Vanua Balavu och Norra Lauöarna

Vi lämnade Qamea tidigt på morgonen och när vi passerat ut över revet rullade vi ut seglen och satte kurs mot Vanua Balavu. Vi seglade förbi ön Naitauba som ägs av en religiös sekt och lyckades precis ta tillräcklig höjd mot vinden för att kunna runda atollen Malima. Vi seglade cirka hundra meter ut ifrån revet som syntes tydligt i solljuset. Innanför revet var vattnet alldeles turkost och det såg väldigt inbjudande ut. Nu kunde vi sätta kurs mot passet till Vanua Balavu. I söder ser man Mango Island som ägs av Mel Gibson. Han köpte ön för 15 miljoner US dollar av ett japanskt företag. Ättlingarna till ursprungsinvånarna blev arga och ifrågasatte lagligheten av köpet för de tyckte att de blivit lurade. När tidigare ägare köpte ön av deras förfäder betalade man 2 000 kokosnötter för den. 

Sjökorten är inte riktigt att lita på i dessa trakter så vi navigerar även med satellitbilder från exempelvis Google maps. Men viktigast är att hålla ordentlig utkik. Eftersom vattnet är så klart syns de grunda partierna bra, särskilt när det är soligt. Vi gick genom passet och tog oss ner till den lilla byn Daliconi där vi skulle göra sevusevu och ankrade utanför den. Det var eftermiddag och vi ville vänta in Major Tom som skulle segla över natten så vi stannade kvar på båten.

På Fiji är det vanliga att allt land tillhör de infödda och att tillstånd måste sökas när man går iland någonstans. När du besöker de mindre byarna måste man söka upp byns chef och presentera en liten gåva för denne som ett tecken på respekt och att fråga om tillstånd att ankra, gå iland mm. Den här proceduren kallas sevusevu. Detta ger inte bara besökaren rätt att interagera med byborna, men också att stanna i staden och att besöka vattenfall eller andra sevärdheter. Att inte göra det anser de vara som att göra intrång på deras marker. Gåvan ska enligt seden vara en knippe kavarötter. Det är rötter från yaqonabusken som har en mild narkotisk och lugnande effekt.

Buntar med kavarötter

Morgonen efter kom Anki och Sivert fram och lite senare även den engelska båten Seneto och vi åkte in tillsammans för att göra sevusevu. Som sig bör var vi klädda i sulu och hade med oss var sin bunt med kavarötter. Sulu är en slags kjol och är traditionell klädsel för män här. Byns överhuvud var inte på plats i byn men hans faster tog emot våra gåvor och på fijianska uttalade hon en ramsa, klappade händerna och sedan var vi välkomnade som en del av byn med rättighet att ankra och gå omkring var vi ville. Hon berättade att de hade ont om förnödenheter som socker, mjöl, salt etc, för båten som brukar komma med förnödenheter till affären på andra sidan ön hade inte kommit på över två månader. Vi gick en promenad runt i byn innan vi åkte tillbaka till båtarna.

Dagen efter flyttade vi oss till det som kallas för ¨Bay of islands¨ vilket är ett litet område med turkost vatten och små toppiga öar som man ankrar vid. När det började att skymma kom hundratals flygande hundar, fruit bats, utflygande från skogen. De är stora fladdermöss som kan bli 1,5 meter mellan vingspetsarna. På dagarna hänger de upp och ner i träden och när skymningen kommer flyger de ut för att äta. En häftig syn att se. Vi hörde av lokalbefolkningen att de brukade äta dem men vi tror inte att vi vill prova.

Vi stannade i Bay of Islands i tre dagar och badade, snorklade eller bara åkte omkring och tittade på den vackra omgivningen. Tyvärr blev Anki och Sivert tvungna att segla tillbaka till Savusavu för hon har fått ett sår på läppen som inte läker så hon behövde komma till en läkare.

