Saint-Martin till Puerto Rico

Efter frukost den 12 december kastade vi loss från vår boj, rullade ut seglen och lämnade Sabas höga klippor bakom oss. Vi fick en fin och ganska snabb segling norrut mot Saint-Martin. Efter tre timmars segling kunde vi runda Saint-Martins västra udde och gå för motor in till Marigot Bay där vi förtöjde vid en boj. Efter incheckning hos hamnkaptenen satte vi oss på restaurangen Arawaks uteservering och beställde in varsin ti punsch och pizza. Det var nästan sju år sedan vi var här och åt pizza förra gången och det kändes kul att vara tillbaka. Våra telefoner kopplade automatiskt upp sig på deras wifi, de hade inte bytt lösenord sendess. Här på Saint-Martin kan vi annars använda våra svenska simkort till samma pris som hemma. Det finns bra affärer för att handla mat och det var en av våra uppgifter för de kommande dagarna. En annan uppgift var att försöka få tag på en manometer till vår watermaker. När vi skulle börja att göra vatten för en tid sedan märkte vi att manometern gått sönder och utan den kan vi inte ställa in trycket i systemet och göra vatten.

Dagen efter gick vi till den stora Super-U affären och handlade mat. Det blev som vanligt ett tungt lass att bära hem till båten. Delvis på grund av att det är svårt att låta bli att köpa med sig lite franska viner när de finns till bra pris. I den stora viken ligger en hel del superyachts ankrade för att bunkra. Även de är här för att bunkra inför säsongen i Karibien. De har längre inköpslistor än vi då de ska handla till kräsna ägare eller chartergäster och en stor besättning. Vi mötte en del av besättningarna i matbutiken, några med dubbla stora kundvagnar fulla med varor. De stora superyachterna brukar samlas vid den gamla svenskön Saint-Bartélemy till jul och nyår så troligen är många av dem på väg dit. När vi stuvat in maten i båten åkte vi iland igen och gick en promenad för att fika. Vi hittade ett underbart café med goda crêpes.

Följande dag tog vi med våra cyklar in till land och gav oss iväg mot den holländska sidan av ön. Här heter ön Sint Maarten och här ligger de stora båttillbehörsaffärerna samt företag som sysslar med service av utrustning till båtar. Sint Maarten är en populär destination och hamnen på den holländska sidan är full med båtar i alla storlekar så där finns gott om hjälp att få. Tyvärr hittade vi ingen manometer som hade rätt dimension. Som tur är har vi en stor vattentank och vi klarar oss i två veckor mellan påfyllningarna. Eftersom vi kommer att komma till marinor oftare nu så kommer vi att klara oss utan watermakern denna säsong.  Vi passade på att se oss omkring här på den södra sidan och cyklade till den långa stranden i Simpson Bay där vi har en favoritrestaurang. Tyvärr var den stängd just denna dag så vi cyklade tillbaka till Sint Maarten Yacht Club som vi också gillar. Det är ett härligt ställe att sitta och kolla på båtarna som ska in eller ut från lagunen när det blir broöppning. Vi fick ett bra bord i skuggan under ett parasoll. När vi skulle beställa sa servitrisen att hon kände igen oss. Jocke som spenderade en hel del tid här under Heineken-regattan 2018 kom ihåg henne också. Vi cyklade tillbaka mot den franska sidan och på vägen stannade vi i en stor Carrefour för att komplettera med några saker som vi inte hittat på Super-U.

