Bahamas

När det var dags att lämna Caicos var vi som vanligt uppe med tuppen för vi ville hinna fram till ankringen vid Mayaguana innan det blev mörkt. I sundet där marinan ligger är det strömt och det var lite trixigt att lossa förtöjningarna och manövrera ut från bryggorna. Man vill gärna undvika att driva ner emot en lyxyacht. Väl ute på havet åt vi först frukost innan vi rullade ut våra segel i den ganska lätta vinden. Under dagen ökade vinden och vi fick en bra fart. Bahamas ändrade förra året reglerna för båtar att komma in i landet. De säger att de gjort ansökan enklare men det var ändå ganska svårt att förstå hur man skulle göra. Samtidigt har de höjt priset rätt rejält så vårt tillstånd för sex månaders vistelse kostade 750 dollar. Sedan tillkommer det 350 dollar om man ska ankra och det vill man ju gärna. Och ska man fiska tillkommer ytterligare 300 dollar per månad. Vi hade ju frysen full med fisk så det avstod vi från. När vi ansökte fick vi välja på en lista av platser och angav då den närmaste ön, Mayaguana, som vår första hamn. Efter det hade vi fått höra av andra seglare att det inte finns någon tull på plats där. Enligt tillståndet vi fått var vi tvungna att uppsöka tullen direkt vid ankomst. Vi hade mailat till tullmyndigheten för att få svar på hur vi skulle göra men fick inget svar. Så vi hade en del funderingar när vi på eftermiddagen gick in bakom revet för att ankra. Bahamas är grunt och vi gick så nära vi kunde mot byn. Ändå kändes det som att vi hade ankrat mitt i havet. Vi var långt ifrån byn men det var bara 3,5 meter djupt. Färgerna på vattnet är fantastiska och man kan se stingrays och andra fiskar simma under båten genom det klara vattnet.

På kvällen hittade vi ett telefonnummer till ett tullkontor på en annan ö och skickade en fråga via WhatsApp. På morgonen fick vi svar att vi skulle kunna klarera in vid Clarence Town några dagars segling vidare västerut. Det kändes bra att till slut få veta hur vi skulle göra. Vi seglade vidare och ankrade sedan en natt vid den öde ön Plana Cays. Här var vattnet om möjligt ännu klarare och stranden alldeles vit. Kort sagt ett litet paradis och så fortsatte det ö efter ö. Vattnet i hela Bahamas är underbart turkosfärgat och klart och stränderna fantastiskt fina.

När vi någon dag senare rundade udden vid Crooked Islands västra sida och skulle gå in för att ankra blev vi uppropade av en båt på vhf:en. Det visade sig vara amerikanska sportfiskare och de hade fångat så många wahoos att de undrade om vi ville ha lite. Wahoo som är en favoritfisk tackar vi inte nej till så de svängde upp bredvid och slängde över ett par påsar med färdigrensad fisk. Bara att lägga direkt på grillen. Totalt fick vi 3,5 kilo fisk så en hel del fick gå ner i frysen.

Även om vågorna tidvis var stökiga fick vi en fin segling mot Long Island där Clarence Town ligger. Vi ankrade och tog jollen in till byn och promenerade till marinan där tullens kontor finns. Även om ingen verkade bry sig så kändes det bra att vi äntligen fått stämplar i våra pass så att vi nu var ”lagligt” i landet. Vi promenerade sedan runt och besökte bland annat de två kyrkorna som finns i byn. Här bor inte ens 100 personer men de har två katedralliknande kyrkor varifrån man hade en jättefin utsikt.

Dagen efter fortsatte vi vår segling längs Long Island, rundade den nordvästra udden och ankrade återigen på bara tre meters djup i Galliot Bay. På udden står ett monument för minnet av att Columbus landsteg här den 17 oktober 1492. Vi undrade om han var lika euforisk över det turkosa vattnet som vi var. Ankringen var magiskt vacker med det härligt turkosa vattnet. Under båten stod ibland stora baracudor så man gick i vattnet lite försiktigt. Här stannade vi i tre nätter innan vi fortsatte mot ögruppen Exumas.

Exumas är en kedja av öar med grunda sund mellan sig. De flesta ankringar är för grunda för oss men här och där finns skapligt skyddade platser även för oss. Tidvattnet gör att det blir väldigt strömt mellan öarna och det kändes nästan som att vara tillbaka i atollerna i Franska Polynesien. Det gäller att helst tajma passagen vid rätt tidpunkt annars blir det stökigt i passagerna. Vågorna blir korta och höga och man får trycka på ordentligt med motorn för att komma in. Vi hade upp emot fyra knops motström vid något tillfälle och det känns som att åka omkring i en kokande gryta. Sedan gäller det att se till att ankaret sitter ordentligt fast för var sjätte timme byter strömmen riktning cirka 180 grader. Men området är fint med klart vatten och fin snorkling. Längre söderut i Bahamas har det inte varit så många andra båtar men här i Exumas var det betydligt fler. Främst är det amerikaner men vid Big Major Cay kom den svenska båten Mamita inseglande och ankrade bredvid oss. De är en familj med två barn som varit ute och seglat ett antal år. Det blev en sundowner i vår sittbrunn och det var roligt att höra hur deras resa varit så här långt.

