Grenada till Saba

Bloggen har legat lite på is eftersom inspirationen inte riktigt har infunnit sig förrän nu. Mest för att vi själva ska komma ihåg i framtiden var vi har varit så behöver vi skriva ner det. Så för de som orkar läsa, så kommer här säsong åttas första del.

Vi lämnade Sverige i mitten av november 2025 och flög till Grenada. Förra året blev vi ett dygn försenade på grund av dåligt väder i London men den här gången gick flygresan bra utan förseningar och vi landade på Grenada vid niotiden på kvällen. Den välbekanta karibiska värmen slog emot oss när vi gick ut ur planet och över plattan in i terminalen. Efter en kort taxiresa var vi så tillbaka på Spice Island Marina. Att komma tillbaka till båten efter sju månaders frånvaro är alltid lika spännande. Vi valde dock att bo första natten i ett rum som vi hade bokat i marinan. Dagen efter skulle det vara dags för sjösättning på eftermiddagen så efter frukost gick vi till båten för att inspektera och koppla på strömmen mm. Båten var invändigt ungefär i samma skick som när vi lämnade den och när vi kopplade på strömkabeln var laddningen i batterierna fortfarande bra. De hade inte laddat ur nämnvärt under tiden vi varit borta. Däremot så hade varvet inte alls gjort de jobb som de skulle ha gjort. Skrovsidorna skulle ha vaxats och bottenmålningen fixats till. Efter samtal med Johnny som är ansvarig på plats satte de fart men vår sjösättning sköts fram till dagen efter och vi fick bo på hotell på marinans bekostnad. Karibien var sig likt, om man inte är på plats så händer ingenting.

När båten sjösatts låg vi kvar vid marinans brygga i några dagar för att kunna tvätta av båten och se till så att kylar, frys och annan utrustning fungerade som de ska. Kylen blev vi tvungna att fylla på med kylmedia men i övrigt fungerade allt bra denna gång. Vi gick till en större affär och handlade, vilket är en prövning i värmen. När båda våra vagnar dessutom gav upp samtidigt på hemvägen så var sammanbrottet nära. Vi har haft vagnarna med oss sedan starten för snart åtta år sedan så de har rullat långa sträckor och tagit mycket stryk men de har varit fantastiskt bra att ha. Nu verkade det som att de tillsammans bestämts sig för att gå i pension. Hjulen på båda vagnarna lossnade samtidigt och vi fick, i hettan, bära två tunga och otympliga vagnar i över en kilometer. Nu vilar de tillsammans på sopstationen. RIP

Att ligga inne i marinan längst in i Prickly Bay är väldigt varmt. Därinne finns knappt någon vind som svalkar och värmen i solen på dagarna blir nästan olidlig. Så efter ett par dagar flyttade vi ut i viken och ankrade. Ute i viken blåser oftast en härlig vind som svalkar men lika ofta, som nu, går dyningarna in och gör att båten rullar från sida till sida. Så vi beslöt redan efter en natt att gå till marinan inne i huvudstaden istället. Vi kanske har börjat bli för bekväma efter att ha varit hemma en längre period 

I Port Louis Marina kommer en svalkande vind från en dalgång så här är inte lika varmt. Vi cyklade in till stan på sightseeing och provade de olika restaurangerna som finns i området. En dag bjöd marinan alla gäster på rompunch, öl och pizza. Då fick vi tillfälle att prata mer med Sten och Francoise som kom någon dag tidigare med sin Amel. De hade även sällskap av Stens bröder som var i Karibien på besök. Vi fördrev några dagar vid poolen och med utflykter i väntan på att vindarna skulle bli rätt för att komma i väg. En dag seglade den första båten i mål i tävlingen ARC+. Nästan hundra båtar till var på väg över Atlanten så nu kände vi att det var dags för oss att segla vidare.

