Lång väntan på ett väderfönster

Någon dag efter att vår kyl åter var installerad i båten så fanns ett möjligt väderfönster för att segla mot Fiji. Det var inte något riktigt bra fönster, vinden skulle vara hård och sjön grov de första dagarna för att sedan följas av ett stort stiltjebälte. Dessutom var vi inte riktigt färdiga, varken med proviantering eller mentalt. Den norska båten Mais Uma och några andra båtar vi känner stack iväg men vi valde att stanna kvar. Efteråt har vi hört att en båt bröt bommen, en annan fick dreja bi i hårt väder och 6 meter vågor. Mais Uma, som är en snabb katamaran, seglade fort de första dagarna och kom upp en bra bit norrut och slapp kanske på så sätt det värsta. De gick sedan för motor till Minerva Reef och hade en härlig tid där med snorkling och lobsterfiske. Vi som stannat kvar såg fram emot nästa väderfönster som skulle komma en knapp vecka senare enligt väderprognosen. Så blev det inte. När tiden för avfärd närmade sig försämrades prognosen och det blev omöjligt att ge sig av. Man vill lämna Nya Zeeland direkt efter att ett lågtryck har passerat. På baksidan av lågtrycket är det sydliga vindar vilket är bra om man ska segla norrut. I år har lågtrycken kommit oftare och på en mer nordlig bana än normalt vilket innebär att man bara hinner segla några dagar innan nästa lågtryck kommer och ger hård nordlig vind igen. Här är några exempel på hur man inte vill att prognosen ska se ut.

Gång på gång trodde vi att ett bra väderfönster var på väg men ett par dagar innan avfärd försämrades prognosen till att bli omöjlig. Dessutom blev det kallare och fuktigare ju längre in i den nyzeeländska vintern vi kom. Värmaren och en kupévärmare som vi har med oss fick jobba, särskilt på nätterna. Nu ville vi verkligen komma till värmen. Tålamod är en bra egenskap för en långseglare men Jocke har brist på den varan och började att misströsta. 

I väntan på rätt väder sysselsatte vi oss med långpromenader. Vi gick bland annat till vattenfallen Whangarei Falls. Att göra fina vandringsleder är nyzeeländarna riktigt bra på. Marinan anordnade en gemensam grillkväll men innan grillen tändes passade vår granne David på att slänga sin gamla livflotte i sjön. Det blev en bra övning hur en livflotte fungerar och Sharron, som jobbar i marinans kontor, visade hur man klättrar in i den. Vi hade blivit tillfrågade av David om vi kunde tänka oss att ta med några påsar till Fiji. David som seglat till och från Fiji många gånger har kommit i kontakt med organisationen Seamercy som bland annat har ett program för att hjälpa flickor att kunna gå till skolan när de har sin mens. På Fijis små avlägsna öar finns inte sanitetsprodukter att tillgå så flickorna har det svårt under den perioden i månaden, ofta stannar de därför hemma från skolan. Seamercy har gjort i ordning ett kit med tvättbara tygbindor med tillhörande fodral som de förpackat i färgglada påsar att dela ut till dessa flickor. Självklart hade vi plats i båten för ett lass av dessa så vi bar ombord drygt 200 påsar förpackade i säckar.

En dag blev vi tillsammans med några andra seglare inbjudna på middag hemma hos Sharron. Hon har bott i Sverige och kan därför prata bra svenska. Sharron bor uppe i bergen ovanför Whangarei och från hennes hus har man en fantastisk utsikt över området. Tyvärr började det att spöregna redan när vi kom men den utsikt vi såg var fin. 

Efter ett par veckors väntan började vi känna oss riktigt klara med Whangarei. Eftersom ett möjligt väderfönster återigen närmade sig tänkte vi flytta oss till Marsden Cove som är en marina precis vid havet. Här finns även tullen på plats så att man kan klarera ut. Men innan dess var det dags att fira Sveriges nationaldag. Vi bjöd in de andra svenska båtarna, Loupan och Vista, till en kombinerad avseglings- och nationaldagsmiddag. Köttbullar med gräddsås, potatismos och pressgurka kändes som en självklar rätt att bjuda på. Tyvärr var det omöjligt att hitta lingonsylt.

