Bora Bora

Efter att vi hade lämnat av Lovisa flyttade vi båten ut till kanten på revet. På Bora Bora får man inte ankra. Sedan ett par år tillbaka får man endast ligga på bojar som kommunen har lagt ut. De säger att anledningen är att man vill skydda korallerna men vi tror att det snarare är så att hotellen inte vill ha oss långseglare liggande utanför sina bungalower och på detta sätt samlar man seglarna på några områden. Överallt där det är lagom djupt för att ankra är det sandbotten och det finns inga koraller där. Dessutom har man infört en avgift för att ligga på bojarna så det har varit en del protester från långseglarnas sida men om man som vi betalar för en månad blir kostnaden cirka 100 kronor per natt vilket ju är överkomligt när till och med sophämtning ingår. Här vid kanten på revet skiftar färgen på vattnet i olika turkosa toner beroende på hur djupt det är. Vattnet är väldigt klart och de stora ytorna med sandbotten gör vyerna väldigt vackra.

Polynesierna kom västerifrån i stora kanoter och befolkade Bora Bora redan på 400-talet. I slutet på 1700-talet upptäcktes ön av europeiska upptäcktsresande och kapten Cook var den första europé som klev iland på ön. Upptäckarna följdes av en brutal grupp valfångare som inte bara tog med sig alkohol och skjutvapen utan också sjukdomar som nästan skulle utplåna lokalbefolkningen i Franska Polynesien. Bora Bora förlorade då cirka 40% av sin befolkning. Efter bombningen av Pearl Harbor under andra världskriget valde USA ut Bora Bora för att bygga en militär försörjningsbas på. Den hemliga operationen kallades för Bobcat.  Med en försörjningsstyrka på nio fartyg, 20 000 ton utrustning och nästan 7 000 man anlände man till ön i början av 1942. Befolkningen som var helt ovetande om varför flottan plötsligt hade anlänt paddlade ut i sina utriggarkanoter med blomsterkransar så att de nyanlända skulle få det varma välkomnande som den polynesiska traditionen bjuder.  Amerikanerna som inte hittade några effektiva vägar och otillräckligt med dricksvatten blev tvungna att bygga allt från grunden. Landningsbanan konstruerades och tog bara 4 månader att bygga och var Franska Polynesiens enda internationella flygplats tills Faa’a flygplats i Papeete öppnade 1961. Idag används samma landningsbana dagligen av Air Tahiti. Vägen man byggde runt hela ön är fortfarande den enda väg som har beläggning. Åtta massiva marinkanoner sattes upp på strategiska platser runt ön för att skydda den mot potentiella attacker. Ön såg dock ingen strid under krigets gång och basen stängdes i juni 1946 bara fyra år efter att den öppnats. Många amerikaner valde då att stanna kvar och det finns fortfarande många ättlingar till dem kvar här på ön.

I början av 60-talet byggdes det första hotellet och nio år senare de första bungalowerna på pålar i vattnet. Sedan dess har Bora Bora utvecklats till en av de mest kända turistorterna i världen och en av de dyraste. Alla de stora hotellkedjorna som Hilton, Marriot, InterContinental mfl har byggt stora anläggningar med hundratals bungalower. Varje hotell har flera restauranger på sina områden. Att bo i de yttersta stora bungalowerna kostar cirka 5 000 dollar per natt men då har man ju också en liten pool på altanen ifall man inte orkar gå nerför trappan och bada i havet. Man kanske ska tillägga att de flesta turister som kommer hit är amerikaner. 

Efter cirka en vecka kom Anki och Sivert på Major Tom seglande från Raiatea. Vi flög ut med drönaren och filmade när de närmade sig. Vi hade inte setts sedan i början av april så det blev en kul återträff. Tillsammans med dem gick vi någon dag senare över till den sydöstra sidan igen. Här fördrev vi tiden med att bada och snorkla men även till att börja förbereda båten för vår segling till Nya Zeeland. Jocke var uppe i masten för att kontrollera att allt var i ordning och sedan blev det dags för att göra rent botten. Alger och sjögräs växer så det knakar i det 28-gradiga vattnet. Vi hann även med att fira Cecilia som fyllde år. 

I mitten på augusti började delta varianten av Covid-19 att ta fart i Franska Polynesien varpå myndigheterna införde en 14-dagars lockdown. Problemet är att polynesierna är skeptiska till vaccinering så endast cirka 30 procent av befolkningen har vaccinerat sig. Dagen innan lockdown gick vi tillbaka till bojarna på den västra sidan så att vi kunde besöka Bora Bora Yacht Clubs restaurang innan de stängde. 

Under lockdown ska alla hålla sig hemma men man får gå till affären eller motionera i anslutning till hemmet. För att få göra detta måste man fylla i en blankett på webben som man ska ha med sig när man går ut. Med hjälp av google translate fyllde vi i blanketten som naturligtvis bara finns på franska och begav oss till stan. Vi skulle lämna in papper för att klarera ut ur landet och samtidigt gå och handla. Inne i stan var det nästan lika mycket liv och rörelse som vanligt. Men rätt som det var blev vi stoppade av polisen som ville kontrollera att vi hade dokumentet med oss. Det var skönt att kunna visa upp det och få ett ok att gå vidare. 

Vår plan var att segla iväg den 1 september men eftersom prognosen spådde kraftiga vindar och hög sjö beslöt vi att skjuta upp starten i några dagar. Seglingen till Nya Zeeland är lång och eftersom öarna vi passerar på vägen är stängda, får vi tyvärr inte stanna och besöka dem. Det betyder också att vi inte kan stanna för att vänta in bra väder utan vi måste segla hela vägen nonstop. Allt eftersom vi lämnar tropikerna och passadvindarna bakom oss kommer vi ner till ostadigare områden där lågtryck med stormvindar drar fram. Vi har tagit hjälp av vädergurun Bob McDavitt, mer känd som MetBob, för att rätt tajma in avresan och för att få hans hjälp på vägen så att vi förhoppningsvis slipper hamna i ett sådant område. Vi kommer även att segla en lite nordligare rutt än raka spåret för att undvika de högsta vågorna. Men eftersom prognoser är färskvara vet vi inte exakt hur vår rutt kommer att se ut. Vi räknar med att det kommer att ta oss drygt två veckor innan vi är framme i Opua. 

Bob säger att det ser ut som att ett lågtryck kommer att bildas norr om Nya Zeeland kring den 12 september och att vi då kanske måste ta en längre rutt för att undvika det. Den här seglingen kommer att bli den längsta vi har gjort och är den klart svåraste att planera vädermässigt.

Kvällen innan vår avfärd bjöds vi på en god och trevlig middag ombord på Major Tom. Nu skiljs våra vägar igen för de stannar kvar i Franska Polynesien och vi får se när vi ses igen. Tack för den här tiden, förhoppningsvis ses vi på Tonga nästa år.

• 

• 

När detta publiceras har vi varit på väg i ett dygn och ni kan följa vår färd över Stilla Havet via denna länk https://my.yb.tl/SailingBliss där vår position uppdateras var fjärde timme.

Vill man läsa mer om vad som styr vädret på Stilla Havet kan vi rekommendera Bobs blog som ni når via denna länk. https://metbob.wordpress.com