Oyster Regatta och Saint Barth

Vi hade blivit inbjudna av Oyster att vara med i Oyster Regatta 2019 som skulle vara på Antigua i april. Eftersom vi var i området kändes det som en kul grej att vara med på. Men vi ville inte kappsegla med bara oss två ombord så vi frågade kompisarna Mats och Sofia om de och deras dotter Ellinor ville segla med oss. Det ville de, så dagen innan första kappseglingen skulle vara, landade de på Antigua. De var såklart trötta efter sin långa resa och vilade ut i båten medan vi var på middag för att fira deltagarna i Oyster World Rally som precis avslutat sin jorden-runt-segling.

I Oyster Regatta seglar bara Oysterbåtar och de hade delat in oss i tre klasser. Klass ett med de stora 74 till 82 fot långa båtarna. Klass två med 62-65 fotsbåtar och klass tre, som vi tillhörde, med de minsta båtarna 47-56 fot. I vår klass var det sju båtar varav tre 56:or lika som vi har. Regattan skulle pågå i fem dagar med fyra kappseglingsdagar och en vilodag i mitten. Varje dag avslutades med prisutdelning, middag och underhållning.

Mats och Sofia har aldrig seglat med oss på den här båten tidigare och vi har heller inte kappseglat med Oystern. Vi hann inte med någon träningssegling innan det var dags för den första starten. Starten blev spännande för en val ville plötsligt vara med och tävla och simmade in i startområdet.

 

Allt gick bra och valen simmade iväg utan skador. Mats och Sofia är vana seglare så de kom snabbt in i segelhanteringen men i den första kappseglingen som var en bansegling utanför English Harbour hade vi lite problem med att hitta rutinerna på kryssen och vi fick heller inte till segeltrimmet riktig bra. Vi slutade ändå på en fjärde plats i klassen, bara 20 sekunder efter trean, men kände att vi kunde bättre.

På kvällen var det fest på bryggan med rhumpunch och en massa god plockmat. Det var kul att mingla runt och prata med de andra seglarna. Vi hamnade till slut på efterfest ombord på Pitanga som är en av de största båtarna. Det är en Oyster 745 som ägs av en svensk kille som heter Henrik. Ombord fanns ytterligare fem svenskar. Pitanga har en enorm sittbrunn och akterdäck så det är verkligen den rätta platsen för efterfest.

Seglingen dag två var en distanssegling via några rundningsmärken till Jolly Harbour. Nu var vi varmare i kläderna och taggade till tusen. Vi var bra med i starten och när vi fått upp vår stora gennaker efter rundningen av kryssmärket så var vi först av alla båtar. Vi blev såklart omseglade av de stora båtarna som startade lite senare men vi gjorde en bra gipp och ledde även vid rundningen av det sista märket. Nu var de bara en halvvindsbog in i mål kvar. Oyster 56:an Britican kom med bra fart bakifrån. De har en annan mast och segel än vi och gjorde lite bättre fart men vi kämpade och försvarade vår placering ända in i mål och fick skott för första båt i mål i vår klass. Vi undrade så hur vår placering skulle bli efter omräkning med handikapptalet och eftersom vi inte skulle vara med på den middagen så fick vi vänta till dagen efter innan vi fick reda på resultatet. Vi VANN!!!

Tredje dagen var vilodag. I Jolly Harbour finns en bra mataffär så vi passade på att handla inför den fortsatta resan. Sedan tillbringade vi resten av dagen på stranden tillsammans med de andra svenskarna på Pitanga.

Den tredje kappseglingsdagen var en distanssegling tillbaka till English Harbour. Nu visste vi att vi kunde segla bra och vi hade blivit mer samtrimmade i manövrerna. Vi tog starten och vann därmed en fin flaska gin. På den långa och ganska hårda kryssen gick vi jättebra och seglade ifrån Britican men Sea Flute som seglat jorden runt med nästan samma besättning rådde vi inte riktigt på. Vi blev tvåa och låg nu på en andra plats i totalen med en segling kvar. Om vi skulle vinna den sista seglingen och Sea Flute seglade dåligt hade vi chans till totalvinsten.

