Södra Stilla Havet

2020-07-03 Bloggen är nu uppdaterad med bilder.

Nu har vi varit här i Gambier i nästan två månader, varav två veckor i karantän. Vi skulle ha publicerat ett blogginlägg för länge sedan men möjligheten att komma in på internet är väldigt begränsad. Vi ska berätta om vår tid här men resan hit är värd ett eget kapitel så vi börjar med den. Tyvärr går det inte att lägga in några bilder så ursäkta men här kommer ett långt inlägg utan bilder.

Den 16 mars var vi den enda båten för ankar utanför den lilla hamnen i Hanga Roa på Påskön. Den engelska båten Belladonna hade seglat iväg dagen innan. Även de planerade att gå till Pitcairn på vägen mot Gambier i Franska Polynesien. Vi tog jollen iland för att handla, mest för att göra av med de chilenska pengar vi hade men också för att få med oss lite färska grönsaker. Vi passade på att palla ett tiotal avocados från ett träd på en ödetomt som vi hade tittat på tidigare. När vi hade handlat promenerade vi bort till Armadan för att klarera ut och betala ankringsavgiften. Vi kan inte många ord på spanska och de var om möjligt ännu sämre på engelska men till slut förstod vi att på grund av Coronapandemin så stängde Chile gränsen just då. Ingen skulle få klarera in eller ut. Vi fick i alla fall vårt zarpe (bevis på utklarering) och fick reda på att vi skulle betala 150 dollar i ankringsavgift. Vi hade hört att Belladonna fått betala 12 dollar så vi blev mycket förvånade. Vi protesterade och försökte förklara att det måste vara fel. Vi fick veta att eftersom vi är en större båt så hamnade vi precis över en gräns och därför blev avgiften så hög. Det var inte mycket annat att göra än att betala men det var surt för vi visste att vi skulle behöva varje dollar som vi hade i kontanter. På Gambier finns inga möjligheter att ta ut pengar.

På eftermiddagen tog vi upp ankaret och seglade iväg. Långt senare fick vi höra att Nick med sin båt Fleur som vi tidigare träffat i Panama, kom fram till Påskön ett par timmar efter att vi hade lämnat. Han hade då seglat i 34 dygn nonstop från Panama. Han fick inte klarera in utan avvisades och efter en natts sömn för ankar fick han segla vidare mot Gambier vilket tog ytterligare 37 dygn. När vi träffade honom hade han även varit i karantän och hade då totalt varit ombord på sin båt i 87 dygn i sträck så han var garanterat fri från Covid-19 viruset. 

Det första dygnet till havs var fint med en lagom vind bakifrån, solen sken och vi trivdes bra. Vi hade sett på prognosen att vi låg precis på gränsen mellan ett område med mycket svaga vindar norrut och ett annat med kraftiga vindar söderut. Belladonna som har två barn ombord hade valt att gå en nordligare rutt men vi var inte alls sugna på att ligga i stiltje så vi tänkte hålla oss i mitten där det förhoppningsvis skulle vara lagom med vind. På dag två var havet spegelblankt och seglen bara stod och slog när båten rullade i dyningen. Vi rullade in seglen och körde för motor på en mer sydlig kurs. När vi rullade in storen lät det konstigt och när seglet nästan var inne tog det stopp. Vi provade att rulla ut lite igen och det funkade men inåt gick inte. Att kunna reva och ta in seglet är jätteviktigt och vi hade cirka två veckors segling på södra Stilla Havet framför oss. Ett hav där lågtryck med starka vindar passerar ganska ofta. På eftermiddagen kom vinden tillbaka och vi kunde segla igen men vågade inte rulla ut mer än halva storseglet eftersom vi inte kunde få in det igen. Det var bra gjort för på kvällen den tredje dagen började det att blåsa upp rejält. 

På natten var vinden uppe i 20 meter per sekund i byarna och regnet öste ner. Det blev en natt med ganska lite sömn. Vi kortade ner på våra vaktpass så att vi bytte av varandra oftare. I mörkret på natten känns vinden starkare och vågorna större. När morgonen kom och det blev ljust kunde vi se de stora vågbergen som rullade in snett bakifrån. De var verkligen stora men båten och autopiloten skötte sig fint och vi gjorde bra fart. Senare på dagen mojnade vinden något och det blev lite bekvämare igen och vi passade på att sova lite på bänkarna i sittbrunnen.

