Gau och Yasawaöarna

Lite vemodiga lämnade vi Fulaga och seglade västerut. Vi kommer nog aldrig att komma tillbaka till denna underbara ö men vi kommer att minnas vår tid där med glädje. Efter ett knappt dygns segling gick vi in genom passet till ön Gau och ankrade i Heritage Bay. Seglingen hade varit snabb med stundtals hård vind akterifrån men utan dramatik.

När vi ankrat tog vi direkt jollen in till byn Sawaieke för att göra sevusevu. På vägen dit stannade vi till och tittade på ett par mantor som simmade omkring vid ytan. Viken där byn ligger är grund och vi ville inte få problem med att ta oss därifrån eftersom tidvattnet var på väg ner. Vid stranden arbetade man med att rensa ogräs och städa. De berättade att det skulle bli en inspektion av myndigheterna om ett par dagar och då ville man visa byn från sin bästa sida. Vi blev visade hem till byns överhuvud, Nacanieli, som även han höll på att rensa runt sitt hus. Han gjorde ett avbrott från arbetet och vi fick vänta en stund medan han bytte om till sulu. Sedan välkomnades vi in i hans vardagsrum och vår vägvisare, Soana, presenterade vår gåva med kavarötter. Vår gåva blev sedan traditionellt mottagen och välsignad med handklapp sedan var vi upptagna även i denna bys gemenskap. Efter en rundvisning i byn var vi inbjudna på te med nybakade roti hos Nacanieli och hans fru. Tiden går fort när man har trevligt och återigen blev det för grunt för att köra ut ur viken. Men efter att ha dragit jollen en bit över de grundaste partierna gick det fint att komma hem till båten.

Dagen efter hade vi tänkt att åka ut till revet för att dyka. Gau har jättefina dykplatser men tyvärr gick det inte att dyka. När vi kom ut till revet blåste det och gick hög sjö som slog in i jollen så vi valde att åka hem igen. Eftersom det var Cecilias födelsedag blev det kalas med tårta. På eftermiddagen fick vi besök av en liten polisbåt. De ville komma ombord och prata och se på några papper sa de. Vad syftet var förblev oklart men den ena polisen frågade om vi hade en länspump över. Cecilia uttryckte sin beundran för den ena polisens mössa och när han hörde att hon fyllde år gav han bort den till henne.

Även dagen efter blåste det hårt och prognosen såg inte bättre ut för den närmaste tiden så vi valde att segla vidare. Vi var på väg mot ögruppen Yasawa och tanken var att ankra över natten ungefär halvvägs. Men när vi på sena eftermiddagen kom fram till viken visade det sig att den var oskyddad och vi kände att det blåste för mycket för att det skulle kännas bra att stanna över natten. Vi beslöt att fortsätta och segla över natten. Det blåste ganska hårt och vi gjorde bra fart så när Olivia vaknade på morgonen efter och kom ut ur förpiken så rundade vi precis udden och gick in till Yasawa-i-Rara för att ankra. Efter ankring var det dags för sevusevu igen och vi åkte in till byn. Här träffade vi Asaeli som tog emot våra rötter och gjorde sevusevu. Även här blev vi bjudna på te och roti och när vi satt och pratade upptäckte vi att vi hade en gemensam vän. En långseglare vid namn Kaj, som vi träffat några gånger, hade varit hos Asaeli för många år sedan och de håller fortfarande kontakt då och då. Vi arrangerade såklart ett gruppfoto som vi skickade till Kaj. Asaeli berättade att hans telefon hade gått sönder så vi erbjöd honom att få Cecilias gamla iPhone som hon hade med som reserv. Dagen efter när Cecilia rensat den kom han ut till båten och hämtade den och vi blev inbjudna till lunch på söndagen. 

