Tasmanien

Efter att ha varit hemma i Sverige i drygt tre månader var det dags att åka tillbaka till Australien. Vi ville resa runt där innan seglingssäsongen startade och tänkte börja med att besöka Tasmanien. Efter mellanlandning i Doha och Sydney landade vi i Hobart. Lite trötta efter en lång resa checkade vi in på vårt hotell och gick ut för en promenad på stan. Hobart visade sig från sin bästa sida och solen strålade från en klarblå himmel vilket den inte alltid gör här långt nere i söder. Hobart är en av Australiens äldsta städer och grundades 1803. Då var staden en straffkoloni i det brittiska imperiet men av det syns inte mycket av nu. Vi vandrade upp till de äldre delarna i Battery Point där de första bosättarna byggde sina hus. Härifrån, bland de lite pittoreska husen, har man en fin utsikt över hamninloppet. I hamnen ligger fiskebåtar fulla med hummertinor och här och där ligger restauranger som serverar fisk och skaldjur. Precis som på Nya Zeeland så friterar man tyvärr ofta både fisken och skaldjuren och serverar tillsammans med pommes frites. Ostronen kan man få naturella men lika ofta serveras de fyllda med bacon och bbq-sås. Vi promenerade vidare och gick runt i city innan vi hittade en liten takbar där vi kunde släcka törsten samtidigt som vi blickade ut över hamnen. Vi gick förbi en park där man höll på att sätta upp en scen och på skyltar stod att det senare samma dag skulle vara festival med foodtrucks något som passade oss bra. På sena eftermiddagen gick vi runt och valde bland de olika rätterna och fick på så sätt en trevlig middag. Varje lördagar är det marknad och torget vid Salamanca fylls av stånd där det säljs allt från kepsar till närodlad honung.

Efter ett par dagar hyrde vi en bil och körde västerut upp över bergen. Vi stannade till vid den vackert belägna Lake St Clair och gjorde en kort promenad. Vi fortsatte över bergsvägarna till den gamla gruvstaden Queenstown. I slutet av 1800-talet byggde man med stort besvär en 3,5 mil lång järnväg hit från Strahan. Man anställde två tusen man som utrustades med yxor för att hugga sig fram genom regnskogen. Järnvägen är på sina ställen mycket brant. Femtio år senare utkonkurrerades den av lastbilar. Efter att ha varit nedlagd ett bra tag använder man nu samma lok som förr för att köra turister.  Vägen slingrar även den brant nerför mot havet. Skyltar som varnar för olika djur står tätt och väldigt ofta ligger det överkörda djur på vägen. Mest är det possums men även de betydligt större vombaterna såg vi många av. Området är i princip obefolkat. Här bor bara två personer per kvadratkilometer så det är glest mellan bilarna. I den lilla byn Strahan, som var vårt mål, bor drygt 600 personer och här stannade vi ett par nätter. 

Tasmanien upptäcktes av sjöfararen Abel Tasman på 1600-talet men det var inte förrän i början av 1800-talet som ön började befolkas. De engelska fängelserna var överfulla så man började skeppa straffångar till Tasmanien. I början av 1800-talet skeppades 70 000 straffångar, fångvaktare med flera till Tasmanien och dessa koloniserade ön. Ursprungligen bodde här mellan 5 000 och 10 000 aboriginer men många dog av de sjukdomar som européerna förde med sig och en hel del blev skjutna av nybyggare som letade ny mark att bo på. 1838 samlades de sista fria grupperna av aboriginer in och sattes i koncentrationsläger. Den sista fullblodstasmaniern dog 1876. 

I Strahan skulle vi ut på en båttur och när vi vaknade på morgonen var det strålande sol och vindstilla. Vilken tur med vädret vi haft hittills. I Strahan regnar det nästan 3 meter (3 000 mm) varje år så en solig dag är inte så vanlig. Båten la ut och efter en tur ut genom det lilla inloppet som kallas Hell’s Gate lade vi till på Sarah Island. Här fick vi en guidad vandring runt på ön som var en straffkoloni dit de som hade misskött sig på fängelserna i Hobart skickades. Här fick de leva ett hårt liv och många dog av de straff, bland annat piskning, de fick när de fortsatte att missköta sig. Därefter fortsatte båten uppför floden Gordon som förr användes till att flotta de stora träd man högg ner där till sågverken i Strahan. Nu är hela området nationalpark och vi fick tillfälle att promenera runt en stund i regnskogen innan det var dags att åka tillbaka till Strahan igen.

Vår bilfärd fortsatte längs Tasmaniens västra sida. Vi hade fått tips på vägar och sevärdheter av ett australiskt par vi träffade på Fiji förra året och vi följde deras råd. Ett av dem var att åka vägen som kallas ”Western explorer” så en liten stund efter att vi lämnat Strahan svängde vi av mot Corinna. Ganska snart slutade vägen att vara belagd och vi möttes av skyltar som angav att det var väldigt långt till nästa bensinstation och att någon mobiltäckning inte var att räkna med på länge. Det var bara att hoppas att vi inte skulle få punktering eller något annat fel på bilen. En liten färjan tog oss över floden till Corinna. Färjeskepparen sa att vägen fortsättningsvis var väldigt gropig men körbar. Grusvägen slingrade sig brant uppför tills vi kom upp på en högplatå. Här uppe växte mest ljung och små träd och så fortsatte färden i cirka fyra timmar. På den gropiga grusvägen gick det inte att köra mer än cirka 40 km/h utan att bilen och passagerarna i den skulle vibrera sönder. Här i väster bor ingen.

