillsammans i den restaurang som finns där. Herbyskjutsade oss sedan till kajen där vi i mörkret och dyningarna lyckades ta oss ut till jollen och tillbaka till båten. Dagen efterladdade vi ner en väderprognos för att planera vår fortsatta resa över Atlanten. Vi såg då att det i slutet av den kommande veckan skulle bli väldigt lätta vindar. Vi beslöt att segla iväg samma dag för att utnyttja den vind som fanns. Efter att ha fixat några saker ombord lättade vi ankar och seglade vidare mot ögruppen Fernando de Noronha utanför Brasiliens kust. Ett stort tack till Herby som tog så väl hand om oss under vår tid på Ascension Island och gjorde vårt korta stopp till ett fint minne.