Antigua till Grenada

Vi hade redan klarerat ut så dagen efter att Hanna lämnat oss seglade vi söderut mot Guadeloupe. Det blev en jättefin segling med bra vindar och lagom sjö. Vi hade funderat på att gå till ankringen vid Pigeon Island men beslöt sedan att gå in i Deshaies för natten. Väl inne i viken såg vi att det var trångt om platser men vi hittade en lucka som normalt sett skulle vara ganska ok. På natten avtog dock vinden helt och tidvattenströmmarna drev runt båtarna lite huller om buller. När vi vaknade fann vi oss ligga lite väl nära en av grannbåtarna för att det skulle kännas bekvämt. Vi åt därför en snabb frukost och tog sedan upp ankaret och gick för motor ner till Malendure där vi ankrade i det klara vattnet. Man ser lätt botten fast det är tio meter djupt. Här stannade vi i några dagar för att dels bunkra mat och för att snorkla i Cousteaus naturreservat. Här på Guadeloupe är både utbudet och priserna bättre än på de övriga öarna i Karibien. Dessutom kan man handla franska viner och ostar till bra priser. Vi skulle få nya gäster från Sverige så det var läge att fylla på förråden med det mesta. Snorklingen ute vid Pigeon Island är ok, vattnet är klart men det finns inte jättemycket koraller eller roliga fiskar. På botten en bit ut från ön står en staty av den franska legendariska dykaren Jacques-Yves Cousteau.

Efter några dagar fortsatte vi söderut och gick till den fina ögruppen Iles des Saintes. Vi försöker för det mesta att fiska när vi seglar men nu för tiden är det svårt här i Karibien. Det flyter omkring mängder av sargassotång som draget fastnar i och efter ett tag ger man upp. Denna dag gick det bra och vi fick ett rejält napp efter en liten stund. Tyvärr var det en barracuda så den fick bli fri och simma vidare. Barracuda som fångas här kan innehålla nervgiftet ciguatera och det vill vi inte få i oss. Mitt på dagen kom vi fram till ögruppen och där låg Camilla och Stefan med Roxanne förtöjda vid en boj. Det är ankringsförbud i stort sett i hela området, förutom på några få platser långt ut från byn, och man är därför hänvisad till att förtöja vid de bojar som har lagts ut. Bojarna tar slut mitt på dagen så vi hade verkligen tur när vi fick tag i en boj precis bakom dem. Det blev sedan en trevlig återträff ombord på Roxanne.

Vi har varit på Iles des Saintes tidigare, byn är verkligen fin och det är alltid kul att strosa runt och titta i butikerna eller på omgivningarna. Denna gång gick vi en promenad till den andra sidan av ön och sedan upp till Fort Napoleon. Här uppifrån har man en fin utsikt över ögruppen men vägen upp är brant och man undrar hur de stackars arbetarna fick upp all sten när de byggde fortet. Fortet, som ursprungligen hette Fort Louise, stod klart 1779 men förstördes av engelsmännen 1809. Fortet byggdes upp igen mellan 1816–1840 men användes aldrig i krig och 1890 lade man ner det. Tänk vad mycket slit och pengar det gick åt för ingenting. Nu när man kommer gående upp för den långa uppförsbacken och är helt slut och genomsvettig så har de listiga lokalborna byggt en enkel bar där de säljer kall öl. Helt fantastiskt men synd bara att de varken tog kort eller de karibiska dollar vi hade i fickorna. Här på Guadeloupe är det euro som gäller.

Eftersom vi hade en tid att passa då våra gäster skulle anlända fortsatte vi efter några dagar söderut. Vi ankrade för natten på norra Dominica och fortsatte nästa dag till ön Martinique där vi ankrade vid Saint Pierre. Vädret var klart och fint men utan vind så vi stannade några dagar innan vi seglade vidare. Vulkanen som en gång förstörde byn och dödade alla (utom ett par) får man sällan se för den ligger oftast inbäddad i moln men nu var det molnfritt och fint. När vinden vände och ankringen blev skvalpig gick vi vidare till den lilla viken Anse Dufour där vi inte varit tidigare.

