Tuamotus

För flera år sedan när vi började tänka på att långsegla var ögruppen Tuamotus något exotiskt som låg väldigt långt bort och som vi längtade till. Öarna har bildats genom att en slocknad vulkan sjunkit undan och kvar är endast korallerna som bildats runt vulkanen. Dessa ringformade öar kallas för atoller och har en helt eller delvis innesluten lagun. För att komma in i lagunen går man igenom en öppning i revet, ett pass. På grund av bland annat tidvattnet är det ofta väldigt strömt genom passet, antingen utåt eller inåt, så det gäller att pricka den tidpunkt när vattnet står still. Oftast är detta vid hög- eller lågvatten.

Raroia skulle bli vår första atoll i Tuamotuarkipelagen. I soluppgången den 21 juli 2020 styrde vi ut ur viken på Ua-Pou i Marquesas och satte en sydvästlig kurs. När vi skulle rulla ut vårt storsegel tog det stopp och det gick inte att få ut mer än hälften. Anledningen var det gamla problemet som uppkom under seglingen från Påskön. Tydligen var det inte bara packningar som gått sönder utan även några lager. Det var inte så mycket att göra åt det mer än att segla på så gott det gick och fundera på olika lösningar på hur vi skulle göra om det inte gick att rulla in igen. Avståndet från Ua-Pou till Raroia är ca 425 distansminuter. Vi hade tänkt att vi skulle hinna fram till passagen i revet på morgonen den tredje dagen. Den första dagen blåste det mindre än prognosen hade lovat och med bara ett halvt storsegel gick det sakta. På natten till den andra dagen började det att blåsa men samtidigt kom det stora dyningar från ett annat håll så det blev en väldigt stökig sjö och en inte alls trevlig segling. För att gå igenom passen in i atollerna gäller det som sagt att ha koll på tidvattnet och vilka tider som passar bäst för de olika passen. Strömmen ut eller in i atollen genom passen kan vara 6 knop och om det då även blåser mot strömmen kan det bli farligt med höga brytande vågor. Eftersom vår segling gick långsammare än beräknat skulle vi komma fram till passet för sent, så redan dagen innan började vi att segla så långsamt som vi kunde. När vi kom fram på natten seglade vi fram och tillbaka utanför passet för att invänta att det skulle bli ljust och rätt tidpunkt då strömmen genom passet skulle vara som svagast. Strömmen vänder riktning ungefär var sjätte timme och då uppstår en period med så kallat slackvatten utan ström. Tidpunkten för när det inträffar och hur länge det varar varierar mellan de olika atollerna.

• 

• 

Tillsammans med Major Tom gick vi igenom passet tidigt på morgonen och la oss för ankar vid den lilla byn i några timmar. Vår plan var att gå upp till det nordöstra hörnet av atollen där vi visste att det var fint samt att vi kunde få bra skydd för vindarna. Men eftersom det var tidigt på morgonen ville vi vänta på att solen skulle komma upp ordentligt på himlen innan vi gick vidare. Atollen är full med korallhuvuden som sticker upp nästan till ytan och eftersom sjökorten är långtifrån fullständiga måste vi kunna hålla utkik och navigera med hjälp av ögonen. För att kunna göra det måste solen vara uppe en bit. Vi använder även bilder från Google Maps som hjälp att navigera. Bilderna är inlagda i ett sjökortsprogram och med hjälp av gps kan vi se vår position i bilden. Detta är många gånger ett bättre sätt att navigera på inne i atollen.

• 

Vi ankrade tillsammans med Major Tom som de enda båtarna där. Vattnet var alldeles kristallklart och stilla vilket är bra så att man kan se att lägga ankaret i sand. Revet tar ner dyningarna som kan vara ganska höga utanför. På Marquesas hade vi haft ganska rulligt på ankarplatserna och vattnet där är inte speciellt klart så nu tyckte vi att vi kommit till paradiset. När man ankrar här i Tuamotus behöver man oftast sätta fendrar eller bojar på kättingen så att den på så sätt flyter ovanför eventuella koraller.