Den västra sidan av Fiji har ett lite torrare klimat än den östra och solen lyste från en blå himmel varje dag. Vi snorklade och Cecilia och Olivia gick en lång strandpromenad medan Jocke tvättade båten ren från allt salt som stänkt upp under resan hit. Jocke försökte även få ordning på jollemotorn som överhettar då och då. Först trodde vi att felet var löst men det återkom senare så troligen är det någon kylkanal inne i motorn som är igensatt. På söndagen åkte vi in till byn för lunch. Asaeli, som åkt in till fastlandet för att gå till läkaren, var inte där utan det var hans fru Wenny och barnbarn som var våra värdar. Lunchen bestod av landkrabba som Wenny varit ute under natten och plockat samt av några små stekta fiskar som barnbarnet fångat. Till det serverades kassava. Hon berättade att det är svårt för dem att få tag på förnödenheter. Båten kommer en gång i månaden med varor till butiken som ligger på andra sidan ön. Vi hade tagit med oss en påse pasta som hon fick när lunchen var över.

På eftermiddagen kom paret i grannbåten förbi och pratade en stund. Det slutade med att vi blev inbjudna på middag hos dem senare på kvällen. Det blev en trevlig kväll med stekt panerad fisk som han varit ute och skjutit på revet tillsammans med ortsbefolkningen. Vi hade med oss matbananer och den tredje båten i viken hade med sig sallad. Vi hade inte ätit sallad eller tomat sedan vi lämnade Nya Zeeland för det har inte funnits att få tag i där vi har varit. De berättade att det en bit söderut finns en resort med en liten butik där man kan beställa sallad, tomat, gurka mm så vi beslöt genast att segla dit dagen efter. 

Resorten ligger i en populär vik som kallas Blue Lagoon på grund av att filmen med samma namn spelades in där. Nu märktes det av att vi kommit till ett område med mer turister. Här finns flera resort och vi tog tillfället i akt att äta på restaurang. Olivia och Jocke åkte med ett dykcenter och gjorde några dyk på korallrevet utanför. Vid det första dyket skymtade de en tjurhaj en bit bort, något man inte ser varje gång man dyker. I affären beställde vi tomater, sallad, gurka och koriander som vi skulle få hämta dagen efter. Tänk att det kan vara så gott med det som vi hemma betraktar som basvaror och som finns att tillgå överallt. Sedan vi lämnade Nya Zeeland har det inte funnits sallad att köpa i någon butik. På kvällen fick vi reda på att vi fått ett nytt barnbarn så nu har Jocke även blivit farfar något som naturligtvis firades. 

Ett par dagar senare seglade vi vidare söderut och ankrade vid Mantaray Pass, en plats där stora mantor brukar komma för att äta och vi såg fram emot att få snorkla med dem. Tyvärr var de inte där när vi åkte dit för att snorkla. Istället tog Jocke och Olivia jollen för att dyka vid ett korallhuvud en bit bort vilket visade sig vara bra. Vid botten, 22 meter ner, fanns en tunnel genom korallhuvudet som gick att simma igenom. Olivia som tagit dykcertifikat strax före resan till Fiji har verkligen fått nya erfarenheter. Dagen efter var Olivias födelsedag och vi tog jollen till ett annat korallrev i närheten för att dyka. Här fanns även grundare partier som Cecilia kunde snorkla på. Efter födelsedagsfirande med bubbel hade vi tänkt att ta jollen till ett av resorten för vi hade hört att de serverade goda pizzor där men eftersom jollemotorn var oberäknelig valde vi att göra egen pizza ombord vilket också blev gott.

Vi fick höra att mantorna bäst gick att se på morgonen så nästa dag tog vi jollen till passet före frukost och till vår glädje var de där, så det var bara för Olivia och Cecilia att hoppa i.  Jocke stannade i jollen för man får inte ankra och strömmen är för stark för att ha vår tunga jolle på släp. De fick en fin timme i vattnet tillsammans med mantorna som simmade förbi många gånger. 

Vår sista ankring bland Yasawaöarna var vid Octopus Resort på ön Waya. Där stannade vi bara en natt men Olivia och Jocke hann med att få ett fint dyk på ett korallrev en liten bit bort.