In- och utklarering på de franska öarna har blivit väldigt enkelt då man detta år börjat med endast digital klarering så när vi ville segla vidare var det bara att logga in och klarera ut. Vi gjorde återigen ett stopp för natten, denna gång utanför Rodney Bay på Saint Lucia. Dagen efter fortsatte vi till byn Chateaubelair på ön Saint Vincent där det finns ett tullkontor. Tyvärr var det stängt men det skulle öppna på eftermiddagen nästa dag. Saint Vincent är fattigt och de flesta försörjer sig på fiske och jordbruk. Landet ligger i botten på de flesta listor som mäter BNP och ekonomi. Så när man närmar sig viken där man ska ankra möts man av flera små båtar med killar som vill visa var man ska lägga ankaret. För den tjänsten vill de sedan gärna ha en slant. Vi tycker oftast att det är lite jobbigt för vi vill gärna bestämma själva var och hur vi ska ankra men här är det bara att gilla läget, le och vara glad. Oftast får man en mycket bättre stund på platsen och köper man även några bananer av någon av dem så lämnar de en oftast ifred sedan. Vi bidrar gärna på detta sätt med lite pengar för att göra deras tillvaro bättre. När man betalar flera hundra kronor för att ligga på en boj i ett dygn försvinner pengarna till någon statlig myndighet men här ser man direkt nyttan av bidraget. På eftermiddagen nästa dag var det dags för inklarering. När vi kom fram till bryggan möttes vi av ett tiotal barn som alla ville hjälpa till att knyta fast jollen och sedan vakta den medan vi var borta. Vi har ju varit med förut och vet att det bara är att välja ut och peka på en av dem. Sedan får han, för det är bara killar, ansvaret att ha koll på jollen. Vi frågar alltid vad han heter och blir kompis med honom. När vi kommer tillbaka får han sin slant och alla är nöjda. Tullkontoret i byn är inrymt i bottenvåningen på ett gammalt slitet hus. När vi kom fram till dörren stod där en stor gris och bökade i marken. Tullarna här är lite kaxiga och hittade naturligtvis ett fel på vårt dokument. De kunde inte begripa varför det stod Joakim Furusten på ett dokument medan det stod Anders Joakim som förnamn i passet. Var det verkligen Joakim som avsågs i dokumentet där det inte stod Anders. Efter en stunds dividerande nöjde han sig och vi fick våra stämplar i passen och vi kunde gå därifrån. Vilken tur att han inte såg att båtdokumentets giltighetstid hade gått ut för några år sedan.

Samma dag som Lotta och Johan skulle landa gick vi för motor ner längs ön och ankrade utanför Blue Lagoon. Vi går för djupt för att komma in i marinan så vi ankrade utanför. Ankringen här är allt annat än bra men vad gör man inte när man ska få trevligt besök. På kvällen ringde de och sa att de landat och nu var på väg mot marinan. Vi tog jollen in igenom passagen i revet men i mörkret svängde vi lite för tidigt och gick på grund med jollen. Efter stakning med en åra kom vi till slut in till bryggorna och kunde ta emot våra gäster. Det var så kul att de, efter att vi har pratat om det i många år, äntligen kunde komma och hälsa på oss. Efter en gungig natt åt vi frukost för att sedan segla ner till ön Bequia som ligger en liten bit söderut. Vi ankrade utanför Lower Bay och Johan och Lotta kunde efter en lång resa äntligen hoppa i det varma turkosfärgade vattnet. På eftermiddagen bjöd vi på karibiska smaker i form av rum punsch och grillad egenfångad guldmakrill.

Nästa dag gjorde vi en långpromenad över berget till Friendship Bay. Stigen upp för berget var väldigt brant och stundtals krävande i hettan men väl på toppen av Mount Peggy var utsikten fantastisk. När vi var nere på andra sidan var vi väl värda en kall öl i baren. Vi valde att gå bilvägen hem till vår vik och efter ett härligt dopp blev det sedan en god middag på Jacks Bar.