Vår nästa destination var BVI, British Virgin Islands. Någon dag innan avfärd tog vi båten till macken för att fylla på vatten så att vi skulle klara oss de kommande veckorna. Seglingen till ön Virgin Gorda som var vårt första stopp i BVI blev en rätt seg historia. Det blåste tillräckligt för att segla men lite för lite för att få bra fart. Vi ville ju helst komma fram innan solnedgången men insåg efter halva sträckan att vi inte skulle göra det. De sista timmarna gick vi för motor och när vi kom fram till ankringen utanför Spanish Town var det helt mörkt. Men med hjälp av all teknisk utrustning som vi har hittade vi en bra plats att ankra på och kunde få en välförtjänt fast lite sen middag. När vi vaknade dagen efter tog vi jollen in till stan för att klarera in hos tull och immigration. Även om det blivit lite bättre än senast vi var här så har den tekniska utvecklingen i stort sett stått stilla sedan dess. Skillnaden är att de flyttat till en något bättre lokal och att man nu kan betala med kort. För övrigt var det som förut att man ska lämna pass och fylla i papper som man får av en man i en lucka. Sedan lämna in de till en man i en annan lucka. Där betalar man en slant och tar sedan papperen till en tredje lucka för att lämna ett av papperen där och betala lite till. Sedan ska man gå tillbaka till den första luckan och visa kvittot och få tillbaka sina stämplade pass. Till varje lucka är det en liten kö. Lite frustrerande men kanske också lite charmigt. När vi var inklarerade åkte vi tillbaka till båten, tog upp ankaret och seglade ett par timmar norrut till en bättre ankring. På Virgin Gordas norra sida ligger Gorda Sound som är en stor vik med några marinor och mängder av bojar. Inne i viken ligger mängder med charterkatamaraner och jollar åker i full fart kors och tvärs över viken. Vi har en, som vi tycker, bättre och lugnare ankringsplats utanför vikens norra sida dit vi nu styrde. Här ligger vi ensamma innanför ett rev och vattnet är klart, turkost och fint. Vill man in till restauranger mm i marinorna är det en kort tur med jollen dit. Vi stannade här i några dagar för att bland annat fira Jockes födelsedag. Vi snorklade en stund vid revet men det tog tyvärr mycket skada av orkanen Irma 2017 och har inte återhämtat sig. På Jockes födelsedag bokade vi bord på restaurangen i Bitter End Yacht Club. När vi var här senast var allt stängt på både Bitter End och på den lilla ön Saba Rock som ligger bredvid. Allt var då sönderblåst av orkanen men nu var restauranger och marinor uppbyggda igen och det var verkligen fint gjort. Servitrisen berättade att det var klart för att öppna men precis då slog coronapandemin till. Så öppningen fick ske ett år senare.

Vi har seglat runt bland BVI:s alla öar ett par gånger tidigare och det är verkligen ett fint och bra seglingsområde. Vårt mål för denna säsong är New York och vi vill hellre tillbringa tid på ställen där vi inte varit tidigare. Så efter några dagar seglade vi till ön Jost van Dyke där vi kunde klarera ut. När vi kom fram såg vi att den fina franska båten Basyc låg förtöjd vid en boj i viken. Vi har stött på dem ett antal gånger på vår resa och senast var på ön Fernando de Noronha. Efter en promenad i byn såg vi att de var ombord och stannade till för en pratstund. Basyc är stor och snabb och de har anställd besättning så det visade sig att de sedan dess hade hunnit segla hem till Frankrike där de gjort en upprustning av båten och var nu på väg mot Stilla Havet igen.

På Jost van Dyke ligger några ikoniska barer som vi ville besöka innan vi seglar vidare. Inne i byn ligger baren Foxy´s och vid stranden runt udden ligger Soggy Dollar Bar.  Foxy´s klarade vi av den första dagen. Det var sig ganska likt men palmerna som blåste ner vid orkanen 2017 var nu återplanterade, Jämför bilderna nedan. Vi hittade även vårt klistermärke som vi satte dit 2019.

Dagen efter tog vi jollen runt udden till White Bay där Soggy Dollar Bar ligger. Redan på långt håll såg vi hur stranden var full av människor i solstolar och längs nästan hela stranden låg motorbåtar förtöjda. Nu var det ju veckan innan jul så folk var kanske lediga men stranden har verkligen utvecklats från att de förr bara fanns ett par barer till nu då de ligger vägg i vägg. Soggy Dollar var i alla fall sig likt och deras painkiller håller fortfarande världsklass.

Vi klarerade ut från BVI och skulle sätta kurs mot Puerto Rico. När vi kom ut i viken upptäckte vi ett streck på sjökortet där det stod US border control. Vi hade tänkt att segla rakt igenom US Virgin Islands på vår väg till Culebra i Puerto Rico men nu blev vi osäkra på om vi skulle få det. USA har ju blivit svårare att komma in i, och kanske igenom också. Vi ropade upp US Coast Guard på vhf:en och frågade och då sa de att vi var tvungna att gå via tullen och klarera in först. Det var inget vi hade lust med men vi hade ännu mindre lust att bli bordade av kustbevakningen och omvägen via Cruz bay på St Johns är inte så lång. Vi ankrade utanför viken och tog jollen in till tullen och berättade att vi skulle till Puerto Rico men att kustbevakningen sagt att vi måste gå till tullen här först. De förstod ingenting och sa att det hade vi inte behövt göra. Uppenbarligen har det blivit något missförstånd.Vi suckade och sa att då seglar vi vidare men det gick inte alls för nu var vi ju i USVI och då måste vi klarera in. Vi klarerade in och ut samtidigt och sedan åkte vi till båten och fortsatte mot Culebra. Väl framme på Culebra tog vi cyklarna med oss i jollen in till land och cyklade till flygplatsen där tullen ligger. I alla fall låg den där senast vi var här. När vi kom fram till flygplatsen visade det sig att tullkontoret hade stängt för flera år sedan och på en skylt hänvisades man nu till att klarera in digitalt via en app.

