Kap Verde

När Cecilia hade flugit iväg till sjukhuset på Teneriffa och jag blev ensam så gick jag omkring några timmar i Santa Maria. Det är en stad med mycket turister och en hel del av dem är svenskar. Men förutom en gata med några butiker och restauranger är det inte mycket att se. Dessutom är det jättesvårt att ta sig iland. Det finns en pir där man kan knyta fast jollen men den är gammal och gjord av rostiga järnbalkar. Risken är stor att jollen punkteras eller går sönder på annat sätt. Jag vill ju låsa fast den och då dras den intill balkarna av tyngden ifrån kedjan. Beroende på tidvattnet så var det ibland även stora dyningar in i bukten. Förutom att det är svårt att sova i en båt som rullar så var det ett riktigt äventyr att komma av jollen vid piren. Vågorna gjorde att jollen for omkring upp och ner och det gällde att kliva av i rätt ögonblick. Väl uppe på piren var det kul att titta på de olika fiskarna som de hade fått upp.

Bliss på svaj vid Santa Maria

Piren i Santa Maria

Piren i Santa Maria

Santa Maria

Santa Maria

Nyfångade fiskar

Muränor

Efter en knapp vecka så kom sonen Johan ner och hälsade på. Det var kul att få sällskap och vi lämnade efter någon dag ankringen i Santa Maria och seglade tillbaks till Palmeria. Här låg vi bättre och det var lättare att komma i land. Vi gjorde utflykter eller bara låg och badade på dagarna. En dag gick vi till Buracona som är en turistattraktion på norra sidan av ön Sal. Det är en grotta som när solen lyser in färgar vattnet blått. Vi gick längs den dammiga ökenvägen både fram och tillbaka. En annan dag tog vi den lokala lilla bussen till öns huvudstad Espargos där vi gick runt och tittade i några timmar. Livet utanför turistorten är annorlunda och Kap Verde är ett fattigt land med hög arbetslöshet.

Johan kommer med jollen

Kajen i Palmeira

Espargos

På torget i Espargos

Kvinna i Palmeira

Hus i Espargos

Med buss till Espargos

På väg mot Buracona

Blått vatten

Jag i Santa Maria

På restaurang i Palmeiraa

När Johan åkte hem kom kompisarna Stefan och Ann och hälsade på i några dagar. Vi seglade då tillbaka till Santa Maria och jag stannade där tills de åkte hem.

Restaurang i Santa Maria

Lobster

Lokala specialiteten grogue

Vi får grogue

Restaurang i Palmeira

Efter två veckor på ön Sal var jag rätt less på den ön och det var dags att segla vidare. Det var fortfarande ovisst när eller om Cecilia skulle komma tillbaka men jag kände att jag ville vidare. Därför seglade jag till ön Sao Nicolao och ankrade först vid en liten by som heter Carracal för att dagen efter segla vidare till Tarrafal. Förutom ett par andra segelbåtar fanns det inga turister här. När jag kom in emot land kom det ett tiotal barn springande och alla ville hjälpa till att ta emot och sedan få ”passa” jollen för några euro. Jag valde ut en av dem. Han hette Lukas och fanns alltid i hamnen när jag kom med jollen. En dag kom han och hans bror ut med en eka och sålde fisk till mig. De berättade att de inte gick i skolan. Deras mamma var arbetslös så de var tvungna att hjälpa till med fisket så att familjen skulle få mat för dagen. De frågade om jag hade någon t-shirt att ge dem. Jag gav dem en som såklart var jättestor på dem men de var så glada ändå.

Bliss på svaj vid Tarrafal, Sao Nicolao

Tarrafal

Tarrafal

Lukas och hans bror säljer fisk

Tarrafal

Så kom till slut det efterlängtade beskedet att Cecilia kunde komma tillbaka och jag seglade då vidare till Mindelo på ön Sao Vicente dit hon skulle kunna flyga ifrån Lissabon. I Mindelo blev jag mottagen av Thord och Johan på de svenska båtarna Lady Star IV och Samantha. De hade kommit några dagar tidigare och jag blev genast inbjuden på både aftersailöl och senare även på middag. Det var kul att träffa andra igen efter en lång tid som ensamseglare. Här i Mindelo ligger man i en marina så det är lätt att ta sig i land via bryggan. Dessutom har man tillgång till både el och vatten vilket var skönt efter att ha legat ankrad på svaj i tre veckor.

På andra sidan bryggan låg en trimaran som startat med ARC ifrån Las Palmas. Efter några dagar så krockade de med något i vattnet och fick en skada på ena förskeppet. De gick därför hit till Mindelo för att reparera. Dagen efter att jag hade kommit så seglade de i väg mot Karibien men efter mindre än ett dygn var de tillbaks igen. Lagningen hade lossnat. Så trist för dem att börja om igen.

En katamaran som blir lagad i Mindelo

Samma katamaran kommer tillbaka ett dygn senare

Bredvid oss ligger även en Oyster 54 från USA med ägaren Jeff ombord. Hans fru hade flugit hem för att arbeta i några veckor så han och jag var lite i samma situation. Vi fann snabbt varandra och kunde tipsa och hjälpa varandra med olika grejer på båtarna. Den första dagen gick åt att försöka få båten ren. Efter veckorna på ökenön Sal så var hon rejält dammig. Det blåser ju konstant från nordost och vinden för med sig ett fint puder av rödbrunt damm. Dammet fastnar på allting så alla sidor som är vända mot vinden blir bruna av dammet. Ett exempel är linorna på masten. Den sida av linan som var mot vinden var rödbrun medans linans baksida var vit.

Efter några dagar i Mindelo kom så äntligen glädjens dag när Cecilia kom tillbaka till båten.

Cecilia kommer i taxi

Cecilia är äntligen tillbaks på båten

Samma kväll blev vi inbjudna till Maria och Johan på Samantha. De bjöd på Köttbullar med potatismos och gräddsås. Så fantastikt gott.

Johan och Maria på Samantha

Skål

Peter, Thord och Julian

Vi har nu varit runt och sett Mindelo samt handlat färskvaror och är nu redo att ge oss av över Atlanten. Vår plan är att segla till Tobago. Förhoppningsvis kommer vi fram på julafton men det återstår att se. Vi önskar alla en riktigt god jul och återkommer med en rapport när vi är framme i Karibien. Ni kan följa vår framfart över Atlanten genom att klicka på den här länken. Tracker Där uppdateras vår position var fjärde timme .