Nu är vi på väg!

Klumpen i våra halsar blir större och större när vi går runt på bryggan och kramar om de som har kommit för att vinka av oss. Klockan är tre, vi går ombord och gör loss förtöjningarna. Tårarna bränner bakom solglasögonen när vi backar ut, vänder båten och börjar att gå ut mot havet. Vi vinkar och gråter en skvätt. Vad är det som gör att man lämnar fantastiska barn, föräldrar och vänner bakom sig på en brygga? Känslorna grusar den glädje som borde finnas där. Dagen som vi har planerat för i snart fyra år har kommit. Några följer oss i sina  båtar en bit ut på Örsbaken sedan vänder de tillbaka, vi är ensamma och det går upp för oss att nu är vi på väg.

I Stockholm är maj 2018 den varmaste i historien. Vi är inomhus och packar ihop våra tillhörigheter i lägenheten för att den ska kunna hyras ut. Det mesta ska förvaras i källarförrådet men en del kläder mm ska med i båten. Det är inte helt lätt att bestämma vad som ska med. Förmodligen packar vi med för mycket för det är svårt att få plats i de lådor och skåp som finns ombord. Vi transporterar även en hel del reservdelar och andra bra att ha saker som vi har haft i ett förråd till båten. Vi köper sjökort till världens alla hörn (nästan) och ser till att båt och utrustning är i bra skick inför avfärden. Trots det varma och soliga vädret finner vi ingen motivation till att åka ut till någon ö och lata oss i några dagar. Det är så mycket som ska fixas och tids nog kommer vi ju att få segla så det räcker.

I början på juni flyttar vi in i båten. Det var svårt att bo i lägenheten och samtidigt göra den helt klar. Med facit i hand borde vi ha flyttat ut lite tidigare för det blev stressigt att hinna klart med det sista. Det är mer än man tror som ska göras, fixas och städas och vi höll på in i det sista. Lördagen den 16 juni hade vi bokat lokal för en avseglingsfest . Vi ville ha båten på plats bredvid festen och samtidigt skulle det helst vara centralt så vi hade letat ett tag innan vi till slut kunde boka ”Kolskjulet” på Kastellholmen. Fredagen innan lämnade vi vår bryggplats i Saltsjöbaden och gick in till kontoret i Hammarby Sjöstad för att säga hej då till alla kollegor. På väg dit skulle vi passera Baggenstäket. Det massiva högtryck som legat över Stockholm en tid hade gjort vattenståndet lågt så det var spännande att sakta gå igenom de grundaste partierna. Vi klarade det med ett par decimeter till godo men en kille på vattenskoter stannade och berättade att några timmar tidigare hade han fått hjälpa en annan båt som fastnat mitt i kanalen. Inte riktigt vad man drömmer om.

Festen blev precis så som vi hade tänkt oss. Många glada människor, god mat och ett härligt drag på dansgolvet till småtimmarna. Dessutom var vädret fantastiskt och natten ljum. På kvällen dagen efter kom det både åska och regn, så vi hade verkligen tur.

Olivias Go West skylt

Vi vaknade sent på söndagen och efter frukost i en solig sittbrunn var det dags för vår avsegling ifrån Stockholm. Denna avsegling var inte så känslosam som den senare men det var ändå en speciell känsla att lämna Stockholms siluett bakom sig. Vi lämnade den nu tomma kajen på Kastellholmen och gick till Napoleonviken i Ingaröfjärden för att vila upp oss efter all dans och kanske även efter något glas vin.

Vi skulle fira midsommar med släkten vid sommarstället på Vålarö mellan Trosa och Nyköping. På väg dit gjorde vi stopp för natten i Östermarsfladen på Nåttarö. Det var många år sedan jag (Jocke) var där, säkert tjugo och då i en mindre båt. När vi närmade oss funderade jag inte på vilken väg jag skulle ta in i fladen. Jag tog den jag brukade ta. Ett dåligt beslut. Alla vägar in norrifrån är relativt smala och den som jag tog har dessutom en sväng i mitten. På grund av detta gick vi sakta men när vi skulle svänga insåg jag att vår båt är längre än de jag hade förut och att vi kanske inte skulle få plats i svängen. Vi gick på en sten med kölen men studsade av och jag förstod att vi kommit lite i kanten av rännan varpå jag svängde. Det som händer då är att båtens akter svänger åt andra hållet och rodret gick på en annan sten och vi satt fast. Som tur var gick vi väldigt sakta men det kändes inte bra att stå på med rodret. Efter några sekunders tankeverksamhet beslöt jag att svänga båtens för tillbaka med hjälp av bogpropellern och då samtidigt ge gas. Fören svängde och då vred sig rodret så att propellerströmmen förde båtens akter tillbaka ut i rännan igen och vi var loss. Hela händelsen tog kanske en minut men det kändes som en lång tid. Efter koll senare så visade det sig att förutom skeparens ego så var inget skadat. Men det hade ju kunnat bli en väldigt trist start på vår långsegling med ett skadat roder som hade krävt att båten lyfts upp på land.

Dagen efter vaknade vi till att vinden ven i riggen. Väderleksprognosen var ingen rolig läsning med regn och kulingvindar hela dagen. Vi beslöt dock att fortsätta vår resa mot Vålarö. Vågorna gick höga och vinden var rakt emot när vi rundade Nåttarö och gick ut i Danziger gatt. Men vi har en stark motor och på kvällen förtöjde vi vid Svärdklova brygga. Genomblåsta fick vi en efterlängtad GT och senare mat i huset av Cecilias föräldrar. På torsdagen kom barn, syskon och övrig släkt så midsommar firades på sedvanligt vis med sillunch och dans kring stången varvat med regnskurar och jordgubbstårta. Tysklands mål i sista sekund var väl det enda som satte ner humöret ett litet  tag.

Nu sitter jag och filosoferar på mitt nattpass och passerar snart Ölands norra udde. Jag ser inte Öland men känner att det luktar gödsel ifrån åkrarna.  Vad är det som får oss att segla iväg och lämna den trygga vardagen i Sverige. Det är någonting som drar i oss. Viljan att besöka främmande hamnar, exotiska öar och andra hav sliter i vår själ. Vi vill byta livsstil ett tag och leva i rytm med solen och omgivningen, gå barfota i den varma sanden. Allt för länge har outlookinbjudningar och excelfiler fått styra våra liv. Nu är det vår tur att göra som de vi tidigare läst om eller sett på Youtube. Nu är vi på väg!