Några dagar senare lämnade vi Town Basin Marina i Whangarei. Ett bra väderfönster var enligt prognosen på väg och med förhoppning om en snar avfärd fick vi broöppning och gick ut ur Hatea River till havet och Marsden Cove. Tyvärr förändrades även denna prognos efter någon dag så vår avfärd mot Fiji blev inte av denna gång heller. Vi blev kvar i Marsden Cove i ytterligare två veckor. Här finns inte så mycket annat att göra än att promenera runt i omgivningarna. Kellie och Mike på den amerikanska båten Dash som också väntade på rätt väder bjöd en kväll in oss till en mexikansk kväll med margueritas och enchilladas. Den finska båten Iiris hade varit där i över en månad så vi var inte ensamma med att få vänta. En helg var Ulla och Pelle ute och provade båten och stannade till över natten i marinan. Vi gick på den lilla (enda) restaurangen och åt middag tillsammans för att sedan dricka kaffe och avec på Loupan. Ett uppskattat avbrott i vardagen. Ytterligare en vecka senare var även de klara med sina förberedelser och flyttade ner till Marsden Cove och väntade på rätt väder för att segla till Nya Kaledonien. 

Ytterligare ett möjligt väderfönster såg ut att vara på väg och äntligen höll prognosen även när dagen för avfärd närmade sig. Visserligen inget perfekt fönster men tillräckligt bra borde det vara. Vi klarerade ut och tillsammans med Dash samt ytterligare några båtar var vi äntligen på väg mot Fiji.

Enligt prognosen skulle vi få cirka 10 m/s i motvind de första dagarna för att sedan nå ett stiltjebälte. Att segla med motvind, dessutom i 3 meters vågor, är inget vi njuter av men det var ett nödvändigt ont. De första dagarna tillbringade vi i en lutande båt med vågor som sköljde över båten var 10:e sekund. Trots att det var länge sedan vi var ute på havet blev vi inte sjösjuka. De sjösjukeplåster som vi satt på gjorde bra nytta. Visst det var inte jättekul att gå ner att laga mat mm den första dagen men efter någon dag är man inne i det igen. Vi hade i förväg lagat färdiga rätter så det bara var att ta upp en låda ur frysen på morgonen och värma den när det var dags att äta. Stiltjebältet låg där det skulle så när vinden vred och mojnade var det bara att starta motorn. 

Vi gick för motor i ett drygt dygn innan de varma passadvindarna började att blåsa ifrån öster. Därefter fick vi tre härliga dagar med fina vindar. När vi lämnade Nya Zeeland så var vattentemperaturen cirka 16 grader men på vägen norrut så stiger den rätt snabbt. Vissa dagar kunde den stiga med två grader. Det gör stor skillnad särskilt på nattpassen som är kyliga när vattentemperaturen är låg. Men dag efter dag blev det varmare och långkalsonger och fleecetröjor kunde stuvas undan. En härlig känsla. 

Vi hade varje eftermiddag kontakt med de andra båtarna via SSB-radion. Det är kul att höra var de andra ligger, vad de har för väder eller om det hänt något särskilt under dagen. Att någon hade sett en val och andra hade fått upp en guldmakrill var typiska händelser som rapporterades. Vi ville också få upp guldmakrill så vi riggade upp våra spön och släppte ut reven och väntade på napp. Den dagen fick vi upp tre skapliga guldmakrillar eller mahimahi som de också heter så nu hade även vi något att rapportera. När båten gungar och kränger är det lite jobbigt att sitta på knä på akterdäck och filea stora fiskar men det är väl värt mödan när både kyl och frys är fulla med god fisk.

Vinden dog ut så det fick bli motorgång igen. På håll såg vi Fijis höga gröna öar och vi blev eskorterade av en stor flock delfiner. Vattentemperaturen var nu 27 grader så man behövde inte mycket kläder på nattpassen.

Efter en magisk solnedgång kom vinden tillbaka och vi kunde segla igen men nu med revade segel för att hålla nere farten, vi ville inte komma fram mitt i natten. Efter drygt sju dagar styrde vi på morgonen den 1 juli in mot Savusavu och fick en boj att förtöja vid i Copra Shed Marina. Senare på dagen kom först två tjejer från hälsovårdsmyndigheten och tog snabbtest för Covid. Proven var negativa och då kunde en liten delegation från tull, immigration och biosecurity komma ombord. Vi hade varit lite oroliga för att bli av med mat eftersom det finns restriktioner för vilka produkter man får föra in i landet. Allt gick bra, kanske för att det nu var fredag eftermiddag och de ville hem. På bara tjugo minuter var alla papper färdigsskrivna, undertecknade samt passen stämplade och vi blev varmt välkomnade till Fiji. 

När de körts in till land igen sjösatte vi jollen och kunde ta våra första steg på Fijis mark. Vi promenerade en sväng genom stan, köpte ett simkort och åt sedan mat på marinans restaurang. Vad skönt det kan vara att vara framme och komma i land igen och vad gott en kall öl kan smaka. Nu ser vi fram emot att få utforska Fiji i några månader.