Grenadinerna är ett av Karibiens bästa seglingsområde och vi hade många platser som vi ville visa våra gäster. Vi seglade vidare ner till Tobago Cays som är ett hästskoformat korallrev med hela Atlanten utanför sig. Här ankrar man innanför revet som normalt tar ner vågorna så att man ligger relativt lugnt. Just denna dag var dyningarna höga och vattnet var idag inte som det normalt är, klart och vackert turkosfärgat. Vi snorklade en stund men insåg snart att det var bättre att ge upp. Lotta och Johan hann i alla fall se några sköldpaddor och stingrockor så de var jättenöjda ändå. Vi tog upp ankaret och gick till Saltwhistle Bay på norra Mayreu istället. Här fick vi tag på en av de sista bojarna och kunde förtöja fint vid den. När vi var här första gången för nästan 25 år sedan fanns inga bojar och det var gott om plats, eftersom det var färre båtar då. Idag kommer många stora charterkatamaraner varje dag och det är ibland svårt för oss vanliga seglare att få plats. Detta till trots har viken fortfarande en stor charm och en riktigt härlig karibisk känsla. Här i viken bor Larston som var en av de första att börja arrangera barbequekvällar för charterseglarna. De svenska seglarna gav honom namnet Lördag, vilket även står på hans båt. Det är nu sju år sedan vi senast sågs men vi tyckte båda att vi fortfarande var lika snygga. Det är alltid lika kul att prata med honom en stund, eller som han själv alltid säger, ”One Love”.

Det blåsiga vädret fortsatte även dagen efter så vi låg kvar och gick en promenad ner till södra sidan av ön. Även Mayreau drabbades hårt förra året av orkanen Beryl men här pågår återuppbyggnaden för fullt. Att det blåste otroligt hårt kunde man bland annat se på den stora katamaranen som i orkanen blåste långt upp på land. Jocke pratade en stund med Papa San som har en liten bar i byn. Han menade att invånarna på Mayreau har en helt annan inställning än de som bor på ön bredvid, Union Island. Han sa att ”här hjälps alla åt och arbetar gemensamt med att röja upp och bygga upp byn igen medan man på Union sitter på stranden, röker gräs och väntar på att regeringen ska komma och hjälpa dem”. Hans ord var kanske väl hårda men det vi såg var en by som sakta började resa sig ur spillrorna igen. Hammarslagen ekade mellan husen och överallt såg vi att arbete pågick även om mycket fortfarande återstår och skillnaden mot Union var faktiskt påtaglig. På eftermiddagen hade Johan och Lotta en härlig dag på stranden medan Jocke lagade ännu ett fel som uppstått på båten. Denna gång var det elektroniken i en dävert som slutat att fungera men efter en timmes jobb fungerade den igen.

Dagen efter hade vind och vågor lagt sig så vi gick ut och ankrade vid Tobago Cays igen. Denna gång hade vi bättre tur och vi fick en fantastisk dag ute vid revet. Vi snorklade först längs revet och sedan inne vid den lilla ön där sköldpaddorna trivs och äter sjögräset på den sandiga botten. Lotta och Johan fick verkligen sina drömmar att snorkla med sköldpaddor uppfyllda. Ibland hade vi flera stycken stora havssköldpaddor runt omkring oss och vattnet var väldigt klart och fint. På eftermiddagen seglade vi upp en liten bit och ankrade vid ön Canouan. Under den sena eftermiddagen fick vi sällskap i viken av superyachten Eos som ägs av Fox tv-mogulen Barry Diller och hans fru Diane von Furstenberg som är modedesigner. Eos är 93 meter lång och ska enligt uppgift kostat 2,5 miljarder att bygga. Tyvärr blev vi inte inbjudna på middag men vi fick ändå njuta av ett trevligt sällskap och god mat i en fin solnedgång.