• 

• 

• 

• 

Några dagar senare kom båten Belladonna som vi träffat tidigare både på Påskön och i Gambier. Vi stannade här i en dryg vecka. Vi gick promenader på öarna, snorklade och verkligen njöt av tillvaron. Överallt simmar hajar och vi vande oss ganska snabbt vid deras närvaro. Det är både svart- och vitfenad revhaj och de blir inte så stora. De största är ca 1,80 meter långa men de flesta är ca 1- 1,5 m. De är ganska nyfikna och kommer så fort de märker att det plaskar i vattnet eller om man snorklar, men försvinner oftast lika fort igen. Vi såg även sköterskehaj och en och annan grå revhaj som blir lite större. En dag ordnade vi ett litet beachparty på stranden och bjöd in Major Tom och Belladonna.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Raroia är känt för att det var här som Kon-Tiki, med bland annat Thor Heyerdahl och Bengt Danielsson ombord, strandade på revet efter sin färd över havet ända från Chile med sin flotte. Vi ankrade vid den lilla ön och gick iland för ett besök. Här har man rest en minnessten över händelsen. Här stannade vi i några dagar, paddlade på vår SUP och hade det bra.

• 

• 

• 

• 

• 

Med enbart genua seglade vi sedan till atollen Makemo. Vi hade beslutat att låta bli att använda storseglet tills det blivit lagat. När vi kom fram till passet förstod vi att tidsangivelsen vi fått inte stämde riktigt. Strömmen såg ut att vara kraftigt utåtgående. Vi ville inte vänta sex timmar på nästa slackvatten så vi tog sats och körde in i passet. Vågorna var som ett kokande vatten runt omkring oss och båten gjorde bara tre knop i den starka motströmmen. Sakta men säkert kom vi igenom och kunde ankra vid den lilla byn Pouheva. Här finns tre små matbutiker varav en skapligt stor med våra mått mätt. Vi bunkrade mat och annat smått och gott så att vi skulle klara oss i några veckor för i nästa atoll skulle det inte finnas någon butik. Det skulle börja blåsa och ankringen utanför byn är dålig så vi beslöt att gå till en ankringsplats halvvägs nordväst ut i atollen. Även här gällde det att hålla god utkik och väja för de grunda korallhuvudena. Vi ankrade bakom ett korallrev vid Punaruku som gav gott skydd mot vågorna. Vi gick promenader och snorklade men tyckte inte att det var riktigt lika fint som Raroia. Hade väderprognosen varit annorlunda hade vi nog gått vidare lite tidigare.

• 

• 

• 

• 

• 

Nästa atoll som vi ville besöka var Tahanea. När väderprognosen såg bra ut anpassade vi vår avfärd så att vi skulle gå ut genom Makemos västra pass vid en bra tidpunkt. När vi seglade genom atollen fick vi plötsligt syn på en val. Vi visste inte att de även ville vara på grunt vatten inne i atollen utan trodde att de gillade djupa hav bättre. Passagen ut genom passet gick bra med nästan ingen ström alls. Avståndet mellan Makemos västra pass och Tahaneas pass är bara knappt 50 distansminuter. Vi kunde dock inte gå in där förrän 12 timmar senare så det var bara att försöka segla långsamt för att komma fram i rätt tid.

Tahanea har två pass man kan använda. När vi gått igenom det största passet ankrade vi på baksidan av ön som skiljer de två passen åt. Här var det fantastiskt klart och fint vatten. Varje dag höll vi koll på tiden för hög- eller lågvatten och tog jollen till passet för att driftsnorkla, dvs vi drev med den ingående strömmen igenom passet. Vi band fast oss med en lina i jollen för att kunna ha jollen med oss och ta oss hem igen. I passet för strömmen med sig plankton vilket gör att livet under ytan är otroligt artrikt med mängder av olika fiskar och koraller. Här finns allt från fina färglada småfiskar, papegojfiskar, stora groupers och napoleonfiskar. Naturligtvis finns det ganska mycket haj också. Småfiskarna och papegojfiskarna lever på korallrevet medan groupers kalasar på de små fiskarna. Hajarna kalasar på groupers och så vidare i ett stort kretslopp. Ibland kommer manta rays in för att kalasa på plankton. En eftermiddag hade vi en sundowner på stranden tillsammans med en österrikisk och en fransk båt. Fransmän har en annan klädkod än vi på sådana här tillställningar.

• 

• 

• 

En dag fick vi besök av en superyacht vid ankringen. Det var 97 meter långa Vava 2 med ägarfamiljen Bertarelli ombord. Vi fick höra av en annan seglare att de hade varit i atollen några dagar för att fira en födelsedag. Vi såg aldrig till dem och på eftermiddagen tog de helikoptern därifrån. Vi pratade lite med en besättningsmedlem och han sa att de var 38 personer i besättningen och att kaptenen heter Mats och är svensk.

