Dominikanska republiken till Turks & Caicos

Vid femtiden på morgonen, cirka en timme före soluppgången, tog vi upp ankaret och lämnade Boqueron, Puerto Rico. Det var alldeles mörkt ute men vi hittade ut mellan sjömärkena följda av några lokala fiskare som också var uppe tidigt. Det var vindstilla så vi fortsatte för motor mot Dominikanska Republiken med god utkik förut eftersom fiskebåtarna är små och har ofta inga lanternor. Att köra på någon av dem skulle innebära att vi sänkte deras båt.

När solen senare gick upp och började att värma åt vi frukost. Vi höll såklart fortfarande utkik och upptäckte då på håll en liten konstig båt som närmade sig. Den hade vingsegel och såg väldigt märklig ut. Vi tog kort och kunde zooma in för att se närmare på den. Den liknade inget vi tidigare hade sett. Vi googlade och fick fram att det var en så kallad saildrone från det amerikanska försvaret. De används tydligen för att bevaka gränserna här i trakten.

Vi kom fram till Punta Cana innan solnedgången och ropade upp hamnkaptenen på vhf:en. Vi var fortfarande lite oroliga för att djupet in till marinan inte skulle vara tillräckligt. Vi hade bara kunnat kommunicera med marinan på spanska som vi översatte på datorn. De skrev att djupet skulle vara ok för oss men man vet aldrig om den man kommunicerar med vet vad den pratar om. På radion svarade hamnkaptenen på engelska att djupet nog skulle vara ok om vi höll oss till höger i kanalen. Rännan in till marinan är grävd och ska muddras då och då till ett minsta djup men när detta gjorde senast är oklart. Vi gick in sakta och vårt ekolod visade som minst 2,4 meter djupt innan vi kom in i hamnbassängen. Vi går 2,5 meter djupt så troligen släpade vi kölen genom dyn i några meter. Vi förtöjde på vår plats och blev tillsagda att vi inte fick gå iland förrän myndigheterna hade klarerat in oss. Det dröjde inte länge innan både tull och immigration kom ombord och lite senare kom även personer från biosecurity och hälsomyndigheten. De ställer mängder med frågor, gärna samtidigt, och eftersom vi inte kan spanska tar det lite tid och tålamod. Men med hjälp av teckenspråk och google kunde vi svara på allt. Efter att ha fått våra pass stämplade och båten genomsökt blev vi välkomnade in i landet.  På väg mot marinans pizzeria promenerade vi runt och tittade på alla stora sportfiskebåtar som ligger här. De flesta ägs av amerikaner och kanadensare som även har lägenheter här. Marinan är helt konstgjord det vill säga utgrävd och sedan har man byggt stora hus med lägenheter, restauranger mm. Längs havet finns fina stränder och hotell. Vi såg på nätet att de största sportfiskebåtarna i marinan kostar 100 miljoner kronor. Det blir ju ganska dyra fiskar men man får väl kanske även lägga in glädjen att få en fisk i kalkylen.

Nästa dag var nyårsafton och på eftermiddagen skulle Johan, Jocke son, landa. Vi plockade undan, spolade av båten och bäddade i ordning i förpiken till honom. Vi gick till restaurangen på piren för att se om de hade bord och eventuellt något fyrverkeri till kvällen. Restaurangen var rätt trist och något fyrverkeri skulle det inte bli men vi kunde boka ett bord till kvällens nyårsbuffé. Den skulle kosta 3 000 kr per person. Vi sa att vi skulle fundera och återkomma men vi kände direkt att det skulle vara trevligare för oss att grilla och äta på båten och så fick det bli. Vi mötte Johan när han kom med taxin och efter kramar och drink var det dags att sätta på grillen. Trots tidsskillnaden och den 26 timmar långa resdagen höll sig Johan pigg men efter tolvslaget var det god natt. Vi stannade i marinan ytterligare en dag och tillbringade den delvis på stranden.

I Dominikanska måste man få tillstånd att segla till nästa hamn. Så på morgonen dök vår kompis från armadan upp igen för att skriva ett seglingstillstånd till oss. När vi fått detta kunde vi lämna marinan och segla vidare norrut. Vi följde vårt gamla spår ut genom kanalen och lyckade komma ut utan någon grundstötning. Vi hade fått tillstånd att ankra över natten i en vik cirka 50 distans bort och dit kom vi fram på eftermiddagen lagom till ett svalkande bad innan solnedgången. På morgonen gick vi vidare till Marina Puerto Bahia på halvön Samanas södra sida. Även här möttes vi av militären och Jocke fick efter att vi hade förtöjt gå till både tull, immigration samt armadans kontor för att få våra pass och dokument granskade och stämplade. Ingen kunde engelska så det fick bli google translate igen. Längst in i rummet satt en kille i trettioårsåldern och han var armadans representant, den som slutgiltigt skulle godkänna oss. Han granskade våra dokument och ville sedan skriva på Jockes telefon för att få översatt. Han skrev men eftersom täckningen var dålig blev inget översatt. Han vinkade och sa att allt var ok ändå. När Jocke kom ut blev hans text översatt och där stod ”Har du något att ge mig”. Han ville alltså ha en slant lite diskret för att godkänna oss.

