Gambier Island, Franska Polynesien

Gambier Islands tillhör Franska Polynesien och ligger 900 distansminuter (ca 170 mil) sydost om Tahiti. Ögruppen består av fem större samt några mindre öar omringade av ett korallrev. Den största ön heter Mangareva och här ligger också huvudorten Rikitea. Totalt bor det ca 1 000 personer i ögruppen varav ungefär hälften i Rikitea. Det var vid Rikitea vi ankrade när vi kom fram den 28 mars. Nu har vi varit här i snart tre månader och besökt de flesta platserna. Gambier har en mörk historia. Öarna upptäcktes 1797 men fick vara i fred till början på 1800-talet. Den franska missionären Honore Laval, som var jesuitpräst, kom till ön 1834 och övertygade kung Maputeoa att konvertera till katolicismen och att lyda under den franska kungen. Laval styrde sedan öriket med järnhand och satte upp stränga lagar. Han tvingade befolkningen till att bygga stora hus, kloster och kyrkor allt av korallsten. Fem tusen människor dog under detta arbete och det ledde dessutom till att en hel kultur gick i graven. Nu kan Rikitea stoltsera med Polynesiens största katedral. Övriga stenhus står kvar som ruiner och den polynesiska kulturen är för evigt borta. Den sista kungen, Maputeao, ligger begravd i ett litet kapell i utkanten av byn.img_9325

DSC_9206
Några pärlor som vi bytte mot en karta Alvedon

De flesta som bor här nu jobbar med pärlodling. Här odlar man fram svarta pärlor som sedan säljs på aktioner i Papeete. De flesta köps av japanska och franska juvelerare.

De första två veckorna fick vi tillbringa ombord på båten för på grund av coronapandemin fick alla nyanlända karantän. Det gjorde oss inte så mycket för vi var glada att vara framme och det var skönt att kunna vila ut och sova i en säng som inte lutade eller rullade. Det fanns även en hel del att göra på båten. Vi tvättade båten ifrån salt och polerade de rostfria delarna som annars börjar rosta av saltvatten. Efter ett par dagar var båten ren och fin igen. Vi fixade också med de delar som hade gått sönder och med hjälp av Oyster i England beställde vi reservdelar. Vi torkade och lagade de segel som gått sönder under resan från Påskön. I viken var vi cirka tio båtar och det var alltid någon som kom förbi för en pratstund varje dag. På grund av vår karantän kunde ingen komma ombord men de satt i sina jollar och pratade med oss. Nästan varje dag fick vi pamplemousser eller bananer som de tagit med sig till oss från land. Det var kul att göra nya bekantskaper och att få nyheter ifrån världen. Vi hade ju inget internet så dessa besök blev ett sätt att få uppdateringar om vad som hände. Coronapandemin spred sig blixtsnabbt och vi fick höra hur land efter land stängde sina gränser. Ibland simmade Elisabeth och Wim ifrån Bengt över till oss och hängde en stund i badstegen för en stunds snack och ibland simmade vi till dem. Vi gjorde även en fruktansvärd upptäckt. De flesta av våra ca 100 tonicburkar som vi hade stuvat under durkarna var tomma. Burkarna är gjorda av en väldigt tunn plåt och de har förmodligen skavt lite mot varandra när det har gungat. Nu har vi tyvärr inte många burkar kvar så nu får vi ha gin och tonic-ransonering.