På södra sidan av Big Major Cay ligger ”Pig Beach”. Här lever sedan länge ett antal grisar och hur de hamnat där är oklart. De har lärt sig att simma och har blivit en turistattraktion som lockar inte bara seglare utan hit går även passbåtar från kryssningsfartygen. En dag tog vi jollen runt ön och träffade ganska omgående på dem och åkte närmare för att bekanta oss med dem. De var ganska loja och bara en gris simmade ut till oss. De är nog vana vid att fler turister kommer än två svenskar i en jolle. De ville såklart ha morötter i större lass än vårt. På samma ställe simmade en sköterskehaj och samlade smulor på botten. Grisarna var kul att ha sett men lite av en turistfälla måste man ändå säga att det är.

Väderprognosen visade att hårda vindar var på väg och platsen vi ankrat på var inte den allra mest skyddade och med vårt djupgående var det svårt att hitta något bättre. Vi beslöt att segla norrut till Cape Eleuthera Marina för att ligga skyddade. Så tänkte vi men det blir inte alltid som man har tänkt. Den 40 distans långa seglingen norrut blev fin och på eftermiddagen styrde vi in i den muddrade kanalen in mot marinan. Vi hade läst att hajar ofta följer båtarna in för de tror att det är fiskebåtar som ska kasta fiskrens i sjön. Vi såg inga hajar efter oss men såg senare skyltar om att man inte fick bada. Vi fick en plats längs piren och trodde väl att här skulle vi ligga fint skyddade. Senare på eftermiddagen såg vi hur besättningen på en sportfiskebåt kastade fiskrenset i vattnet och hur ett tiotal hajar av olika sorter slogs om bitarna. De största var cirka 3-4 meter långa tjurhajar. Vi gick dit för att titta och pratade en stund med de amerikanska killarna. Vi blev inbjudna att hänga med en dag under kommande vecka men var tyvärr tvungna att tacka nej då vi hade besök som skulle komma till Florida och vi vill vara där i tid.

Dagen för stormens ankomst började fint med att vi lånade cyklar och gav oss ut på en utflykt. Tillbaka i marinan träffade vi ett par i en större motorbåt som låg en bit innanför oss. Det visade sig att han tidigare varit commodore för New York Yacht Club och varit på plats under hela Americas Cup-tävlingen i Auckland. Jocke råkade för dagen ha sin Team New Zeeland tröja på sig och fick beklaga förlusten. De hade varit i marinan ett tidigare år då det kom hårda västliga vindar och berättade att det längs området vid piren blir konstiga strömmar och vågor. De varnade oss för att detta skulle kunna hända igen så vi förstärkte förtöjningarna med fler linor med fjädrar etc. På kvällen började det att blåsa upp men vi låg ganska ok tyckte vi när vi gick ner för att sova. Vi vaknade vid ettiden på natten av att båten ryckte rejält i förtöjningarna och gick upp för att kontrollera. Stora vågor gick rakt in i marinan och studsade sedan i kajen på andra sidan för att sedan komma rakt mot oss. När vågorna gick in blev det ett sug som drog båten framåt för att sedan åka tillbaka igen. Eftersom vi låg vid en kaj som var uppbyggd med stående träpålar fanns inget bra sätt att sätta fendrarna på och när båten åkte fram och tillbaka slet det mycket på dessa. Vi var sedan uppe i princip hela natten och försökte hålla koll på att allt stod rätt till men ändå gick tre fendrar sönder och två linor gick helt av när båten ryckte. Även relingslisten fick en skada då fendern blev platt. Kort sagt en minst sagt jobbig natt. Vinden mojnade något och vred mot norr dagen efter och då drog inga vågor in i marinan så allt blev lugnare och vi kunde vila ut.

När vinden återigen var mer normal gick vi den grundaoch mycket turkosa passagen norrut mot Governor´s Harbour där vi stannade i ett par nätter och såg oss omkring i byn. Governor’s Harbour sägs vara den första europeiska bosättningen på Bahamas. Under 1648 kom engelsmän hit från Bermuda och slog sig ner för att bilda en ny bosättning. De döpte ön till Eleuthera som betyder Frihet på grekiska. Vi strosade runt i byn som har en del fina kolonialhus och vi passade även på att proviantera samt fylla på våra gasflaskor.

Efter några dagar gick vi vidare till Current Island där vi skulle få bra skydd mot de hårda nordvästliga vindarna som återigen skulle drabba oss. Som vanligt när man lämnar tropikerna blir vädret mer ostadigt och vindarna blåser från olika håll beroende på hur lågtrycken förflyttar sig. I Bahamas blåser oftast en varm passadvind från sydost men då och då kommer ett lågtryck ner längs USA:s östkust och ger då hårda och kalla nordliga vindar. Precis som för någon vecka sedan när vi fick skador på båten så var det dags igen. Vi låg ankrade i skydd bakom en ö så det blev inte så dramatiskt denna gång. Däremot blev det kallt för de hårda nordvindarna förde med sig iskall luft norrifrån. Från att vi haft stadiga 25 grader på dagarna blev det nu bara 15 och kallare ändå på nätterna. Vår värmare som vi inte behövt använda på flera år ville inte starta men efter några timmars jobb fick Jocke igång den. När han höll på nere i akterstuven och meckade hörde vi plötsligt någon ropa hallå och hej. Det var vår kompis Andy Shell som var ute i en motorbåt tillsammans med sin pappa och några vänner. De ankrade en liten bit bort och tog jollen över till oss lite senare för en pratstund. Vi har inte setts på länge så vi hade en del att ta igen.

Vi skulle som sagt få gäster i Florida och ville vara där i tid för att hinna med lite egen sightseeing så vi väntade in ett bra väderfönster för att segla dit. Efter några dagar på vår ankarplats hissade vi som vanligt upp ankaret en tidig morgon och gick iväg. Denna gång skulle vi inte hinna fram innan solnedgången utan vi ville hinna fram under dagen efter.