Våra första veckor i Fiji

Som vi berättade förra gången klarerade vi in i Savusavu. Efter att vi för första gången på en vecka fått sova ut i en säng som inte gungade tog vi jollen iland. Dels för att betala för inklareringen och dels för att se oss runt i den lilla stan. Savusavu är ingen stor stad, här bor bara cirka 5 000 personer och vi tyckte ganska omgående om den. Mitt i stan ligger busstationen och marknaden och överallt är det liv och rörelse. Vårt första stopp var avdelningen för Biosecurity. Där skulle vi betala 85 fijidollar vilket är cirka 160 kronor. Vi visste att de inte tog kort så vi hade tagit ut pengar i en bankomat innan vi kom dit men vi kunde ändå inte betala. De hade inte växel så de bad oss gå och köpa ett tuggummi eller något annat i en butik och sedan komma tillbaka. Näst på tur var att betala hälsovårdsmyndigheten och det skulle göras på sjukhuset som ligger ett par kilometer utanför stan. Vi promenerade dit och på vägen mötte vi hela tiden människor som ropade hälsningsfrasen ”bula!” och vinkade till oss. När vi var framme vid sjukhuset var det svårt att förstå till vilket hus vi skulle gå. I ett av husen började ett nyfött barn att skrika så vi antog att det var BB-avdelningen. Vi valde ett annat hus där det satt några människor i kö utanför. Vi gick fram till disken men det visade sig vara tandläkarmottagningen. Killen frågade om vi ville ha en tid men vi berättade att vi bara skulle betala för inklareringen. Då hade vi kommit rätt sa han, det gick bra att betala hos honom.

Tillbaka i stan igen gick vi och tittade i butiker och i en järnaffär hittade vi den person som vi skulle lämna säckarna med sanitetsprodukter från Seamercy till, så vi bestämde en tid att mötas på i marinan. 

På marknaden tittade vi på utbudet av kavarötter och i vilka storlekar de såldes. På de avlägsna öarna som vi planerat att besöka är det tradition att efter ankring söka upp byns överhuvud och överlämna en knippe kavarötter. Efter en liten ceremoni som kallas sevusevu blir man upptagen som del av byn och får rättighet att röra sig fritt, bada mm något man alltså inte ska göra innan dess.

Fiji består av 332 öar varav en tredjedel är bebodda. De allra flesta, 87%, bor på de två största öarna. Efter att ha varit brittisk koloni i nästan 100 år blev Fiji självständigt igen 1970. Vi ville segla till Lauöarna som ligger i sydöstra delen av landet, nära Tonga. På dessa öar lever folket spartanskt och traditionellt, så att ha med sig kavarötter är viktigt. Kavarötter är relativt dyrt och en knippe av den storlek man bör ha med sig till varje by kostar cirka 150 svenska kronor. Vi visste inte exakt men bedömde att vi behövde totalt 10 buntar och att sex till sju stycken skulle räcka för Lauöarna. Det visade sig senare vara lite för få.

För att kunna segla till dessa öar utan att kryssa måste man invänta rätt vindar. Återigen är det alltså dessa väderfönster att vänta på. Bästa stället att göra det på är Viani Bay. Där finns Rainbow Reef med några av världens bästa dykplatser och där fanns även segelbåten Major Tom som väntade på oss.

Några dagar senare efter att vi handlat kavarötter och ägg på marknaden och lite annat smått och gott i matbutiken och hos slaktaren släppte vi loss från vår boj. I det första gryningsljuset gick vi för motor ut ur viken samtidigt som vi åt frukost. Eftersom vinden i stort sett alltid är ostlig hade vi räknat med motorgång hela vägen. Vad vi inte räknat med var att vinden var hård och sjön grov tvärtemot vad prognosen sagt. Så när vi rundade udden och styrde österut fick vi vind och sjö nästan rakt emot oss. Vinden kom lite snett framifrån så vi rullade ut en mindre del av storseglet och det gav viss stabilitet. Efter fyra timmars stampande kom vi äntligen in i lä bakom ön Taveuni och den sista biten var det kav lugnt. Inne i Viani Bay låg Major Tom samt ytterligare några båtar som vi träffat på förut, Askari, Tiago och Baloo. Det blev ett kul återseende med Anki och Sivert. Vi hade inte setts sedan vi lämnade Bora Bora i början av september så vi hade mycket att prata om så kvällen blev lång. 

Dagen efter var en lugn dag så vi beslöt att ta jollarna ut till revet för att snorkla. Här finns ett stort och friskt korallrev med fantastiska färger dessutom finns här mjuka koraller något vi inte sett tidigare. På eftermiddagen snorklade vi vid en liten ö mitt i viken och även där var korallerna fina och överallt låg det blå sjöstjärnor på botten. Cecilia fick syn på en orm som lever i havet. Den sägs vara tio gånger giftigare än en skallerorm, men munnen är liten så den har svårt att bita en människa. 