Franska Polynesien hade som de flesta länder beslutat om lockdown vilket innebar att alla skulle stanna där de var och inte göra onödiga resor. I affären fick det högst vara fyra personer samtidigt och man fick inte var ute tillsammans i grupper. Alla skulle vara hemma i sina hus eller båtar i den mån det gick. När vår karantän var slut kunde vi åka in med jollen en i taget och göra promenader. Då kunde vi plocka frukt till oss själva och såg alltid till att ta några extra till de nyanlända seglarna som fortfarande hade karantän. Eftersom ingen på Gambier var smittad av covid-19 så lättade man några dagar senare på restriktionerna och vi fick börja promenera tillsammans. Vi gick då olika vandringar över bergen till den andra sidan av ön. För att komma dit behöver man gå upp för bergsryggen mitt på ön och ner igen på andra sidan. Sedan blir det upp och tillbaka ner igen när man ska hem. Det kändes på kvällarna i våra otränade ben som inte hade varit av båten på en månad. I Rikitea och övriga Gambier är alla väldigt måna om sina trädgårdar. Alla trädgårdar är välskötta och rök ifrån eldar med ogräs och bortrensade blad ligger ibland tät över byn. I trädgårdarna var träden fulla av frukter. Det var allt ifrån brödfrukt till banan, papaya och mango. Det sägs att alla träd har en ägare men genom andra seglare hade vi fått reda på ett par platser med träd där det var ok att plocka pamplemousse. På våra vandringar över ön hittade vi ibland även träd med papaya och banan som stod långt ifrån något hus så vi försåg oss såklart med några stycken. Vi hade våra ryggsäckar med oss och de var alltid fulla med frukt när vi kom hem till båten. En annan sak som vi hittade mycket av var en slags pumpa. De växte i dikena och ingen verkade bry sig om dem så vi försåg oss med så många vi orkade att bära. Ibland kände man sig som en tioåring som var ute och pallade äpplen när man smög fram längs vägarna med full ryggsäck. Men det är gott att få färsk frukt varje dag.

De svenska båtarna Major Tom och Hakuna Matata startade från Panama samtidigt som vi lämnade Påskön. De var på väg mot Marquesasöarna i nordöstra Franska Polynesien. Vi hade mailkontakt då och då och när de hörde att reglerna för seglarna som anlände till Marquesas var ganska stränga så ändrade de kurs och seglade till oss i Gambier istället. Egentligen ska det vara samma regler som gäller i hela Franska Polynesien med gendarmeriet hos oss på Gambier lät oss gå iland och segla runt mellan öarna som vi ville. På Marquesas fick de under lockdownperioden inte gå iland och inte bada, inte ens ifrån sin egen båt. Vi var såklart glada över att få träffa våra kompisar tidigare än beräknat och glädjen var stor från bägge sidor när båda båtarna seglade in i Rikitea med bara någon timmes mellanrum. De har seglat ca 4 000 distansminuter, 5 veckor i sträck och så skiljer det bara ett par timmar mellan dem, otroligt.

Vi hade inte lämnat Rikitea för att gå ut på ankring, för vi ville vänta in de svenska båtarna och hälsa dem välkomna. När de ankrat och vi pratat med dem så kände vi efter ett par dagar att nu var det dags att se andra öar i arkipelagen. Vår första ankringsplats blev vid en ö som heter Totegegie där också ögruppens flygplats ligger. Här finns det fin snorkling i en liten öppning i revet som kallas ”False pass”. Efter ett par dagar kom Major Tom ut till ankringen. De var fortfarande i karantän, men hade fått tillstånd att gå ut från Rikitea för att göra vatten. Ytterligare någon dag senare kom Hakuna till ankringen. Med båten Bengt som låg här sedan tidigare var vi fyra svenska båtar på ankringen. Snorklingen var fin med en hel del olika fiskar. I revpassagen patrullerade både white- och blacktip reefshark. Det är spännande när hajarna nyfiket kommer och tittar på vad vi är för några figurer. Under vattnet ser de också lite större ut än de är och trots att man har hört att de ska vara ofarliga så får man ändå lite puls.