Vi seglade upp till öns norra sida och ankrade i en djup vik. Platsen heter Bavatu Harbour och är en gammal kokosplantage. Från viken syntes ingenting av den men när man tog trappan med 271 steg upp så öppnades landskapet. Istället för kokosplantage har man nu biffkor, får och hästar som håller landskapet öppet. Vi var helt betagna av det vackra landskapet.  Här står en del kokospalmer kvar men den största ytan är betesmark för djuren. Här och där stå apelsin- och citronträd fulla med gula frukter. Papayaträden dignade av frukt och uppe i den lilla byn stod stora brödfruktträd. Närmare Edens lustgård kändes svårt att komma. Byn bestod bara av fem-sex hus och där bor de som sköter om farmen. Uppe på kullen står ägarens hus med milsvidd utsikt över landskapet och över havet men de är nästan aldrig där. Vi hade träffat Kathi som arbetar där. Han stannade till vid vår båt för att prata. Vi frågade honom om han kunde åka ut till revet för att fiska lobster till oss. När vi kom upp till byn för att betala tyckte han att vi gav honom för mycket pengar för dem så han skulle ge oss frukt när han kom förbi nästa gång. Han visade oss runt på farmen och gav oss papaya och högg ner kokosnötter till oss att dricka. Vid byn gick han och öppnade lovon som precis var klar och gav oss två varma färdiglagade brödfrukter att ta med till vår middag. Lovo är ett traditionellt sätt att tillreda mat. I en grop eldar man på stenar så att de blir varma och sedan lägger man maten på stenarna, lägger palmblad över och skottar igen gropen. 

Efter några dagar seglade vi till ön Avea där Kathi kommer ifrån. Efter sevusevu hos byns överhuvud fick vi en rundvandring i byn av hans fru. Bland annat fick vi träffa Kathis mamma som är 92 år gammal. Sedan gick vi upp till skolan och blev presenterad för de två lärarna som sedan visade oss in i olika klassrum där vi pratade med barnen och vi fick visa på kartan var vi kommer ifrån.

Tidigt på morgonen dagen efter kom Kathis bror med sina barn i en båt och lämnade frukt till oss. En jättestor stock bananer, papayor, kokosnötter och brödfrukt. Vi har nog aldrig blivit så vänligt mottagna någonstans som här i Laugruppen. Fast de har knapert med förnödenheter själva delar de gärna med sig av frukt mm som de har överflöd av. Vi har med oss olika saker som vi vet att de behöver eller gärna vill ha och delar med oss av. Det är allt från pennor, suddgummi och godis till barnen till fiskedrag, läsglasögon och nagellack till de vuxna. 

Efter frukost seglade vi ner till ön Susui som ligger längst söderut i atollen och tog jollen in till byn för att träffa Jacob som är talesperson för byn. Barnen kom springande och alla ville hjälpa till att ta emot jollen. Jacob sa att de precis skulle ha ett möte så vi fick vänta med sevusevu och var därför tvungna att vända tillbaka till båten. Innan man gjort sevusevu får man inte gå omkring i byn och man får egentligen inte bada eller göra något annat heller. När vi kom tillbaka till Jacob var mötet inte klart men han tog emot vår gåva av kavarötter och därmed fick vi promenera runt i byn. Vi träffade på en grupp kvinnor och en av dem gick med oss och visade oss runt. Även denna gång gick vi till skolan och träffade lärarna och barnen. Det visade sig att det fanns två elever som också hette Cecilia och vi tog ett foto på dem alla tre ihop. 

Dagen efter var vi inbjudna att träffa byns överhuvud och vi satt en stund på verandan och pratade om livet i byn och om den sönderblåsta kyrkan skulle bli lagad. Därefter tog Jacob, som egentligen heter Secobi, och en kille med tilltalsnamnet Bill oss med på en tur till den gömda lagunen. Lagunen syns inte från havet utan man måste åka runt ett par uddar innan man kommer in i den. Vattnet är alldeles klart och turkost och allt är väldigt vackert. Här dök Bill i och plockade stora ostron som sitter på bergväggen. När säcken var full åkte vi till en strand där de gjorde upp en eld. Ostronen läggs på elden en kort stund till de börjar svettas och då går de lättare att öppna. Själva muskeln läggs sedan i lite saltvatten som kryddas med saft från medtagna lime och ett par chilifrukter. Sedan var det bara att njuta. Detta är nog de godaste ostron som vi någonsin har ätit och jag tror att vi minst åt ett tjugotal. Jacob visade oss även en annan gömd lagun dit de tar sköldpaddor för att de skulle växa till sig. Vi trodde att det var för att rädda dem men vi hörde sedan att de brukade äta sköldpadda några gånger om året och vi antar att det var till dessa tillfällen de sparades.