Eftersom vi flera gånger redan seglat upp och ner och sett i stort sett (nästan) alla öarna i Karibien satte vi nu kurs mot de tre återstående öar vi ännu inte sett. Vårt första mål var ön St Kitts cirka 325 distansminuter norrut. Att segla norrut mellan öarna i södra Karibien innebär ofta att vinden är lite emot men nu när vi satte en nordlig kurs fick vi en bättre vindriktning och därmed en fin och lite bekvämare segling. Den första dagen var solig och fin men vid solnedgången såg vi en front framför oss och när det senare blev mörkt kom även regn och hårda vindar. Vi revade våra segel och fick ändå en helt ok natt. Dagen efter var mulen men ändå varm med lagom vind rakt från sidan. På morgonen efter vår andra natt svängde vi in i White House Bay och ankrade på cirka 5 meters djup. Efter frukost tog vi jollen till tullen och klarerade in. När vi ändå var inne i staden passade vi på att se oss omkring. Även fast det bara var den 4 december hade julskyltningen redan kommit i gång. Julstämningen infinner sig ändå inte riktigt när det är 30 grader varmt ute. Ön upptäcktes av Columbus 1493 och när engelska kolonister kom till ön 1623 kallade de ön för Saint Kitts (Saint Christopher). Ön blev Englands första koloni i Karibien. Vi stannade här i några dagar och besökte bland annat stranden Friars Bay. Där ligger Shipwreck Bar som är en populär plats att besöka. Här finns en liten koloni med apor som är kvar sedan deras förfäder seglat med från Afrika på slavskeppen samt ett flertal mungos. Att barens painkiller är god gör besöket än bättre. Innan vi seglade vidare fick vi se Starbucks-ägarens helt nya båt, Pi, lägga till i marinan. En väldigt snygg båt men han måste ha sålt en hel del kaffe för båten kostade 3 miljarder att bygga.

Efter utklarering inne i huvudstaden så seglade vi till ön Sint Eustatius som tillhör Nederländerna. Ön kallas i folkmun bara för Statia och här bor drygt 3 000 personer. Vattnet här är klarare än i övriga Karibien och tillsammans med grannön Saba lockar det många dykare att komma. Efter sedvanligt besök hos tullen gick vi en promenad och gick då in för att köpa ett tillstånd för att gå en hike upp på vulkanen som ligger i en nationalpark. När vi pratade med kassörskorna tittade en kille ut från ett kontor. Han hade hört vår svenska accent och frågade om vi var svenskar. Han hette Erik och var själv från Sverige. Han hade kommit till ön för 18 år sedan som ung marinbiolog och hade nu bott på ön i 18 år. Han var chef för stiftelsen som sköter om nationalparkerna och även bedriver forskning. Dagen efter gick vi genom staden och uppför gatorna till platsen där hiken började. Hela staden ligger i en uppförsbacke och inte blev det mindre brant uppför berget. Tvärtom så gick stigen i sick-sack uppför den gamla vulkanen tills vi nådde kanten på kratern. Stigen fortsatte runt hela kanten på kratern och även ner om man så ville men vi tyckte att det fick räcka och vandrade ner till staden för en välförtjänt kall öl. Byn, Oranjestad, är en trevlig by med fina små hus. De äldsta delarna av byn ligger kring det gamla fortet som byggdes 1636. Holländarna försåg härifrån upprorsmännen med krut under det amerikanska inbördeskriget. Den 16 november 1776 anlände det amerikanska fartyget ”Andrew Doria” och hissade Unionsflaggan. Guvernören blev nervös och beordrade att man skulle skjuta salut för fartyget. Vilket i praktiken innebar att de erkände USA som en suverän nation, Sint Eustatius blev därmed först i världen med att göra det. Händelsen firas fortfarande varje år.

Fortet och byn ligger på klippkanten en bra bit ovanför viken där hamnen ligger. För att komma mellan hamnen och upp till byn byggdes redan på 1600-talet en brant väg upp för berget. Det blev sedan den första vägen på ön som blev belagd med kullersten. Vägen kom, med anledning av att Statia på den tiden var en stor marknadsplats för slavhandel, att kallas för ”The Slave Path. Nu för tiden är det olja som är öns viktigaste inkomstkälla. På öns västra sida ligger Karibiens största terminal för lagring och omlastning av olja.

