Grenada – Det saknade kapitlet

Julen är över, det är snart ett nytt år och dags för oss att flyga tillbaka till båten i Grenada. När vi nu ögnar igenom det senaste vi skrev i bloggen ser vi att det som handlade om den sista månaden i Karibien av någon anledning aldrig blev publicerat. Så här följer en resumé över den perioden och vad som hänt sedan dess. Framöver får vi försöka att vara lite snabbare med uppdateringarna.

Vi stannade i Port Louis Marina på Grenada i några dagar och firade tillsammans med några andra båtar att vi seglat jorden runt. Marinan ligger inte långt från Grenadas huvudstad Saint George´s så när vi vilat upp oss promenerade vi in till staden för lite sightseeing och för att köpa simkort till våra telefoner. Under vår tid i marinan tvättade vi av allt salt från båten och städade invändigt.

Efter att vi fyllt på matförråden seglade vi norrut och ankrade vid den lilla ön Sandy Island utanför Carriacou.  När vi var här för sex år sedan fanns det en kille som serverade grillad hummer på ön men han var inte kvar längre. På dagarna skjutsas turister hit från hotellen på Carriacou för att bada och sola. Vi seglade vidare redan dagen efter och ankrade norr om ön Petit Saint Vincent. Här var det inte så många båtar och vattnet var klart och fint. Egentligen var vi nu utanför landet Grenadas gräns och borde kanske klarera in i Saint Vincent & the Grenadines men tänkte att vi kunde gå lite under radarn eftersom vi inte skulle gå iland på någon bebodd ö. Det gick bra och vi stannade här i några dagar och gjorde utflykter med jollen bland annat till den lilla ön Mopion. Det är en underbar liten sandö utan träd men någon har satt upp ett parasoll som ger lite skugga. Tyvärr är korallreven relativt döda så förutom motion ger det inte jättemycket att snorkla där.

När vinden efter några dagar skulle öka i styrka flyttade vi några hundra meter söderut och ankrade i lä av Petite Martinique. Nu var vi tillbaka i landet Grenada och behövde inte vara oroliga för att det skulle komma någon patrullbåt från SVG. Här stannade vi ett tag och började att göra båten redo för en lång tid på land. Vi gick även promenader på ön och här hade det inte hänt mycket sedan senast vi var här. Ön ligger litegrann vid sidan av farleden och besöks inte alls av lika många seglare som de andra öarna. De flesta som bor här är fiskare och det finns i princip inget utbud för turister så som restauranger eller hotell. Petit Saint Vincent som ligger precis bredvid är en privat ö med ett exklusivt resort. Då och då kom stora superyachter och ankrade bredvid oss och åkte in för att äta middag. För sex år sedan kunde vi ta en drink i baren där men nu säger de nej till oss seglare och vi får inte ens gå iland.

Det började närma sig tiden för upptagning så vi seglade söderut igen för att komma närmare Grenada. På vägen ankrade vi i några dagar på södra Carriacou i Tyrrell Bay. I viken ligger mängder med båtar och många är charterbåtar som hyrts av mer eller mindre sjökunniga personer på semester från vardagen. I Tyrell Bay finns förutom ett par båtvarv, affärer, ett antal restauranger och barer som lockar besökare. Här finns också tullen. Så de som kommer norrifrån från SVG stannar ofta här för att klarera in. Vi hade ju aldrig klarerat ut så vi behövde inte besöka dem. Vi gick istället några längre promenader på ön och åkte en tur med jollen in i mangroveträsket. Träsket är rätt djupt och används för att söka skydd under orkansäsongen. Inne i träsket ligger rester av några båtar som fallit offer för tidigare orkaner. De har lämnats av ägarna och sedan plundrats på värdeföremål. Det är tragiskt att se dessa vrak för de kommer nog att ligga där i evighet för ingen har råd att bärga dem.

De sista dagarna innan upptagning ankrade vi i Prickly Bay på södra Grenada. Det är där som varvet ligger där Bliss skulle tas upp. Prickly Bay är också en stor vik fylld med båtar av olika slag varav några som aldrig kommer därifrån. Vi hade nu några hela arbetsdagar i värmen för att göra båten helt klar. Eftersom orkansäsongen var på ingång ville vi ta ner sprayhood, bimini och all annan lös utrustning från däck. En dag gick vi in och förtöjde längs med bryggan för att kunna ta ner och vika seglen. Att vika dem på däck går inte. Seglen är tunga och duken är styv som en hård presenning så det var ett svettigt jobb för två personer. Vi skulle dessutom mäta alla segel så vi behövde dra ut dem på marken så att de var helt utvikta och plana. Vi skulle beställa nya segel och ville kontrollmäta de gamla för att få alla mått rätt. De gamla seglen har hållit i 50 000 sjömil men behöver nu verkligen bytas ut. När seglen var nere drog vi även ur alla fall och linor på masten så att de inte ska slitas av väder och vind.

I viken hade vi sällskap av Elisabeth och Kaarina på båten Too-ticki. Vi träffades senast i Spanien 2018 men har inte setts sedan dess så vi hade en del att prata om. De skulle ta upp båten samma dag som vi så vi hann med ett antal sundowners både på land och ombord fram till upptagningen. Upptagningen gick bra och efter att vi fixat det sista och låst båten tog vi en taxi till ett hotell lite närmare flygplatsen. Här tillbringade vi ett par dagar vid poolen innan det var dags att flyga hem.

Efter mellanlandning på Trinidad och i Amsterdam var vi till slut hemma igen.  Det var tretton månader sedan vi lämnade Sverige och flög till båten som då låg i Bundaberg, Australien, Sedan dess hade vi seglat 15 700 distansminuter så det kändes rätt skönt att vara hemma på landbacken igen. Samtidigt som vi landade kom vårvärmen till Sverige och vi kunde njuta av svensk vår och försommar som verkligen är svårslaget. En månad senare stod allt i blom och strömmingen gick till.

Den 1:a juli träffades Grenada, Carriacou och södra SVG av kategori 5-orkanen Beryl. Orkanen orsakade enorma skador på hus och infrastruktur framför allt på Carriacou och Petite Martinique där i princip alla hus blev till spillror. En stor tragedi för de som lever och bor där. Det var ju bara någon månad sedan vi promenerade längs gatorna och handlade i butiken. De som bor där lever verkligen inte i överflöd och nu tvingas de ta resurser till att bygga upp sitt samhälle igen. Vi fick redan dagen efter besked och om att alla båtar på varvet klarat sig utan skador vilket kändes skönt att få veta när man är långt borta. Vi har nu även fått rapporter om att återuppbyggnaden på öarna går framåt och att de verkligen välkomnar oss seglare tillbaka. Det är framför allt genom att vara där och nyttja deras tjänster som vi kan hjälpa dem.

Vi har nu varit hemma i åtta månader och verkligen haft det bra. Vi har umgåtts med familj, släkt och vänner. Vi har varit på vårt nya landställe i långa perioder och firat allt från midsommar till födelsedagar där. Vi har ätit otaliga silluncher, lärt barnbarnen att segla Optimist, renoverat och haft besök av seglare. Och så har vi bastat och badat i kallt vatten. Allt detta har vi längtat efter men nu känner vi en längtan till att åka tillbaka till båten igen. Denna gång blir det bara i fyra månader och med korta seglingsetapper i kända farvatten. Efter påsk lägger vi återigen upp båten på Grenada, för när våren kommer vill vi vara hemma igen.

Vi önskar alla ett Gott Nytt År!