Någon dag senare var det vindstilla igen något som blir jobbigt för vågorna finns ju kvar så att seglen står och slår. Vi hade fått ma il ifrån några amerikanska kompisar på båten Hoodoo. De hade precis kommit fram till Gambier från Galapagos och rapporterade att det inte fanns någon diesel att köpa. Vi behöver diesel inte bara till att köra motorn utan för vi måste köra vår dieselgenerator var 3-4 dag för att ladda batterierna. Utan batterier fungerar varken kyl, frys eller lampor. Vi kan inte göra vatten och våra toaletter fungerar inte utan el så diesel är viktigt för oss. Det var bara att börja ransonera. Ingen mer motorgång fast det var stiltje, vi stängde av ett av våra kylskåp och vi började att handstyra båten. Allt för att spara ström och därmed diesel. Att styra manuellt kanske inte låter så jobbigt men att styra en båt en rak kurs på öppet hav är jobbigare än man kan tro. Eftersom vi alltid använder autopiloten så är vi inte så vana heller. Det kräver koncentration för det finns ingenting att styra mot, allt runt omkring ser likadant ut. Om det dessutom nästan inte blåser så är det svårt. På natten är det ännu svårare.

För att få lite fart i den lätta vinden hissade vi vår code 0 som är ett slags lätt segel sytt för att användas när vinden kommer från sidan eller, som vi hade just då,  vinden lite snett framifrån. Efter några timmar såg vi att en del av akterliket hade lossat så det var bara att ta ner det igen så att inte skadan skulle förvärras. Vi vet inte om seglet fastnat i något eller om solen tagit på sömmarna men det hade varit bra att ha just då. Hur som helst så sliter de här förhållandena verkligen på båten. Även om det inte blåser så mycket så gör vågorna att allt fladdrar, rycker eller slits på ett annat sätt.

Vi närmade oss Pitcairn. Vi hade hört att de hade stängt ön på grund av coronaviruset men vi tänkte att det inte skadade att fråga om vi fick göra ett besök. Vi skickade ett mail och fick svar ifrån Brenda Christian att de tyvärr fortfarande hade stängt. Brenda är släkt med Fletcher Christian som var en av de ledande myteristerna på Bounty 1790. Tyvärr kunde vi inte stanna vid denna lilla ö och det är nog inte troligt att vi seglar förbi här någon mer gång.

Varje dag pratade vi med båtarna Bengt och Venture lady via SSB radion. Det var kul att få uppdateringar om var de befann sig och även höra om de fått veta något om Coronapandemin och annat skvaller. Bengt hade kommit fram till Gambier och fått reda på att ett lastfartyg skulle komma om tre veckor och då skulle vi kunna köpa diesel vilket var skönt att höra. Venture Lady var på väg till Marquesas och av dem fick vi reda på att myndigheterna hänvisade alla som kom dit till huvudstaden Papeete för inklarering. Vi undrade hur det skulle bli för oss. 

En morgon så kom vinden igen och vi kunde hissa vår stora gennaker. Med den gjorde vi bra fart och humöret var på topp men säg den glädje som varar. På eftermiddagen satt vi som vanligt och lyssnade på någon podd och åt några bitar godis när det plötsligt small till i masten. Fallet till gennakern gick av och 240 m2 segel ramlade ner i vattnet. Seglet hängde kvar i skoten och släpade som en stor trål efter båten. Det tog oss en timme innan vi fick upp seglet på däck och då var vi båda helt slut och genomsvettiga.

Vi fick fortsätta att segla i den lätta vinden med vår till hälften inrullade stor och genuan. Trots olika försök att laga inrullningen av storen hade vi inte lyckats. Hydrauliken verkade fungera men vad som var fel gick inte att lösa till sjöss med seglet hissat. Troligen någonting med kugghjulen inne i masten.

Fyra dagar innan vi kom fram till Gambier fick vi återigen en kuling över oss. Vinden började öka på eftermiddagen och när det mörknade var vågorna höga och kom snett bakifrån. Vågorna känns verkligen höga när man får titta uppåt för att se toppen på dem när man står i sittbrunnen. Man tror att de ska slå in över båten men varje gång så lyfter aktern på båten upp och vågorna rullar fram under båten.