De andra båtarna gick så småningom tillbaka till Rikitea men vi var kvar själva i ytterligare några dagar. När deras tid i karantän gått ut gick vi tillsammans till ön Taravai där vi ankrade i en liten vik med korallrev längs kanterna. Längst in i viken fanns två sandstrander där små hajungar patrullerade fram och tillbaka. På kvällen gjorde vi en brasa och njöt av den tysta, mörka och varma kvällen. Här stannade vi i några dagar, plockade och åt kokosnötter samt hade det bra. Vinden avtog och prognosen utlovade stiltje i flera dagar. Vi lättade ankar och gick norrut innanför revet. Vattnet var så klart och nu när det var spegelblankt kunde man se koraller och fiskar på 15 meters djup. Vi ankrade på 5 meters djup i kristallklart vatten vid den lilla ön Tenoko precis innanför korallrevet som omger arkipelagen. Nyfikna hajar kom och cirklade runt ett tag och man såg dem så tydligt där de simmade fram längs botten. Vi hoppade direkt i och snorklade runt i det 26 gradiga vattnet. Det var så otroligt fint. Prognosen stämde och vi kunde stanna i flera dagar innan det var dags att gå in till Rikitea igen för nu var det dags för lastfartyget från Tahiti att komma.

Ett litet lastfartyg kommer från Tahiti till Rikitea ungefär var tredje vecka med mat och förnödenheter. Då gäller det att vara på plats för dagen efter kan man köpa några tomater, ett vitkålshuvud eller om man har tur en brieost. Kommer man en dag senare är det slut. Redan på eftermiddagen samma dag är det lång kö till kassan med folk som plockat på sig av det som de har hunnit plocka upp i hyllorna. Vi var på jakt efter mjöl för vi behövde baka mer bröd. Bröd finns nästan inte i affärerna om man inte kommer när de öppnar klockan fem på morgonen. De baguetter som finns går då snabbt åt. Vi är inte heller så förtjusta i baguetter så vi ville kunna baka själva. Men i kassan sa de att det inte fanns något mjöl och vi gick lite snopna därifrån. Tidigare hade de sagt att mjöl skulle komma med lastbåten. Några dagar senare fick vi höra av Sivert på Major Tom att de hade köpt mjöl och vi frågade var de hade hittat det. Han förklarade att han hittade det inne på deras lager som stod öppet. Vi gick till affären och mycket riktigt hittade vi några kilo mjöl på lagret som vi tog med till kassan och köpte utan problem. Senare försökte vi köpa lite mer mjöl men blev då utkörda ur lagret. Vi förstod då att de sparade mjölet till ortsbefolkningen så att inte allt skulle försvinna i ett nafs till seglarna. I affären är sortimentet annars väldigt begränsat och priserna är rätt dyra. Ett sexpack öl kostar 180 kronor. Ett paket Frosties kostar 120 kronor. Normalt sett skulle vi aldrig äta Frosties men det var det nyttigaste alternativet och det är gott att ha något i yoghurten på morgonen. De andra flingorna var blandade med marschmallows eller choklad och var lika dyra.

Den här gången som lastfartyget var här tankade vi inte diesel. Det gjorde vi förra gången och det var en kladdig historia. Dieseln sälj bara på 200 liters fat som man får levererat vid kajkanten. Där måste man pumpa över dieseln till 20 liters dunkar som vi hade fått låna av båten Bengt. Det är då det kladdiga börjar. Pumpen läcker alltid lite så att man trampar runt i kladdig diesel. Sen ska de kladdiga dunkarna bäras till jollen och köras ut till båten. Där upprepas samma procedur fast tvärtom. Innehållet i dunkarna ska pumpas över till båtens tank. När allt var klart behövde både Jocke och jollen saneras. Vi tror att vi har tillräckligt med diesel så att vi ska klara oss till Marquesas för där ska man kunna tanka vid en mack.

En annan sak som är bristvara här är internet. På baksidan av den lilla affären finns ett trådlöst nätverk som är gratis. Här kan man sitta en stund och kolla mail mm innan man tar jollen ut till båten när man har handlat. Är man ensam eller ett par stycken så går det trögt men det går att betala en räkning eller kolla mail. Om det kommer flera så blir det i princip omöjligt för någon att komma åt internet. Man kan gå till bagaren Philippe. I hans hus finns ett skapligt internet. För 20 kronor får man surfa i två timmar och då får man en kopp kaffe också. Men det är samma här, blir man fler än tre samtidigt är det hopplöst. Philippe som är från Strasbourg gillar att prata med sina kunder så samtidigt som man febrilt försöker få igenom sina betalningar på internetbanken så får man försöka vara artig och prata med honom. Eftersom vår franska är dålig och det är lika illa med hans engelska så går det lika trögt som internetuppkopplingen.