I marinan fick vi hjälp av en duktig dieselmekaniker att få ordning på vårt krånglande elverk. Dieselgeneratorn hade krånglat hela säsongen med att inte leverera tillräckligt med ström. När vi belastade med effekt så orkade den inte. Trots filterbyten och service fick vi ingen ordning på den. Mekanikern hittade till slut att ett bränslerör till en cylinder var täppt. Efter rengöring fungerar nu generatorn som ny igen. Vi hyrde bil för att se oss omkring och åkte först i till staden Samana för att sedan följa vägen över berget till ett vattenfall vi ville besöka. Färden gick igenom små byar och vackra landskap. Ibland var utsikten över dalgångarna otroligt fin. Vårt första stopp var en lokal cigarrtillverkare i den lilla byn Rancho Espanol. Han var belgare och hade kommit hit som utbytesstudent men stannat kvar för att odla tobak. Vi fick en intressant genomgång av hur man tillverkar en cigarr och fick även provröka en.

Efter inköp av en låda cigarrer fortsatte vår färd mot vattenfallet. Vi hade hört att den bästa vägen at gå var att undvika den normala stigen där turistbussarna stannar och där lokala guider gärna vill visa vägen till fallet. Vi valde rekommendationen att gå via en bäck från norra sidan av fallet och letade oss fram till ett ställe där man skulle kunna parkera. Vägen blev smalare och smalare men till slut kom vi fram och parkerade i skuggan av ett träd. Efter att vi betalat parkeringen till en kvinna som bodde i huset på tomten började vi vandra stigen fram. Några personer kom ridande på hästar som leddes av yngre killar. De undrade om inte vi också skulle rida på häst, för de ville såklart sälja sina tjänster, men vi sa att vi ska gå. De sa då att det är långt och vi svarade att vi har starka ben. Då tittade de på Cecilia och sa ”men mama då, hon måste väl ändå få rida uppför stigen”. Vi skrattade gott och sa vänligt men bestämt nej. Stigen fortsatte ner i en bäck och vi fortsatte att gå i den. Vandringen upp längs den nu sönderridna, leriga och hala stigen tog en dryg timme och vi blev passerade av många hästekipage på vägen men till slut var vi uppe. Det var en fin utsikt med ett skapligt vattenfall så vandringen var mödan värd. Efter att vi vandrat ner och tvättat av fötter och ben i bäcken fortsatte vi till en stad där vi hittade en större supermarket och bunkrade för den kommande tiden. Tillbaka på marinan åt vi på restaurangen, spelade biljard och förberedde oss sedan för att segla vidare dagen efter.

När kontoret öppnade klarerade Jocke ut och efter att vi tankat fullt i vatten- och dieseltankar styrde vi ut ur marinan för att segla mot Turks & Caicos, ett dygns segling norrut. Vi gick för motor ut ur den stora Samana-bukten och höll hela tiden utkik efter knölvalar. Området är känt för att en ganska stor mängd knölvalar kommer hit varje år för att para sig eller föda men vi var kanske något för tidiga för vi såg tyvärr ingen.När vi kom ut ur viken fick vi under en timmes tid, vågorna rakt framifrån. De var på grund av strömmen ganska stora och vattnet sköljde över vårt fördäck. Jocke som skulle hämta något inne i båten upptäckte då att det rann in vatten via förpiksluckan. Ett av fästena för luckans lås hade gått av och då blir det en liten glipa där saltvattnet rann in. Johans säng var blöt så han fick sova i salongen den natten. När vi rundat udden fick vi sedan en jättefin segling med en fin måne som gav oss lite ljus på natten. På morgonen släppte vi i vårt drag igen och det dröjde inte länge förrän vi fick napp. Efter en stunds kämpande gav fisken upp och vi kunde lyfta ombord en fin wahoo. Vi släppte i draget igen och en stund senare nappade det igen. Denna gång var det en barracuda och sådana vill vi inte ha så den fick simma vidare i havet.