• 

• 

Det skulle bli blåsigt. En liten Maramu skulle dra över och vi flyttade till den sydöstra änden av atollen. Här låg vi fint skyddade för vågorna bakom revet och med lite vindlä av ett par små öar med kokospalmer på. Folket här i Tuamotus livnär sig antingen på kopra (torkad kokos) som de säljer för ca 25 dollar säcken eller genom att arbeta på pärlodlingar.

• 

Här träffade vi amerikanerna Bob och Ann med båten Baloo för första gången. Vi kände till dem för att Bob är en av de som håller i ett radionät som vi brukar lyssna på då och då på vår SSB-radio. Det var roligt att träffa dem och de var med när vi någon dag senare firade Cecilias födelsedag. De lärde oss att hitta och skära fram palmhjärta ur små kokospalmer. Palmhjärta som vi tidigare bara hade hört talas om på tv-programmet Robinsson var jättegott och vi åt det på många olika sätt. Stekt i olja och vitlök, råriven som sallad, inlagd i ättikslag eller i grytor.

• 

• 

• 

• 

En morgon ropade Bob på vhf:en att det var en val en bit ut. Vi hann inte se den då men ett par dagar senare var den tillbaka. Det var en knölval som simmade omkring och plaskade med sina stora fenor och visade hela stjärtfenan när den dök.

• 

• 

• 

Efter en dryg vecka i den sydöstra änden av atollen var blåsvädret över för den här gången och vi gick tillbaka till passet för att göra fler driftsnorklingar där. När vi en dag kom tillbaka med jollen såg vi valen spruta vatten en bit bort ifrån båten så vi tog med kameran och körde ditåt. När vi kom närmare såg vi att de nu var två valar. Hon hade fått en liten kalv. När vi försiktigt försökte köra lite närmare dök de så vi låg stilla och undrade var de var. Plötsligt hörde vi deras utandning en bit bakom oss och när vi vände om och körde ditåt så dök de igen. Vi ville inte störa (och inte heller bli välta) så vi drog oss tillbaka till båten igen. Det var ett spännande möte med mäktiga djur. En knölval är ca 15 meter lång och väger 30 ton.

• 

• 

• 

Den sista dagen på Tahanea satt vi och drack kaffe ombord på Major Tom när valen plötsligt hoppade rakt upp i luften en bit bakom våra båtar Den upprepade hoppet fem gånger och Sivert som var snabb med kameran fångade det på en fin bild.

• 

På eftermiddagen seglade vi, Major Tom och Baloo mot Fakarava. Tidigt på morgonen efter gick vi igenom det norra passet och ankrade i byn Rotoava. Vi promenerade runt i den lilla byn och bunkrade mat. Efter ett par dagar hade vi bestämt med Anki och Sivert att flytta ner till det sydöstra hörnet av Fakarava. En segling på knappa 30 distansminuter. Major Tom seglade iväg när vi skulle börja att ta upp ankaret. När vi fått upp halva kättingen var det stopp. Ankarspelet gav upp och vi fick manuellt lägga ut de meter som vi fått upp igen och stanna kvar. Den troliga anledningen var att någonting var trasigt inne i drivenheten. De tre följande dagarna tillbringade Jocke i ankarboxen för att demontera drivenheten så att vi kunde konstatera att felet låg där och vi hade även en liten förhoppning om att kunna laga den provisoriskt. Mycket riktigt så var kuggarna inne i drivenheten utslitna och gick dessvärre inte att laga på plats så vi beställde en ny enhet som skulle skickas från Sverige till Tahiti.

• 

• 

• 

• 

• 

Anki och Sivert hade ankrat halvvägs ner längs atollens östra sida så en dag tog vi cyklarna de 25 km dit för att få lite sighseeing och för att besöka dem. Vägen var väldigt fin de första 15 kilometrarna men den sista milen var en gropig stig. Till slut var vi framme och fick kaffe på stranden. När vi skulle cykla hem till båten igen fick Cecilia punktering på bägge hjulen redan efter fem minuter så det var bara att börja gå. Efter en timme kom vi fram till ett hus där vi visste att det bodde en familj som lever på yacht service. Vi frågade om de kunde ge oss skjuts tillbaka till stan vilket de hade tid med. Vilken lycka! 