När det blev söndag var vi välkomnade in för att delta i gudstjänsten. Kyrkan blåste sönder i stormen Winston för sex år sedan och sedan dess har arbetet pågått att bygga upp den igen. Men byn är fattig så det tar tid. Staten bidrar då och då med pengar till materiel och nu väntade man på leverans av plåt till taket. Lastbåten med förnödenheter hade ju inte kommit på mer än två månader men nu var plåten tydligen på väg. Gudstjänsten hölls i en tillfällig byggnad och vi förstod inte så mycket av vad som sades. Vi blev välkomnade på engelska men sedan var resten på fijianska. Vi fick en psalmbok och försökte sjunga med så gott vi kunde och när det var dags för nattvard blev vi framvinkade fast vi hade gömt oss längst bak i kyrkan. Efter kyrkobesöket blev vi bjudna på lunch tillsammans med en del bybor i prästens hus. Väldigt annorlunda rätter mot vad vi är vana vid men jättegott. Det var olika fiskar, någon köttgryta samt kassava som tillagats i en lovo. Till efterrätt bjöds vi på fruktkompott. Vi är ovana att sitta och äta i skräddarställning så kroppen värkte efter ett tag.

Vi stannade en vecka i Susui och väntade in tiden till att systerdotter Olivia skulle komma och ansluta på ön Lakeba (uttalas Lakemba). Ett par dagar innan Olivia skulle komma var väderprognosen bra för att segla dit så tidigt på morgonen tog vi upp ankaret och körde för motor mot vinden till ett av passen på atollens östra sida. Där kunde vi rulla ut våra segel och segla söderut till Lakeba en segling på cirka 60 distansminuter. Väl framme ankrade vi på en plats där korallrevet gör en liten inbuktning och skyddar på så sätt mot dyningarna som rullade in på båda sidor om oss. Men vid ankringen var det ganska lugnt och vi sov gott på natten. Nu återstod att försöka hitta en väg från stranden till vägen som går till flygplatsen. Vi tog jollen in och hittade till slut en stig som via en övergiven farm ledde till vägen. Vi var på plats och hade hittat vägen. Nu var det bara att vänta på Olivia.   

Här kommer några bonusbilder från vår tid i Susui

Vår ankarplats vid Susui

6 reaktioner till “Vanua Balavu och Norra Lauöarna

  1. Väldigt trevlig läsning och höra hur ni har det.

    Gillad av 1 person

  2. Hej på er vad intressant. Kan hälsa från styrelsen till er, vi hade styrelsemöte i går och fin middag på en ny krog på Söder.

    Med vänlig hälsning
    Claes Göran Arvidsson
    Hornsgatan 59 B
    SE-11849 Stockholm
    Mob. +46 (0)73 50 50 514

    Gilla

    1. Hej! Tack, hälsa tillbaka. /Joakim och Cecilia

      Gilla

  3. Wow, vilka fina bilder! Och så intressant läsning 🙏

    Gillad av 1 person

  4. Looking foreward to your Yasawa account of events! I had my swedish friend translate a few sentences from english so I could talk with Olivia, but you never came back! 😛

    Gillad av 1 person

  5. Som alltid härliga bilder, det där att äta färska skaldjur direkt från havet är en fröjd för smaklökarna, nyss hemkommen från Smögen, där vi åt ljumma nykokta havskräftor, blir en tur till Koster senare i höst när hummerfisket dragit igång. Det måste vara otroligt härligt och intressant att bli inbjuden till lokalborna och få ta del av deras mat, kultur o seder. Man borde köra knytis mer här hemma samt byteshandel med grejer man inte behöver eller använder. Ta hand om er och undvik fladdermössrätter, vi behöver inte fler pandemier 🙂 Många kramar från Väddoborna

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close