På kvällen var det prisutdelning och middag i ett fint gammalt hus som nu är hotellet Copper & Lumber. Hela området English Harbour är som ett museum. Här hade Amiral Nelson sin bas i Karibien på 1700-talet och alla hus är bevarade i jättefint skick. Innan middagen var det prisutdelning. Vi fick gå upp två gånger, dels för att ta emot första priset för bästa start som delades ut av Pantaenius och dels för vårt andra pris som Jenny Hadida (fru till Oysters ägare Richard) delade ut. Sedan blev det stor BBQ-buffé och senare på kvällen dans. Richard Hadida gjorde en spontan sånginsats och fick igång alla i allsång till Beatleslåten Hey Jude. Kvällen avslutades ombord på Pitanga där Linda som kockar serverade utsökta gin & tonics och från grannbåten Oyster 825:an Reina som familjen Hadida bodde i kom de och bjöd på Espresso Martini. Innan det var dags att krypa till kojs blev det allsång på Pitangas enorma akterdäck när Richard återigen drog igång Hey Jude.

Så blev det dags för den fjärde och sista racedagen. Nu gällde det. Vi gick för totalvinst i klassen. Dagens segling var ett banrace på en kryss/läns bana. Vi var de enda i klassen som anmälde med undanvindssegel vilket gjorde att vi fick ett sämre handikapp och behövde vara mer före de andra i mål för att vinna på beräknad tid. Men vi ville hellre spänna bågen och försöka. Starten gick och vi tyckte att vi var först över startlinjen men efter målfoto tyckte domarna annorlunda och gav vinsten till en annan båt. Vi kryssade som aldrig förr och var riktigt samkörda i slagen. Britican och Sea Flute fick denna gång se sig slagna på kryssen. Vi rundade det sista kryssmärket några båtlängder före Sea Flute och seglade ifrån dem ännu mer på halvvindsbogen mot sista rundningsmärken. Vi rundade det och fick upp vår gennaker bra men eftersom vi inte kunde styra rakt mot mål med gennakern  och Sea Flute gick fort med spirad genua rakt mot mål såg det ut som att vi skulle bli tvåa. Alla sätt är bra tänkte vi och rullade in storen så att gennakern fick bättre vind och saxade med kutterfocken. På så sätt kunde vi också gå rakt mot mål. Sofia agerade mänsklig spirbom och vi passerade återigen Sea Flute och kunde gå i mål som första båt över linjen. Tyvärr räcket inte tidsavståndet till Sea Flute som vann även den sista seglingen. Vi kom tvåa och blev därmed även tvåa i den totala sammanställningen något vi är jättenöjda med. Britican blev trea. De andra båtarna seglas av besättningar på minst sex till åtta samtrimmade personer och vi var bara fyra (förlåt Ellinor, vi var ju fem) som dessutom inte hade seglat ihop på båten innan kappseglingen.

Regattan var väldigt väl arrangerad och med i tävlingsledningen fanns vår båts tidigare ägare Alan. Alan som har mer seglingserfarenhet än de flesta och har jobbat på Oyster med sir Richard Mathews sedan 70-talet jobbade under regattan i tävlingsledningen tillsammans med sin fru Sue. Det var kul att få träffa dem igen och vi tror att även de tyckte att det var kul att se att deras gamla båt mår bra med sina nya ägare. Regattamiddagen hölls i den gamla guvernörsvillan ”Clarence House” och blev en orgie i god mat, dryck och underhållning. Det började med drink på gräsmattan med en fantastisk utsikt över English Harbour. Sedan blev det prisutdelning som följdes av musik med den underbara sångerskan Asher Otto och bandet Itchy Feet. Senare på kvällen tågade plötsligt ett helt karnevalståg med plymer och allt in och det blev dans till härliga sambarytmer. Kvällen avslutades med Richard Hadida på scen och vi sjöng alla med i hans version av Hey Jude. Trötta men väldigt nöjda efter en hel veckas ansträngande seglingar och kvällar sov vi gott den natten.