• 

Jocke hade bokat ett par dyk i det norra passet med den lokala dykfirman. Det blev två mycket lyckade dyk. Vattnet är väldigt klart och botten består av fina koraller som i utkanten av revet sluttar brant ner till tusen meters djup. Mängder med olika fiskararter lever där. Olika slags hajar, tonfiskar, stim av barracuda och en stor fin rocka för att nämna några exempel. Det andra dyket var ett så kallat drift dive där man driver med den starka strömmen från utsidan av revet in igenom passet till lagunen. Strömmen var ganska stark, ca 4 knop, så utan att anstränga sig blev det en fin resa över korallrevet.

• 

• 

• 

En dag när vi var i land fick Jocke ont i rygg och mage och fick åka tillbaka till båten. Det onda blev bara värre och värre. Till slut var det olidligt. Han hade fått ett njurstensanfall något som han haft några gånger tidigare (för 35 år sedan) så han kände igen symtomen. Efter en cocktail av smärtstillande medel lugnade det ner sig och dagen efter var han bra igen. Det troliga är att han druckit för lite vatten. Sommaren är på väg så det blir varmare och varmare ute. Dykning är också vattendrivande så det gäller att fylla på förråden. Vi tog jollen till ett resort som vi hört skulle vara öppet. Där kunde vi äta god lunch och njuta av utsikten.

• 

• 

Efter några dagar beslöt vi att segla ner till den södra änden av atollen. Fakarava är ungefär lika stort som halva Vättern och det tog oss nästan en hel dag att segla ner. Vi började tidigt på morgonen med att sakta men säkert ta upp vårt tunga ankare med 65 meter kätting från botten på 17 meters djup. Ett inte helt lätt arbete när man inte har något ankarspel till hjälp. Vi fick använda två linor och lyfta en meter i taget med hjälp av vår elvinsch som vi har på fördäck för att hissa seglen med. Efter 1,5 timme var ankaret uppe och vi kunde segla söderut. Vid vår nya ankarplats, Harifa, använde vi en 10 meters kättingstump och vår långa ankarlina och det funkade bra. Efter några dagar hade vädret lugnat sig och vi kunde segla till det södra passet. Här hade vi turen att hitta en boj att förtöja vid så att vi slapp ankra bland de många korallerna. Det hade inte gått så bra med endast lina. Vi hade blivit varnade för att använda dessa bojar för de underhålls inte ordentligt och ett flertal seglare har drivit på grund när bojlinan gått av men som situationen var med vårt trasiga ankarspel hade vi inte så mycket val. Vi ville ju gärna dyka och snorkla i det södra passet. Enligt uppgift skulle bojarna vara gjorda för båtar upp till 20 ton. Bliss väger 30 så Jocke dök och inspekterade bojlinan och infästningen. Det såg bra ut och eftersom vindarna skulle vara svaga kände vi att risken var liten för att något skulle hända.

• 

• 

• 

• 

När det blivit mörkt började vinden att öka. Dessutom vred den upp mot nordost så att vågorna växte sig större. Och vi fick ett korallrev rakt bakom oss. Vi kände oss såklart oroliga över situationen. Om bojlinan skulle gå av hade vi inte mycket tid på oss för att starta motorn och försöka ta oss bort från revet. Att flytta därifrån i mörkret och ankra kunde vi ju inte heller göra, så det var bara till att sitta uppe och hålla vakt. Vi turades om att vara vakna tre timmar i taget medan den andre sov på sittbrunnsbänken bredvid. Under natten mojnade vinden och det var skönt när gryningen kom med lite ljus. Allting känns bättre när solen skiner och vi tog en tur in till den gamla byn vid det södra passet. För 150 år sedan var byn huvudstad för hela Tuamotus.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi snorklade med den ingående strömmen i passet och efter ett par dagar tog vi fram dykgrejerna och dök ner längs passets botten. Här finns något som kallas för ”the wall of sharks”. När man kommer in i passet blir det lite djupare och där simmar det hundratals hajar. Någon har uppskattat att det är 500 hajar som lever i det södra passet, mest är det gråhaj. Det var såklart ett spännande dyk som vi gjorde om igen dagen efter och då var vi ända nere på 28 metes djup i passets botten.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I skrivande stund är vi på väg till Tahiti där våra reservdelar till ankarspelet nu har anlänt. Förutom ankarspelet är det lagren till rullanordninen i masten som vi väntar på. Det ska bli så skönt att få båten hel igen och det ska bli kul att komma till Papeete som är en lite större stad än vad vi har varit vana vid det senaste halvåret. Här finns äntligen stora Carrefourer, foodtrucks och restauranger. Det ska bli kul att få leva i civilisationen igen men här finns också Covid-19 något som vi inte har varit i närheten av tidigare. Det är kanske farligare än hajar.