I slutet på maj släppte myndigheterna på de sista restriktionerna, så nu får vi segla vidare vart vi vill inom Franska Polynesien. Öarna västerut, Nya Zeeland och Australien m fl är fortfarande stängda men vi har ju inte planerat att segla dit i år. Förhoppningsvis släpper även de på restriktionerna så småningom. Det ligger många seglare i Tahiti som redan varit här i ett år eller mer och vill vidare men just nu är det omöjligt. Några Nya Zeeländare och Australier som vi har träffat funderar på att segla raka spåret non stop hem. Det blir en lång segling men de har svårt att hitta andra alternativ. Ett par som vi träffat i Karibien är nu på väg från Galapagos till Australien. Det är 8 000 distansminuter och de tror att det kommer att ta dem ca två månader.

Det börjar närma sig vinter på södra halvklotet men efter några dagar med sämre väder och hård vind blev det bättre igen och vi gick tillsammans med Major Tom återigen ut för att utforska arkipelagen. 118767797_374203070240019_2859596162072336491_nDenna gång styrde vi norrut till ett område som är helt vitt på sjökortet för det är inte sjömätt. Vi hade pratat med andra som varit här och de hade berättat hur fint det var. Vi hade också fått spår att följa på datorn. Eftersom solen sken från en klarblå himmel så var det inga problem, i det klara vattnet, att undvika de grunda områdena med koraller som finns lite här och var. Vi kunde också se botten och hittade en yta med sand att lägga ankaret i, vid en liten ö med två palmer på, alldeles vid kanten på revet. Sandytan var dock lite för liten så kättingen skulle hamna på ett korallhuvud om vi skulle svänga runt med vinden. Vi knöt därför fast en fender på halva kättinglängden och på så sätt gick vi fria från korallerna. På kvällen tände vi en brasa på den lilla stranden, rökte en cigarr och drack ett glas rom. Vi tycker att vi har det rätt bra för det mesta.

Prognosen lovade svaga vindar ett par dagar så vi beslöt att fortsätta ytterligare några distansminuter norrut till den mest nordliga av Gambiers öar, Puaumu. Här hittade vi ankarplats mellan korallhuvudena. Korallhuvudena ligger nästan i vattenytan vid lågvatten så det är inte mycket svängrum men eftersom djupet bara var 3,5 meter behövde vi inte lägga ut mer än 12 meter kätting. Det blev tight men vi fick precis plats. När vinden dog ut på kvällen och tidvattenströmmen vred båten hade vi bara några meters marginal till korallerna men det räcker ju. Vi tillbringade tre nätter här och snorklade, gick på promenader. En dag tog vi jollarna till en annan ö för fika på stranden och promenad.

Det skulle bli sämre väder igen så tillsammans med Major Tom flyttade vi till en västlig vik på ön Taravai. På höst och vinter så kommer perioder här med hårda vindar och regn. Polynesierna kallar vinden för Maramu och den kan blåsa rätt så hårt, oftast från en sydostlig riktning. Där blev vi liggande i regn och hård vind fem dagar i sträck innan vinden mojnade. Sedan var det dags att gå tillbaka till Rikitea för lastbåten skulle komma på lördagen igen och med ombord skulle nu våra reservdelar finnas. På torsdagen gick vi en långpromenad upp på Mont Mokoto. Det var en stundtals brant vandring uppför berget men väl uppe på toppen var utsikten fantastisk och man såg över hela arkipelagen.

