Porto Santo, Madeira och Selvagensöarna

Efter några härliga dagar i Lagos var det dags att segla vidare. Gångbron över inloppet till marinan var trasig men de skulle försöka att öppna den en gång under eftermiddagen. På utsatt klockslag låg vi och ett tiotal andra båtar och väntade spänt på att bron skulle börja röra sig. Och det gjorde den vilket var skönt för nu var vi laddade att segla de knappa 500 distansminuterna till Porto Santo. Ryan och Sophie stod på bron och vinkade farväl när vi gick igenom. Vi gick ut på havet och rundade de vackra klipporna och grottorna utanför Lagos och satte en sydvästlig kurs. Solen hade börjat gå ner och efter ett par timmar var det alldeles mörkt. Stjärnorna lyste upp vår väg och marelden i vårt bogsvall glimmade nästan lika starkt. Det var med en härlig känsla i kroppen som vi styrde ut på Atlanten. Den första natten hade vi en fin nordlig vind som gav oss en bra fart. Dagen efter började det att mojna och vrida med så vi hissade gennakern och kunde behålla farten ganska bra. På morgonen hittade vi en squid och en fisk på däck. Hur de hamnat där kan man fråga sig men de kanske hoppar eller så kommer de upp med en våg.

Den följande dagen mojnade det ännu mer och vår fart sjönk till 5 knop men eftersom vi inte ville komma fram på natten så gjorde det inte så mycket. På morgonen den tredje dagen siktade vi den bruna vulkanön Porto Santo och ankrade så småningom upp mitt i hamnbassängen. I hamnen låg tre svenska båtar Glittra, Major Tom och Elise och på eftermiddagen samlades vi i det lilla caféet.

Dagen efter gick vi in till stan för att se oss runt lite. Vi tog en sightseeingtur runt ön med en buss utan tak. Det var ett bra sätt att se ön. Här finns inte så mycket växtlighet utan ön är nästan som en öken. Bussen stannade på några platser med fin utsikt. När vi kom tillbaka till stan åt vi lunch samt köpte några färgburkar för att måla vårt märke på hamnens pir. Detta är en tradition för långseglare och piren är full med målningar av seglare som passerat genom åren.

Vi hittade till slut en bra plats och målade grunden till vårt märke och dagen efter målade vi klart. Se en film hur det gick till här. På eftermiddagen tog vi jollen och åkte till en vik och snorklade och efter det var det svenskträff på caféet igen. Denna gång var skaran utökad med ensamseglaren Pelle från Västkusten samt Madeleine och Jonas ifrån Elise . Det är alltid lika kul att träffa nya människor och höra om deras upplevelser och planer.

I Funchal låg våra kompisar på båten Riri och väntade in oss. Vi hade mailat till hamnen i och fått löfte om en plats så vi gick de 40 distansminuterna dit. På väg mot Funchal mötte vi en flock valar som var på väg söderut. Tyvärr var de långt borta så någon riktig närkontakt blev det inte.

Vi hade nog tur som hade mailat i tid för de flesta av de vi träffade fick ingen plats i Funchal. Dagen efter hade Anna och Tobbe bokat en levadavandring för oss fyra. Det var först en timmes bilresa över till andra sidan ön. Ön är verkligen kuperad och vägarna slingrar sig längs bergen upp och ner mellan dalarna. En levada är en slags vattenkanal som transporterar vattnet ner ifrån bergen till samhällena. Bredvid dessa går stigar som man kan promenera på. Levadorna började att byggas redan på 1500-talet. Eftersom bergen är branta så går stigarna bitvis längs rena stupen så det gäller att inte trampa fel. Vi hade en guide som berättade om växterna vi såg och om levadorna. Redan i bussen upp berättade han att det bara i år hade dött 6 personer som klivit fel längs stigarna. Väl uppe vid det lilla caféet där levadan började tyckte han att vi skulle prova den inhemska drycken poncha. Vilket vi såklart ville. Poncha är en blandning på madeirarom, fruktjuice och honung och innehåller en hel del alkohol. Det kanske inte är så konstigt att det trillar ner ett antal vandrare varje år.