Appen hade vi skaffat tidigare men problemet var att vi inte hade något internet. Det e-sim vi hade skaffat för Puerto Rico vägrade att starta och på flygplatsen fanns inget wifi. Vad göra? Vi cyklade in till stan igen och letade wifi på olika ställen. Till slut hittade vi ett segt wifi på ett torg, så där satte vi oss tillsammans med några rökande och romdrickande äldre män och försökte få appen att fungera. Till slut hade vi fått in de uppgifter som man skulle uppge och kunde slappna av men då ringde appen plötsligt upp oss och vi skulle ha videosamtal med en tulltjänsteman. Först fattade vi ingenting och han måste undrat vad vi var för konstiga typer. Han var inte alls nöjd med att vi tagit cyklarna in till stan utan att ha klarerat in via appen. Vi förklarade att vi inte hade internetanslutning och att vi trodde att man som tidigare skulle klarera in vid flygplatsen. Vi berättade också att vi klarerat in och ut i USVI och då blev han lite gladare. Det slutade med att vi blev inklarerade och dessutom ordnade han ett års seglingstillstånd för USA så slutet blev gott. När vi kom ner till jollebryggan igen såg vi stora skyltar där det stod att man var tvungen att klarera in via internet och om man inte gjorde det fanns det risk för böter på upp till 50 000 dollar. OOPS! Kanske tur att vi gick via USVI ändå.

Culebra är en trevlig ö och vi cyklade runt och kollade lite olika platser. Bland annat till Playa Flamenco på öns norra sida och runt i själva byn. Dagen före julafton tog vi jollen in till en restaurang i stan och lade till nästan precis vid bordet. Här åt vi den puertorikanska maträtten mofongo för första gången. Det är en rätt tillagad av gröna kokbananer som mosas med vitlök, smör och kryddor. Till det serverades fisk och skaldjur. Under middagen kunde vi se stora tarponer som simmade strax nedanför oss.

På julaftonsmorgon tog vi upp ankaret och körde en timmes färd ut till en ankringsplats vid revet. Här tillbringade vi julafton i vår ensamhet. Vi hade köpt köttfärs och hade tänkt att laga till köttbullar men det fick bli en god grillad entrecote till middag istället. Vi fick i alla fall upp drönaren, tog på oss tomteluvorna och skickade ett julkort hem till våra familjer.

På juldagen lättade vi ankar igen och seglade vidare västerut. Eftersom vi tidigare besökt Puerto Ricos huvudstad San Juan, valde vi denna gång att segla på Puerto Ricos sydsida. Vi fick en fin segling till byn Patillas där vi ankrade för natten. Det var en trevlig by så vi stannade i några dagar. Här skulle det finnas många manater (sjökor) men trots att vi höll utkik såg vi ingen, förutom på väggmålningar inne i byn.

Vi fortsatte sedan till ön Caja de Muertos utanför Ponce där vi bara ankrade över natten. Eftersom det var lördag hade många lediga stadsbor med motorbåtar åkt ut över dagen till den långa fina stranden. Alla verkade tävla med varandra om att ha störst högtalare och spela högst musik men på eftermiddagen åkte de hem och det blev tyst. Dagen efter seglade vi vidare till byn Boqueron. På vägen såg vi jättestora luftballonger (zeppelinare) som var fästa i långa linor. Vi började googla på vad de kunde vara. Det visade sig vara det amerikanska försvaret som har övervakningsutrustning som spanar mot Karibien. De övervakar luftrummet och även båttrafiken främst för att upptäcka knarksmugglare. Zeppelinarna är förankrade i linor på 3 000 – 4 600 meters höjd och kan upptäcka ett flygplan 32 mil bort.

Väl framme i Boqueron ankrade vi precis vid stadens centrum. Det är en trevlig by så här stannade vi några dagar. Byn har en jättelång strand och på gatorna står försäljare med vagnar fulla av ostron, musslor och andra godsaker så det är lätt att trivas.

Jockes yngsta son Johan fick en lucka i kalendern och bestämde sig med kort varsel för att åka och hälsa på oss. Det var ju naturligtvis jättekul och vi började genast att planera tillsammans med honom. Närmsta flygplats med direktflyg från Europa låg i Dominikanska Republiken så dagen innan han skulle anlända klarerade vi ut och satte kurs mot Punta Cana.