Vårt nästa mål var den ikoniska ön Mustique som vi kom fram till efter några timmars fin segling. Här får man inte heller ankra längre utan vi förtöjde på en boj och tog jollen in för en promenad. Ön är privatägd och underhålls minutiöst. Här finns stora och väldigt dyra hus som ägs av kända personer som Tommy Hilfiger och Mick Jagger. Vi bokade en rundtur till dagen efter och hoppades att vi kanske skulle kunna få se några celebriteter. Efter en fin fika på öns café tog vi jollen ut till båten igen för att bada.

På morgonen möttes vi vid bryggan av Pecky som bott hela sitt sextioåriga liv här på Mustique. Pecky körde oss runt ön och berättade vilka som ägde de olika husen och vad de kostar att hyra. Alla hus är möjliga att hyra även Mick Jagger och Tommy Hilfigers. Här på ön kan kända personer koppla av och njuta i ostördhet och Pecky berättade hur de brukar spela volleyboll på stranden med de olika kändisarna. På kvällen hade vi bokat bord på Basil’s Bar. Vi åt en god middag och dansade sedan till bandet slutade spela när de stängde. Tyvärr såg vi, vad vi vet, inga kändisar. Tommy H skulle enligt uppgift vara på ön men eftersom vi inte vet hur han ser ut var han svår att hitta. Men kul hade vi ändå. Vill man hyra ett hus och njuta av ostördheten på Mustique kan man boka via denna länk.

www.mustique-island.com/villa

När vi var klara med Mustique seglade vi tillbaka till Bequia för att ligga stilla i ett par dagar innan Lotta och Johan skulle resa hem igen. Vi hann med promenader i byn där vi åt goda glassar och en god avslutningsmiddag på restaurang innan dagen för avfärd kom. Efter frukost skjutsade vi in våra gäster till färjan som skulle ta dem tillbaka till Saint Vincent där de skulle besöka huvudstaden innan det var dags för att sätta sig på planet hem. För oss själva var det dags att börja tänka på att få båten i ordning för upptagningen några veckor senare. Det är mycket som ska fixas med men först skulle vi bara ta det lugnt i ett par dagar. Det tar på krafterna att ha gäster ombord 🙂 Tusen tack Johan och Lotta för besöket, det var fantastiskt kul att ha er med ombord.

Vi seglade sedan till Saline Bay på Mayreau där vi stannade i några dagar. Sedan gick vi till Clifton på Union Island och klarerade ut ur landet och seglade sedan till Tyrell Bay på Carriacou. Carriacou tillhör Grenada och här finns ett litet tullkontor. Vi fick vänta en stund innan det blev vår tur för killen före oss hade varken ett giltigt pass eller pengar att betala med. Vi stannade bara en dag i Tyrell Bay innan vi seglade vidare till Prickly Bay på Grenada där båten skulle tas upp. Här tvättade vi av båten invändigt och plockade bort all lös utrustning utvändigt för att kunna lämna båten en längre tid på land. På eftermiddagen dagen innan upptagning gick vi in och lade oss på upptagningsplatsen. Det var lättare sagt än gjort för hela viken hade fyllts av ett tjockt lager av sargassotång som gjorde det svårt att manövrera. Propellern fick inget bra fäste i vattnet och bogpropellern gick inte att använda dessutom riskerade motorn att bli för varm då tången sögs in i kylvattnets filter men till slut var vi på plats. När vi bokade vår hemresa missade vi att det var påsk och att varvet inte jobbade på måndagen. Båten togs upp klockan åtta på morgonen på tisdagen efter påsk. Allt gick bra och en timme senare satte vi oss i en taxi för att åka till flygplatsen. Vi hade gjort allt klart i och på båten så det var ändå inget vi skulle göra på henne. Varvet placerar båten i sin vagga och ser till att hon blir fastspänd i marken inför orkansäsongen som börjar snart. Nu är vi hemma i Sverige igen och ser fram emot en härlig sommar med familj och vänner. I slutet av november reser vi tillbaka till båten för att fortsätta vår resa. Då planerar vi att segla upp till Bahamas, sedan mot Florida och troligtvis vidare upp till New York.