Efter några dagar seglade vi vidare till ön Saba som även det är en nederländsk ö. Konstigt nog var vi ändå tvungna att först klarera ut på Statia för att sedan klarera in på Saba då öarna inte tillhör samma myndighet. Saba är uppkallat efter det forntida riket Saba i Sydarabien och här bor bara knappt 2000 personer. Seglingen var fin och vinden ökade desto närmare vi kom. Även vågorna ökade i storlek och både Saba och Statia är kända för att vara svåra att besöka eftersom det oftast är dyningar som gör det väldigt obekvämt att stanna här. Det blir samtidigt också svårt att ta sig i land. Vi var lite oroliga att så skulle vara fallet när vi närmade oss hamnen. Vågorna här var höga och det skulle inte gå att stanna så vi fortsatte runt udden till öns andra plats där det finns bojar att förtöja vid. Ankring är förbjuden så man måste förtöja vid de bojar som har lagts ut. När vi rundat udden kom vi in i lä bakom den höga ön och här la sig dyningarna också så vattnet var lugnt och stilla. Eftersom det var tidigt på säsongen var vi de enda besökarna. Vi förtöjde vid en boj och nu återstod bara det lilla problemet med att åka för att klarera in hos tullen. Vi sjösatte jollen och satte fart runt hörnet igen. Vågorna var nog drygt en meter höga men det gick fint och vi kunde förtöja inne i den lilla hamnen strax nedanför tullkontoret. Efter inklarering var det bara att ta jollen tillbaka igen.

Ön upptäcktes även den av Columbus men han landsteg aldrig här. År 1640 skickade det Nederländska Västindiska Kompaniet nybyggare till ön i ett försök att kolonisera den då obebodda ön. Ön saknade naturlig hamn så allt material fick bäras upp för en brant stig som man röjde på öns västra sida, ungefär där vi förtöjt. Så höll man på i över tre hundra år. 1934 byggde man om stigen och gjöt trappsteg så att det skulle vara lättare att komma upp. Halvvägs upp byggde man även ett litet tullhus. Ända fram till det att hamnen öppnade 1972 var detta den enda vägen upp på ön och alltså den enda vägen för att transportera människor och varor. Historier finns om hur både en flygel och en biskop har burits upp för denna väg. Se vår bild nedan så förstår ni vilket slit det måste ha varit.

Vi tog jollen tillbaka till hamnen för att besöka öns inre delar. Från hamnen går en lång brant väg upp till öns största by som heter ”The Bottom”. Några kilometer längre österut finns Windwardside. Efter ett tags promenerande uppåt förstod vi att vi bara skulle hinna med att gå till den första byn. Men då stannade en kille i en bil och erbjöd oss skjuts till Windwardside vilket vi snabbt tackade ja till. Färden gick uppåt på smala slingrande vägar och under tiden fick vi höra historien om den ”omöjliga vägen”.

De boende hade länge önskat en väg mellan de båda byarna men både holländska och schweiziska ingenjörer hävdade att det var helt omöjligt att bygga en väg på den branta vulkanön. Joseph ”Lamb” Hassel, en infödd på Saba, vägrade acceptera detta. Han tog en korrespondenskurs i vägbyggnad och började bygga vägen 1938, tillsammans med lokalbefolkningen. Vägen byggdes för hand genom brant terräng, skarpa kurvor och höga klippor. Det tog många år att färdigställa den, men resultatet blev en spektakulär och hisnande vägförbindelse som än idag förbinder öns byar.

Byn Windwarside är riktigt fin och ganska olik andra byar i Karibien, förmodligen på grund av dess avskildhet. Här ligger ett universitet med läkarstuderande och just den dagen vi var där hade de sin examen. Byn ligger vid foten av den 877 m höga vulkanen Mount Scenery vilket gör den till nederländska kungarikets högsta punkt. Efter promenad runt byn och en god kaffe med bulle så var det dags att försöka ta sig tillbaka igen. Vi räckte upp tummen och fick direkt skjuts av en kille från Surinam som var här för att arbeta. Hans familj var kvar i Surinam men han skulle åka hem över julen. Vi hoppade av i The Bottom och promenerade runt även där en stund innan vi gick ner till jollen igen. Saba är en riktig liten pärla och det är synd att så få besöker ön. Den ligger lite avsides men är väl värd mödan i synnerhet om man gillar att hika eller dyka.

Vi fortsatte sedan vår segling norrut till Saint Martin vilket vi berättar mer om i nästa kapitel.