På förmiddagen kom vi fram till Big Sand Cay som är en obebodd ö i södra Turks & Caicos. Här var vi helt ensamma och stannade i ett dygn för att bada och gå på stranden. Vi fick även ägna en stund åt att tvätta och torka sängkläder och madrasser i Johans hytt. Vi hade ankrat på cirka 4 meters djup i ett kristallklart och turkosfärgat vatten. Sanden är vit och det kändes som om vi hade kommit till ett litet paradis. När vi gick på stranden såg vi på många ställen spår efter stora havssköldpaddor som varit uppe på stranden för att lägga ägg.

Vi seglade vidare till Grand Turks för att klarera in och ankrade strax norr om kryssningsterminalen. Inklareringen gick rätt smidigt trots att vi, pga att vi saknat internet, missat att fylla i uppgifterna på nätet. Vi gick sedan en promenad ner till den tomma kryssningsterminalen där det skulle finnas ett café men det var såklart stängt när ingen kryssningsbåt var inne. I området kring terminalen finns en liten by av souvenirbutiker och restauranger. Det är som att komma till en uppbyggd kuliss enbart gjord för turism. Passagerarna som går av båten och bara går runt där får verkligen inte se något genuint.

Dagen efter flyttade vi en halvtimmes färd upp till huvudstaden där vi försiktigt tog oss in mellan reven vid högvatten. Innanför är det lite djupare vatten och där vi ankrade var det 3 meter djupt vid lågvatten. Vi tog jollen in till land och promenerade runt i stan. Staden grundades 1681 av saltarbetare som kom från Bermuda. Ögruppen Turks & Caicos är ett brittiskt utomeuropeiskt territorium så språket är engelska. I Cockburn Town bor knappt 5000 personer och denna dag låg två kryssningsfartyg vid terminalen. Det innebär att antalet personer i stan tredubblas dessa dagar. I stan finns stora butiker som bara säljer t-shirts, kepsar och souvenirer till kryssningsturisterna som åker omkring i golfbilar i långa led. Det är lite konstigt med alla dessa personer som plötsligt svärmar in i staden men säkert bra för ekonomin.

Vi ägnade någon dag åt att snorkla längs revkanten. Vattnet är klart och fint så sikten är lång. Vi såg ganska mycket fisk och några sköldpaddor men som nästan överallt här i Karibien är korallreven inte så färggranna. Vi var tvungna att ta oss ut från ankringen i stan vid högvatten så en eftermiddag flyttade vi tillbaka till Governor´s Beach för att kunna segla iväg tidigt på morgonen dagen efter.

Vi lättade ankar vid soluppgången och gick mot ögruppen Caicos. När vi rundade den norra delen av ögruppen såg vi vid ett par tillfällen knölvalar på håll. De var inte jättenära men vi kunde klart se hur de sprutade vatten och hur ryggen böjde sig upp över vattenytan. På eftermiddagen kom vi fram till ön Pine Cay. Även här är det grunt men vi gick sakta in i öppningen i revet och hittade in till en bra ankring inne vid den långa fina stranden. Även här tog vi jollen ut till revet och snorklade. Här såg vi en fin eagle ray som patrullerade fram längs botten. En annan dag tog vi jollen in till stranden men dyningarna var så stora att vi inte kunde gå med jollen ända in till land utan vi fick ankra den och simma in. Stranden var riktigt fin och perfekt för en långpromenad. På eftermiddagen körde vi drönaren för att få en fin flygbild över båten och stranden. Tyvärr kom en vindby som förde drönaren mot akterstaget och drönaren kraschade ner i vattnet och sjönk. Det blev slutet på denna drönares karriär. Den har gjort bra nytta genom åren men fick nu tyvärr gå i soptunnan.

Det var dags för Johan att åka hem så vi gick den kort sträckan söderut till Blue Haven Marina på ön Providenciales. I marinan ligger även ett all inclusive hotell så på dagarna kunde vi ligga vid poolen och få gratis drinkar i baren där. Här fanns pingisbord och andra aktiviteter som vi utnyttjade samt ett flertal restauranger. När det var dags för Johan att flyga hem tog vi gratisbussen till ett annat resort. Vi tillbringade dagen vid poolen där och Johan kunde sedan ta taxi därifrån till flygplatsen. Efter avskedskram promenerade vi till en supermarket och handlade mat för de kommande veckorna. Vi stannade i marinan ytterligare ett par dagar och förutom att hänga vid poolen gjorde vi en dag en cykelutflykt runt på ön. När väderprognosen visade rätt väder var det dags att klarera ut och segla vidare mot Bahamas.