Efter fyra timmar kom vi fram till en korsning och där blev vägen asfalterad igen. Någon mil senare var vi framme i byn Arthur River där vi stannade till och tittade ut över havet. På en skylt stod att vi nu kommit till världens ände och det var nästan att det kändes så. När vi tittade ut över havet rakt västerut var det väldigt långt till nästa strand. Det finns ingenting förrän man kommer till Argentina cirka 1 750 mil bort. Här i Artur River hade vi tänkt att köpa en kopp kaffe och kanske en glass men det enda caféet var stängt så vi fick fortsätta ett tag till innan vi fick vårt kaffe. 

När vi kom fram till Stanley där vi skulle stanna för natten var det slut med vår tur med vädret för nu började det att regna. Ett regn som skulle vara i ett par dagar. Stanley är annars en väldigt trevlig by som ligger vid foten av berget som kallas ”The Nut”. Här hade vi bokat ett rum och en stund innan vi kom fram fick vi ett sms från hotellägarna där det stod att de var borta under dagen men att det var öppet och det var bara för oss att gå in. Vi skulle ha rummet till vänster och nyckeln låg på bordet. Vi klev på och packade upp våra grejer för att sedan ta en promenad runt byn med ett par paraplyer som vi hittade i ett ställ som skydd mot regnet.  I Stanley som på många platser på Tasmanien finns det kolonier med pingviner. Vi gick ner till stranden på andra sidan av byn för att försöka att få syn på några. De är skygga och kommer normalt inte tillbaka till stranden förrän efter det börjat skymma. Pingviner har vi sett på Nya Zeeland och vi hade ingen större lust att stå och vänta i regnet så vi gick tillbaka och åt middag istället.  På en byrå i det lilla hotellets frukostmatsal stod en prydnad som var full av små svenska flaggor. Vi undrade hur detta kom sig och till frukosten fick vi svaret. Hotellet drevs av Christer från Huskvarna som hittat kärleken och flyttat till Australien för 40 år sedan. Vi fick en trevlig pratstund till den goda frukosten som han och frun hade lagat åt oss.

Vi fortsatte vår bilfärd och körde upp mot bergen igen. Vi hade tänkt att vandra på någon av lederna vid Cradle Mountain. Tyvärr så fortsatte det att regna så någon vandring blev det aldrig. Vi fick nöja oss med att stanna till i besökscentrat och titta på bilder samt kolla runt i souvenirshoppen. Sedan fortsatte vi till staden Launceton. När vi kom fram slutade det att regna så det fick bli en stadsvandring istället för en vandring i bergen. Launceton blev 2022 vald till årets stad i Australien. Vi förstår inte riktig varför.

Vi körde vidare över bergen österut. Landskapet är grönt med stora inhägnade områden där man har kor, tjurar eller hästar. Efter en lång stund med serpentinväg nerför berget var vi på Tasmaniens östkust och körde söderut längs kusten. Efter det obligatoriska fikastoppet körde vi till byn Bicheno där vi bokade in oss för två nätter på ett motell. Det var en solig och varm dag så efter ett glas medhavt rött vin som ”after drive” på rummets altan gick vi en promenad ner till stranden. Här tog vi en titt på de stora vågorna som rullade in mot klipporna och hittade sedan till restaurangen Lobster Shack där vi fick en god middag med både ostron och hummer som vi äntligen kunde få naturella. Dagen efter hade vi tänkt att åka till Freycinet National Park för att vandra till Wineglass Bay men när vi vaknade spöregnade det återigen. Prognosen lovade ingen bättring så det fick bli en läsdag på rummet. Till kvällen slutade det regna så när det började skymma promenerade vi ner till stranden för att kolla efter pingviner. Vi satt helt tysta på varsin sten i mörkret och spanade ut över vattnet. Plötsligt var det något som rörde sig en liten bit bredvid oss. Vi hann inte riktigt se men det kan ha varit en pingvin. Sedan ledsnade vi och gick för att äta istället.

När vi vaknade dagen efter var det strålande sol och blå himmel. Efter en tidig frukost körde vi till nationalparken, parkerade och vandrade en rundtur över berget och ner till Wineglass Bay. Turen är cirka 12 km lång och är en av Tasmaniens populäraste turer. Vi hade hört av många vi pratat med att ett besök på konstmuseet MONA var ett måste så vi tog in på ett motell bredvid museet och bokade biljetter för ett besök dagen efter.

MONA är en förkortning för Museum of Old and New Art. Även om vi inte riktigt förstod vad vissa konstverk var för något eller vad de skulle förmedla så uppskattade vi verkligen vårt besök här. Möjligen är det så konst ska vara och att var och en får finna sin egen tolkning av vissa konstverk. Byggnaden däremot, som är nedsprängd i berget, är helt fantastisk utförd och bara den väl värd ett besök.

Efter ett sista dygn i Hobart flög vi vidare till Melbourne för att fortsätta vår resa därifrån och köra mot Sydney.