När vi kom tillbaka till byn såg vi att lastbåten höll på att lägga till. Två dagar före utsatt tid. Som vanligt när båten kommer blir det full fart i hamnen med folk som ska hämta grejer, köpa diesel eller något annat som båten har med sig. Till slut fick vi tag på våra paket och både trötta och nöjda tog vi jollen ut till båten. Dagen efter lagade vi akterstagssträckaren. Sivert på Major Tom som jobbat med hydraulik tidigare var till mycket stor hjälp. Sedan bytte vi ut babystaget och drog i nya spinnakerfall samt fixade lite annat så nu är båten i toppskick igen.DSC_9240

Tillsammans med de svenska båtarna och några andra väntar vi nu på ett lämpligt väderfönster för att segla de 800 distansminuterna till Marquesasöarna. Vi lagar mat som vi fryser in för att ha under överfarten. Vi går promenader och plockar så mycket frukt som vi orkar bära. Gambier har varit ett fantastiskt bra ställe att vara på under coronapandemin och vi har trivts bra men nu har vi snart varit här i tre månader så det är verkligen dags att komma vidare.

Midsommarafton firade vi tillsammans med det svenska gänget fast här på södra halvklotet är det ju midvinter. Vädret var precis som en normal svensk midsommar. Lite sol och lite regn. Efter sillunch på Bliss var det kaffe och kaka på Major Tom. Då kom plötsligt stormbyar som blåste rakt in i viken. Det blåste så att Hakuna Matatas jolle vände sig upp och ner och la sig över vår. När vi skrattandes försökte reda ut trasslet började andra båtar att ropa för att en fransk båt började dragga. Den franska båten drev ner och hamnade med sidan in i Hakuna Matatas för. Den franska familjen sprang omkring på däck i panik och försökte få fendrar emellan samtidigt som de försökte köra upp ankaret med spelet. Det fastnade då i Hakunas ankare varpå båda båtarna började driva mot Bliss och Major Tom. Efter en stunds panikartade försök kom de loss och faran var över. De ankrade då om framför oss igen varpå vi och Hakuna beslöt oss för att flytta. Hakunas peke blev böjt och de fick även repor på sidan av båten. Väldigt tråkigt, men det hade kunnat bli mycket värre. Om de inte kommit loss ifrån varandra hade bägge båtarna troligtvis drivit ner på Bliss. Ett tiotal meter bakom oss var det ett korallrev och troligen hade vi alla tre båtarna då drivit upp på det med stora skador som följd.

Väderprognosen för den kommande veckan ser bra ut med sydliga vindar. Det kommer bli en fin segling på 800 distans upp till Fatu Hiva i Marquesas. När ni läser detta är vi på väg och ni kan följa vår position via hemsidan.

Här nedan en kort film från midsommarafton.

7 reaktioner till “Gambier Island, Franska Polynesien

  1. 😊👍

    Gillad av 1 person

  2. Lena Öhrqvist 21 juni, 2020 — 16:40

    Tack för intressanta berättelser. Så bra beskrivet att bilder inte behövs. Ha en fortsatt bra segling och var rädda om er. Kramar

    Gillad av 1 person

  3. Hej
    Tack för mail

    Med vänlig hälsning/Best regards

    C G Arvidsson
    Fiskarstigen 12
    SE-760 17 Blidö
    Sweden
    Cell +46-73 50 50 514

    Gillad av 1 person

  4. Åh, så intressant och trevligt att läsa. Tack för er fina berättarförmåga.

    Gillad av 1 person

  5. Härlig läsning!

    Gillad av 1 person

  6. 2 veckors karantän , ser man promenadslitage på däcket nu?? Härligt att ni klarade er från mast över bord, och skönt att posten kommer fram med nya delar. Gin går att dricka utan tonic 🙂 blanda i lite färskpressad juice. Här hemma ösregnar det för tillfället, men det är bra för grödorna. Ta hand om er och ser fram emot bildkavalkaden som ska dyka upp 🙂 Janne

    Gillad av 1 person

  7. Äventyr så att det räcker. M o O jobbar och sliter på V-Ö Guldlock ska säljas, kan ni ta den som jolle. Lev väl inger o arne

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close