Måndagen den 7 oktober landade vi på Curaçao igen efter att ha varit ¨hemma¨ i Sverige i drygt tre månader. Flygresan gick bra men vi var lite oroliga för att bli stoppade med övervikt vid incheckningen. Ett vanligt långseglarproblem. Vi hade med oss allt ifrån reservdelar till båten, nya vattenkokare till både dykväst och flytvästar. Vi har verkligen njutit av att träffa våra nära och kära igen under sommaren. Mest har tiden gått åt till att träffa föräldrar, barn och barnbarn. Det var verkligen kul att se hur barnbarnen har växt och blivit stora. Vi hann med både ett 1- , 3- och ett 25-årskalas samt ett antal födelsedagar innan vi åkte tillbaka. En hel del vänner har vi också hunnit med att träffa och vi har hållt ett föredrag på Bullandö marinas 50-årsjubileum.
När höstrusket kom var det ändå skönt att flyga tillbaka till båten och ett lite varmare väder och när vi klev av planet kunde vi känna hur hettan slog emot oss. Vi kom ganska snabbt av planet och var bland de första som kom till tullen. Här fick vi dock reda på att man skulle ha fyllt i ett papper alternativt fyllt i ett formulär på internet för att komma igenom och in i landet. Det var inget som vi hade fått reda på av flygbolaget men dessa skulle kunna fyllas i vid en disk i ena hörnet av lokalen. Tyvärr var blanketterna slut men det skulle komma nya inom fem minuter sa personalen. Vi stod tillsammans med ett femtiotal andra och väntade. Efter en halvtimma hade tålamodet börjat tryta hos de flesta och tonläget höjdes succesivt mot tulltjänstemännen. De brydde sig dock inte nämnvärt utan svarade att blanketter var på väg och skulle säkert snart vara framme. Välkommen till Karibien tänkte vi. Här betyder ordet snart inte riktigt samma sak som i Sverige. Till slut kunde vi i alla fall, som sista personer, lämna terminalen och åka mot hotellet.
Dagen efter gick vi till båten. Dit hade vi ett par kilometer, först uppför och sista biten brant nerför, och även om klockan bara var nio på morgonen så var värmen redan tryckande.
När vi kom fram hade Tomas och Helene precis sjösatt Inalou II. Det var kul att ses igen efter våra sommaruppehåll. Vår båt stod där så fint och väntade på oss och nu började tre dagars arbete med att få henne klar för sjösättning. Botten skulle slipas av lite lätt. Vi fick den nya ankarkättingen levererad och det tog en halv dag att byta den. Allt går så sakta i värmen men till slut var vi färdiga och fick äntligen sjösätta. På planen där båtarna står uppställda fläktar det ingenting och det är väldigt varmt men ute vid bryggan är det lite skönare.
På fredagkvällen arrangerade marinan en barbecue för oss seglare. Det blev en mycket trevlig kväll med god mat och dryck. Efter maten blev det sång till svenske Anders (Ladybird) och fransmannen Denis (Babig Glaz) gitarrer. Det var sånger såväl från Jacques Brel som till klassikern Köppäbävisan. Amerikanarna hade kanske lite svårt att hänga med på Köppäbävisan men vi i det svenska gänget sjöng desto högre.
På lördagen kom Anki och Sivert med Major Tom ifrån Bonaire. De ska liksom vi fortsätta västerut medan de andra svenska båtarna ska vända hemåt. Vi låg kvar i marinan i en vecka. Under den veckan arbetade vi med båten. Seglen skulle sättas på och båten tvättas både in- och utvändigt. Vi hann även med en del utflykter på ön samt att gå runt i huvudstaden Willemstad. På kvällarna samlades vi svenskar för att njuta av den relativa svalkan (det är 29 grader på nätterna) och av en kall öl eller två.
Cecilias mamma som varit sjuk en längre tid hade blivit sämre så Cecilia behövde åka hem till Sverige igen. På lördagen den 19 oktober var det dags att komma vidare. Anki och Sivert på Major Tom och jag (Jocke) gick till tullkontoret för att klarera ut. Efter en halvtimmes väntan kom till slut tjänstemannen och vi fick våra papper stämplade. Efter tullen ska man gå till immigration. På de flesta platser ligger det kontoret bredvid tullen. Här i Willemstad ligger det på andra sidan kanalen som delar av staden vilket innebär en lång promenad till. Till slut var vi i alla fall utklarerade och tillbaka vid båtarna.
Vi hade bestämt oss för att gå till en vik på Curaçaos västra sida så att det skulle bli en kortare segling till Aruba dagen efter. Vi lämnade marinan och beredde oss på att få vänta på broöppning av pontonbron i Willemstad. Men när vi kom runt udden hamnade vi bakom tre större bogserbåtar som bogserade någon slags färja. Bron var öppen så det var bara att följa efter. Det gick sakta framåt men att köra om var inte att tänka på i det smala sundet. Väl utanför bron tänkte vi köra om men då beslöt sig bogserbåtarna för att plötsligt börja backa och vända runt. Det blev några hektiska minuter i den skvalpiga sjön innan vi äntligen kunde rulla ut genuan och styra västerut.
Vi kom fram till ankringsplatsen på eftermiddagen. Det var en bra vik och där låg ett litet vrak som vi hann snorkla på innan solen gick ner.
Det var så skönt att ha kommit ut ur marinan till ett turkosblått vatten och kunna hoppa i och kunna bada igen. Anki och Sivert hade kokat en beuf på vägen och jag blev inbjuden att dela den med dem. När solen gick ner blev det kolsvart och vi njöt av kvällens svalka och av den goda grytan ombord på Major Tom.