Klicka här för att se slutet av Richard Hadidas version av Hey Jude

Morgonen efter var det tidig uppstigning för vi skulle segla till Barbuda. Barbuda har ingen tull så vi hade klarerat ut dagen innan. Men hamnavgifter mm skulle betalas och det sista skulle inhandlas innan vi kunde komma iväg. Vi kryssade österut i ganska hög sjö och det var skönt när vi kunde falla av norrut vid Antiguas östra udde. Vi ångade på som ett expresståg i en härlig halvvind upp mot Barbuda och kunde ankra i det kristallklara turkosfärgade vattnet vid tretiden på eftermiddagen. En bit bort låg de två svenska båtarna Felicia och Barit som båda har barn i Ellinors ålder ombord så Mats, Sofia och Ellinor tog jollen in till stranden för en lekstund medan vi fixade på båten.

Dagen efter tog Mats, Sofia och Ellinor jollen in till Codrington en stund för att se på de hästar och åsnor som går runt fritt på gatorna. På eftermiddagen blev det mer lek för Ellinor med barnen i grannbåtarna och vi vuxna hade sundowner på stranden innan vi åkte tillbaka till Bliss och hade grillmiddag.

När vi klarerade ut ur landet hade vi fått lov att stanna två nätter på Barbuda. Så efter två dagar på denna paradisö var vi tvungna att segla vidare. Vi satte kurs mot Saint Barth. Det är en segling på ca 70 distansminuter som vi klarade av på ca nio timmar i den ganska starka medvinden. På Saint Barth pågick den årliga kappseglingen ”Les Voiles de Saint Barth” så det fanns ingen plats i hamnen för oss. Vi fick lägga oss på svaj utanför tillsammans med hundratals andra båtar.

Vi tog jollen in och klarerade in i landet. Saint Barth tillhör Frankrike men var under en period under 1700-talet en svensk koloni. Många av gatorna har fortfarande svenska namn och man kan se svenska flaggor och symboler lite här och där. Hamnkaptenen sa, när han såg att vi var svenskar, att Sverige gjort ett stort misstag som sålde ön billigt till fransmännen. På 1700-talet var nog ön en belastning för Sverige men idag är Saint Barth en mycket fin ö där jetsetfolket frodas. Här ligger lyxaffärer som Hermes, Louis Vuitton, Chanel mfl på rad och priserna i barer och på restauranger är därefter.

Efter en dag i Gustavia som staden heter så gick vi runt udden till viken Anse du Colombier. Här låg även Jackline och Peter med sin båt Ellen. Vi hade träffat dem dagen innan i stan och sedan kom de förbi på en sundowner i vår sittbrunn. De berättade då om viken och vi beslöt att flytta dit. Här var det inte så mycket båtar utan lugnare och mysigt. Massor med sköldpaddor simmade runt och Ellinor, Mats och Jocke snorklade runt med dem.

Ellinor lärde sig även att hoppa från sidan på båten. Ett högt hopp för en åttaåring men när väl första hoppet var gjort gick det sedan enkelt. På eftermiddagen kom Peter simmande och bjöd in oss till en sundowner ombord på Ellen.

Familjen Runström/Olofssons tid i Karibien började att rinna ut så vi seglade vidare till Saint Martin och ankrade vid staden Marigot på den franska sidan. Södra sidan av ön heter Sint Marteen och är holländsk. Ön drabbades väldigt hårt hösten 2017 av orkanerna Irma och Maria och det är fortfarande väldigt mycket som är förstört.

Dagen efter vinkade vi av Mats, Sofia och Ellinor som flög hem till Stockholm via Miami. Vi har haft två fantastiska veckor ihop med spännande kappsegling och därefter en vecka med härliga stränder och mycket bad. Tusen tack för att ni ville komma och segla med oss.

OBS. Alla bilder tagna på kappseglingsbanorna är tagna av Tim Wright, Photoaction. Ett stort tack till Oysteryachts  som anlitat honom och låter oss få ta del av bilderna.