Funchal är en fin stad. Varje natt kom det stora kryssningsfartyg på besök i hamnen. De ligger kvar över dagen och går igen på kvällen. De är som små flytande städer med tusentals turister ombord.

En dag tog vi en linbana upp till en liten by på ett berg ovanför Funchal. Det var vi inte ensamma om. Mängder av folk från kryssningsfartygen var också där så det var bara att stå i kö ett tag men det var det värt för man hade en fin utsikt över Funchal från linbanan.

Ifrån byn åkte man sedan kälke nedför de branta asfaltsvägarna tillbaks ner till Funchal. För länge sedan transporterade man det man hade odlat för att sälja i stan på detta sätt. Nu har det blivit en turistattraktion och de tjänar säkert mer så här än på det de odlar. Baktill på varje kälke står två killar som styr kälken under nerfärden. Det är skapligt brant så det går fort. Ibland kändes det som att det gick lite väl fort och nära hus mm men killarna som styr är skickliga och styr säkert med flit nära husen för att det ska kännas spännande.

Den sista kvällen gick vi och åt espetada som är grillspett. De säger att om man inte har gått längs en levada, druckit poncha samt ätit espetada så har man inte varit på Madeira. Nu hade vi uppfyllt alla krav och kunde med gott samvete lämna denna gröna ö. Vi kommer gärna tillbaka någon gång.

Vi hade sökt och fått tillstånd att besöka Selvagensöarna. Denna ögrupp ligger mellan Madeira och Teneriffa och är ett naturskyddsområde. Seglingen dit blev verkligen bra med en fin halvvind i lagom vind. De sista 5 timmarna fick vi hålla ner farten för att inte komma fram för tidigt. Vi kom därför fram lagom till soluppgången och ropade upp vakterna på vhf:en.

De hälsade oss välkomna och sa att vi kunde ta en av de två mooringlinorna som fanns i viken så slapp vi att ankra. Viken är ganska djup med klippig botten där ankaret lätt kan fastna för gott så det erbjudandet tog vi tacksamt emot. När vi styrde in i den lilla viken undrade vi om det verkligen var så genomtänkt att gå in här. Runt omkring oss bröt sjön över klipporna och skapade ett skummande dån. När vi hade plockat upp mooringlinan och låg still inne i den lilla viken så låg vi faktiskt ganska bra i skydd mot dyningarna. Riri som kom en stund senare kunde ta den andra mooringlinan som fanns så vi låg bra bägge två.

Vi åt frukost och ropade sedan upp parkvakterna för att höra när vi kunde komma iland. De tyckte att vi skulle vänta till eftermiddagen på grund av att det var för varmt för att vandra runt på ön mitt på dagen så vi badade och snorklade i det varma och klara vattnet istället. På eftermiddagen tog vi Riris jolle in till land vilket i sig blev ett äventyr i de stora dyningarna. Vi fick sedan en guidad tur runt på ön av en av naturvårdarna. Ön som ligger långt ute i havet skapades långt före Madeira och är verkligen karg med endast små krypande buskar och lav som vegetation. På ön finns däremot mängder av fåglar som har sina häckningsplatser i hålor och under buskar. Överallt fanns de och de var inte alls rädda för oss besökare. Guiden visade oss även en typ av geckoödla som bara finns på denna ö. Vakterna bor här i 15 dagarsperioder. Men de har en hund som har bott här i 15 år i sträck. Hon har bara varit i land två gånger för veterinärbesök vilket hon upplevde som jättestressigt. Hon hade ju aldrig sett bilar och hört så mycket ljud på en gång.

När vi var tillbaka i båtarna åt vi middag i solnedgången. Vi beslutade då att lämna Selvagens redan under kvällen och gå mot Kanarieön Graciosa. Anledningen var att stormen Leslie var på väg. Vi hade fått höra att prognosen sa att det om någon dag skulle vara 8 meter vågor och stormvindar. Vi tog därför det säkra före det osäkra och seglade iväg. Nu är vi framme på Graciosa som ligger strax norr om Lanzarote. Vi kommer att vara bland Kanarieöarna i en månad. Vi kommer även att behöva skiljas ifrån Riri som ska segla ARC-rallyt med start ifrån Las Palmas. Förhoppningsvis ses vi i Karibien så småningom.