På turen ut till revet började motorn till vår jolle att krångla. Den gick dåligt på tomgång men när man väl fick fart på den gick den bra. Vi är väldigt beroende av jollen och det vore inte bra om den gick sönder nu. Vi var långt från närmsta mekaniker och ännu längre bort skulle vi. Jocke bytte filter och skruvade på förgasaren men inget hjälpte. Den fungerade i alla fall halvdant vilket är lite bättre än inte alls.

Anki, Sivert och Jocke gjorde några dyk med dykcentret i viken och en kväll anordnade de en lovomiddag. Innan maten fick vi dricka kava och lära oss hur man gör det. Det är inte bara att dricka utan en del annat man ska göra före och efter. Kava är svagt narkotiskt och lugnande men förutom en domnande känsla i tungan märkte vi inte mycket av den. Lovo är mat som tillagats på varma stenar nergrävda i marken. Det bjöds på fisk, kyckling och gris tillsammans med brödfrukt, kassava och papaya. De hade även gjort en god ceviche på tonfisk. Laurens på båten Tiago fyllde år så till efterrätt blev det en chokladkaka. 

Vinden skulle senare i veckan vrida mot nordost så tillsammans med Major Tom gick vi först till Matei på Taveunis nordspets. På kvällen åt vi pizza i byns restaurang och höll nästan på att bli kvar där över natten. På grund av att personalen var upptagen med en lovo tog det en och en halv timme innan vi fick pizzan. När vi sedan kom tillbaka till vår jolle låg den långt upp på stranden eftersom det hunnit bli lågvatten. Vår jolle är tung så det var ett hårt släpande av fyra personer för att få ner den till vattnet igen. När vi sedan i kolsvarta natten skulle åka ut till båtarna kom vi cirka tjugo meter ut innan det blev stopp igen. Korallerna stack upp och det blev för grunt. Efter att förgäves försökt lysa oss fram och hitta en ränna så gav vi till slut upp och fick vada ut med jollen på släp.

Vårt nästa stopp var på norra viken på ön Qamea. Här ankrade vi vid en fin strand och Jocke tog jollen in till land och frågade en man om det var ok för oss att ankra där. Alla på Fiji är så vänliga och man får alltid ett stort leende och ett ”bula” till hälsning. Självklart fick vi ankra i deras vik. Lite senare på dagen när Anki och Sivert gick på stranden blev vi alla fyra inbjudna till att dricka kava hemma hos familjen. Det blev en trevlig stund hos familjen Mitchell. Här fick vi dricka kava på ett riktigt och genuint sett. Det var kul att få höra om hur de lever på ön, var barnen går i skolan och vad de lever av. De var intresserade av var vi hade varit på vår resa. När det var dags att gå fick vi var sin kasse med grönsaker som de hade plockat ihop från sina odlingar. Det var massor med aubergine, en pumpa och två stycken pyton snake beans. Helt fantastiska människor som så snällt delar med sig av vad de har. Dagen efter åkte vi in med några gåvor till dem från oss.

Vi stannade ytterligare en dag i viken och Jocke fortsatte att mecka med den krånglande jollemotorn. Han skulle precis byta tändstift när Anki och Sivert stannade till. För att visa hur motorn hackade startade Jocke motorn, denna gång utan kåpa. Då såg Sivert hur det läckte vatten från termostathuset. Troligen sprutade detta vatten ner på temperatursensorn som då kortslöts kortvarigt och gjorde att motorn hackade. Återstod bara att försöka byta packningen. En av skruvarna till locket var helt fastrostad och omöjlig att få loss. Lösningen blev att med en skruvmejsel göra glipan mellan lock och hus så pass stor att man med fingret kunde få in lite sikaflex runt om. Denna fick sedan torka en stund innan Jocke drog åt skruvarna igen. Sedan fick det torka ordentligt och vi startade inte motorn förrän vi var på nästa ö. Till vår lycka går nu motorn helt perfekt igen och förhoppningsvis håller lagningen tills vi kommer till en mekaniker.

Nu hade den nordostliga vinden kommit och tidigt på morgonen drog vi upp vårt ankare och seglade mot Vanua Balavu, den första ön i Laugruppen. I skrivande stund ligger vi ankrade vid ön Lakeba och väntar på Cecilias systerdotter Olivia som kommer med flyget imorgon den 4 augusti. På bilden nedan syns vår rutt som vi hittills har seglat och vi befinner oss nu mitt ibland Lauöarna. När vi får internet nästa gång ska vi berätta om fina ankringar och vilka härliga människor som vi hittills har mött här bland dessa öar. Vi fortsätter söderut på fredag.