På AIS:en såg vi att vi mötte ett kinesiskt lastfartyg ett tiotal distansminuter bort. Plötsligt sprakade det till i radion och de ropade upp oss. På bruten kinesisk engelska undrade de vad vi var för några som var ute och seglade här långt borta från den normala rutten. När vi berättade att vi var ett par ifrån Sverige tyckte de att vi var modiga och önskade oss lycka till. Vi svarade att det verkade jobbigare att stånga sig fram mot vågorna som de gjorde. Mitt i natten nådde vinden sin kulmen med 20 meter per sekund i byarna. Det var kolsvart ute och regnet öste ner. När det blåser så hårt bakifrån så kommer regnet in även under sprayhooden och allt blir blött. Vi stängde ruffluckan och satt nere i den torra ruffen. Då och då tittade vi upp och kollade att allt var ok. När det började ljusna såg vi genom ruffönstret att genuan gungade konstigt fram och tillbaka där framme. Jocke sprang ut och såg att akterstaget inte var spänt. Vid varje våg skvätte olja ut ifrån toppen på vår hydrauliska akterstagssträckare och en stor del av akterdäck var täckt av olja. Snabbt rullade vi in genuan och ordnade till ett provisoriskt akterstag med hjälp av det extra storfallet och lite linor. På det sättet kunde vi, med den elektriska vinschen på fördäck, sträcka upp fallet och få masten skapligt stabil igen. Sedan rullade vi ut kutterfocken och fortsatte mot Gambier. Genuan vågade vi inte rulla ut för vi ville inte belasta masten mer än nödvändigt. Efter att kulingen dragit vidare så dog vinden ut igen och vi vågade rulla ut genuan ibland men vi ville inte förvärra situationen utan tog det lugnt. När akterstagssträckaren gick sönder och masten pumpade i vågorna hade även babystaget tagit stryk och nästan gått av. De sista 400 distansminuterna haltade vi oss fram på det här sättet i väldigt svaga vindar.

Det var en ganska trist segling men vi fick glädjas åt att vi fick upp en gulfenad tonfisk. Egentligen fick vi två men den andra blev uppäten av en haj. Så här gick det till. När vi hade fått upp den första slängde vi i draget igen för tonfiskar går i stim och vi ville gärna få upp fler att lägga i frysen. Jocke rensade fisken och slängde i renset vartefter. Plötsligt nappade det igen och vi vevade hem på linan. Det kändes som en något större fisk denna gång. Perfekt! Fisken kämpade emot men plötsligt blev det lättare att få in den. När den var tio meter bakom båten såg vi att den blödde vilket var konstigt. Några sekunder senare såg vi hajfenan, det ryckte till i spöet och linan drogs ut i full fart trots full broms. Sedan gick linan av och fisken var borta. Hajen hade troligen fått vittring på de delar som vi kastat ut vid rensningen. Sett den fångade fisken och först tagit hälften och sedan kommit tillbaka för resten. Lärdomen är att fiska klart och sedan rensa det man har fått upp.

Tidigt på morgonen den 28 mars passerade vi in genom passagen i revet och gick för motor in till huvudorten Rikitea. Storseglet hade vi rullat ut kvällen innan för att få lite fart i den svaga vinden och när vi kom fram till revet släppte vi ner det på däck. En timme senare ankrade vi bredvid den svenska båten Bengt som kommit in en vecka före oss. Vi ropade upp gendarmeriet för att meddela vår ankomst men eftersom ingen av dem jobbade på helgen fick vi vänta till måndag med att träffa dem. Vi fick dock reda på att vi var tvungna att stanna ombord till dess. På måndagen kom gendarmerna och vi fick som väntat reda på att vi skulle vara två veckor i karantän ombord på båten. Det var skönt att vara framme och det gjorde oss inte så mycket att vara i karantän. Vi meckade med de fel som uppstått, städade och tvättade. De övriga båtarna i viken kom förbi med jollen för en pratstund och vi fick uppdatering om coronaläget i världen. Ofta hade de med sig färska frukter från land och de handlade ägg och andra varor till oss från affären.

Nästan varje dag kom Wim och Elisabeth simmande eller så simmade vi över till Bengt för en pratstund med dem.  Det var härligt att vara i Franska Polynesien även om coronapandemin dominerade samtalen så trivdes vi alldeles utmärkt här.  

Efter några dagar hade vi rett ut vad som var trasigt. Till rullmekanismen i masten hade en packning gått sönder så att oljan runnit ut och därav slutade den att fungera. Även på akterstagssträckaren hade en packning i toppen gått sönder. Det trasiga babystaget var en konsekvens av den trasiga akterstagssträckaren. Havet sliter på grejerna och kanske borde vi ha bytt packningar innan vi seglade hemifrån men det är lätt att vara efterklok. I bruksanvisningen står att förutom rengöring och översyn behövs inget underhåll. Oyster i England har fixat fram och skickat reservdelar så snart är båten som ny igen.

Vi återkommer snart med en rapport om vår tid här i Gambiers arkipelag.