Tidigt dagen efter lättade vi ankar och seglade de cirka 55 distansminuterna mot Aruba. Vi hade planerat att komma fram samtidigt för incheckning på Aruba vilket vi också gjorde. Detta för att Anki och Sivert skulle kunna hjälpa till och ta emot mina tampar på bryggan. På Aruba måste man först gå till tullens brygga för inklarering. Allt gick jättesmidigt och efter att de tittat ner i båten en sväng så var de nöjda och vi var klara att gå till ankringsviken vid Oranjestad. Precis när Anki hade börjat släppa mina tampar kom en av tullkillarna springande och sa att vi måste gå till immigration också. Det hade vi glömt så det var tur att han kom tillbaka och påminde oss. En kvart senare var vi klara och på väg till ankringen.Vi ankrade bredvid varandra strax utanför Oranjestad. Det blåste en hel del men vattnet var lugnt innanför revet och ankaret satt fast bra så det kändes tryggt. På ankringsplatsen låg även Elisabeth och Wim med båten Bengt. Här låg vi under en veckas tid och bekantade oss med Aruba. Vi hade nog haft förutfattade meningar och trodde inte att vi skulle gilla Aruba. Detta på grund av att det är väldigt turistigt. Nästan som ett karibiskt Las Vegas. Men vi gillade Aruba. Vad vi däremot inte gillade var priserna. En öl på en bar kostade ofta 6 eller 7 dollar och då är de bara en 22 cl flaska. Men de var kalla och goda i alla fall.
En dag dök vi på två flygplansvrak. Bägge är sänkta på plats med flit för att vara en dykplats. Det ena var utrangerat medan det andra hade blivit konfiskerat när de smugglade knark från Colombia.
En dag när vi satt på strandbaren såg vi en katamaran som försökte att ankra mellan våra båtar. De drev omkring och fick inget fäste eftersom de la ut alldeles för lite kätting. Turligt nog så drev de inte mot Bliss eller Major Tom utan mot en fransman och höll på att krocka med denna. Till slut så flyttade de en bra bit ifrån oss andra vilket kändes skönt. Morgonen efter blev jag uppropad av Sivert som sa att jag måste gå ut på direkten. När jag kom upp i sittbrunnen kom katamaranen drivande precis bredvid mig med ankaret släpande efter. Jag frågade vad han höll på med och han svarade god morgon och log. Han drev sedan ner mot en holländare som redan stod i fören och såg orolig ut. Inte förrän han var några meter framför holländaren fick han igång motorn och gasade på lite så att han undvek kollision. Sivert och jag pratade på vhf:en och sa att den där måste vi hålla koll på. Då tuffade han upp och la sitt ankare rakt framför Major Tom varpå Anki och Sivert gick i taket och snabbt sjösatte jollen och åkte ut för att tala mannen till rätta. Till stöd fick de även fransmannen som kom åkande i sin jolle och gestikulerade. Till slut flyttade killen och la sig hundra meter fram och fick fäste med sitt lilla ankare. Det är inte alltid som grannsämjan är god i viken mellan oss ankrade cruisers.
Efter en knapp vecka flyttade vi till den nordvästra sidan av ön till en strand som heter Eagle Beach. Här kunde vi njuta av strandliv och långa promenader längs den jättelånga stranden. Här trängs turister på strandstolar och vattenskotrar åker kors och tvärs på dagarna så efter några dagar flyttade vi en bit norrut Vi började med att lägga oss på svaj vid ett vrak som heter Antillas och tog jollen dit för ett dyk. Antilles är Karibiens största vrak. Ett tyskt lastfartyg som byggdes 1939 och som 1940 skulle gå till Curaçao för att vara i en neutral hamn eftersom det var krig. Hamnen i Curaçao var full så de ankrade utanför Aruba. Holländarna på Aruba försökte att beslagta skeppet men kaptenen beslöt då att öppna bottenventilerna och sänka skeppet istället för att det skulle hamna i holländarnas händer så nu ligger det där som en perfekt dykplats för oss dykare. Efter dyket gick vi sakta in mot den långa sandstranden vid Pelican Pier och ankrade på tre meters djup. Här låg vi i några dagar innan det var dags att återvända till Oranjestad för att proviantera och planera för seglingen till Colombia.
Jockes söner Fredrik och Johan kom till Aruba för att segla med till Colombia. Efter ett par dagars strandliv gav vi oss iväg för den nästan 300 distansminuter långa seglingen till Santa Marta i Colombia. En segling som kan vara tuff på grund av att förhållandena när man rundar Colombias norra kust ibland kan ge stark vind och höga vågor. Här är bergen över 5 000 meter höga och när den luft som värmts upp på dagen och stigit uppför bergen kyls av rasar den ner med full kraft på nätterna. Vi återkommer med rapport om detta i nästa blogginlägg.
Sailing Bliss 
Härligt att läsa! Hoppas ni kom väl fram till Santa Marta! Där har jag varit. Även i nationalparken i närheten, Tayrona. Väldigt fina stränder. Njut! Kram Anneli
GillaGillad av 1 person
Äntligen lite njutbar läsning igen 😉
Ha det bäst!
GillaGillad av 1 person
Vi hade i alla fall lite sol här i Stockholm i morse 🙂
GillaGillad av 1 person
Tak to prawda… czyta się z zainteresowaniem, ale zdjęcia rodzinne na Aruba zrobiły miłą atmosferę! Pozdrawiam.
GillaGillad av 1 person
… Rodzinne zdjęcia z Aruba….. Translator robi błędy.
GillaGillad av 1 person
Härligt med värmande bilder , här är det lite gråare och regnigt 🙂 /Janne
GillaGillad av 1 person