Från höghus i Colombia till palmbladshyddor i Panama

Tidigt på morgonen den 12 december landade vi i Santa Marta efter en 24 timmar lång resa med mellanlandningar i London och Bogota. Vi tog en taxi till marinan och gick ut till båten som låg där precis som Jocke lämnade henne en månad tidigare. I sittbrunnen låg en julutsmyckad ananas med texten ”Feliz Navidad! Välkomna tillbaka!”. Det var Anki och Sivert som varit där och lämnat ett välkomstmeddelande. Vi packade upp en del av vår packning gick sedan till Major Tom. Efter kramkalas blev det kaffe i sittbrunnen. Vi hade mycket att prata om för att komma ifatt allt som hänt sedan senast vi sågs. Vi gick sedan ut för sightseeing i staden. Cecilia hade ju inte varit här så vi strosade sakta runt i värmen och tittade i den gamla staden. Vi besökte katedralen och tittade på Amerikas äldsta byggnad, det gamla tullhuset som byggdes 1530.

I Santa Marta är många av husen prydda med muralmålningar. De är väldigt fint gjorda och beskriver ofta vardagliga situationer som fiske eller fest och dans. På kvällen gick vi till baren Hemingway för ett par happy hour drinkar innan maten. Som på många ställen i Karibien innebär inte happy hour att det är halva priset utan att man får två drinkar istället.

Dagen efter gick vi till stormarknaden för att börja bunkra mat för den kommande tiden. De första tre veckorna i Panama kommer vi inte att komma till en affär så det gäller att handla nu. Den här dagen hade vi bestämt att bara köpa torrvaror och dryck, så med ryggsäckar och vår dramatenvagn med oss gick vi upp till stormarknaden för att shoppa. Men vad köper man? Det är inte helt lätt att planera inköp av mat som ska räcka i en månad. Så vi gick gångarna fram och tillbaka och plockade på oss allt möjligt som skulle kunna vara bra att ha. Torrvaror och konserver går ju alltid åt så det var bara att köpa så mycket man orkar att bära. Efter att ha burit ner allt till båten gick vi en sväng till för att köpa öl, Cola och annan dryck. På vägen köpte vi färskpressad juice av en av de många försäljarna på gatan. I Colombia växer det massor av olika sorters frukter och juicerna de gör på gatan av de färska frukterna mixat med is är verkligen goda. På kvällen var vi helt slut av vårt tunga arbete i värmen så happy hour på Hemingway tillsammans med Anki och Sivert var verkligen välförtjänt. Vi planerade att segla till Cartagena tillsammans några dagar senare så vi slet med bunkringen alla fyra.

Sista dagen i Santa Marta var det dags att köpa färska och frysta varor så med våra ryggsäckar och vår vagn promenerade vi återigen till affären. Utbudet i affären är inte som hemma och det är svårt att hitta exempelvis pålägg. Vi som oftast äter ost på frukostmackan letade förtvivlat efter någon ost som såg ut att kunna ha lite smak men det var svårt. Vi fick nöja oss med en mild cheddar för det fanns inte något som ens liknade en grevéost. Köttet styckar de på ett annat sätt än vi är vana vid och kan man dessutom inte spanska är det svårt att veta vad man får. Är det något som går att grilla eller passar det bara till grytbitar, det får man veta när det är tillagat. Frysta kycklingfiléer känner man igen så där vet man vad man får i alla fall. Sedan är det ju kul att prova nya grejer. Vi köpte fina tomatliknande grönsaker men de smakade annorlunda. Det visade sig vara tamarinder. De var jättegoda och funkade bra i sallader och till maten. Lite syrligare men fräscha och goda. På morgonen hade Adde och Cissi med Hakuna Matata kommit till marinan efter att ha seglat från Curacao. Det var kul att ses igen efter ett halvår. Eva och Tobbe på Moana hade kommit tillbaka från sin utflykt till Medellin så på kvällen blev vi ett stort svenskgäng som gick ut på stan för happy hour och så småningom middag tillsammans.

Dagen efter var det dags för oss att segla iväg. Vi blev utklarerade och fick våra pass och vårt Zarpe. Ett dokument som visar att man är utklarerad ifrån landet. I Colombia har man 48 timmar på sig att lämna landet så vi utnyttjade tiden och seglade till Cartagena. Tyvärr hade Anki varit lite krasslig så de blev kvar en dag till i Santa Marta. Vi planerade att mötas igen i Puerto Obaldia där vi skulle klarera in i Panama.

Vi seglade iväg vid 11 tiden för att hinna passera Rio Magdalena när det fortfarande var ljust. Rio Magalena är en stor flod vars mynning man ska passera. Floden för med sig allt ifrån större grenar till stammar men förutom att havet blev brunt under en period såg vi inget som var farligt att köra på. Efter 19 timmars segling (och bitvis en del motorgång) kom vi fram till Cartagena. Precis när solen började att sprida det första gryningsljuset lade vi till vid marinan och kunde äta vår frukost fint förtöjda långsides med bryggan. På andra sidan viken stod höghusen tätt och bildade en fin skyline. Vi promenerade in till de gamla stadsdelarna och var där hela dagen. I den äldsta stadsdelen där katedralen mm ligger var det fina hus men överallt fanns försäljare och stannade man till för att titta på något var de på en på en gång. Efter någon timme tyckte vi att det var jobbigt och gick tillbaka till stadsdelen Getsemani. Det är också en gammal stadsdel innanför murarna men här pågick det vardagliga livet och de mer turistintriktade försäljarna fanns inte här. Vi gillade verkligen Getsemani för dess charm och för dess genuina stil.

På kvällen blev vi trötta efter allt promenerande och utav vår dygnslånga segling så vi åt middag i marinan. Dagen efter utnyttjade vi marinans wi-fi för att stämma av läget hemma och för att kolla mail mm. Sedan påbörjade vi vår seglats till Puerto Obaldia i Panama.

Det blev återigen en dygnslång segling med mycket åska och regn på natten. Vi försökte att ropa upp Major Tom på vhf:en för att höra var de befann sig. De hade lämnat Santa Marta ett dygn efter oss och vi visste inte om de var före eller efter. På morgonen fick vi kontakt och det visade sig att de var knappa två timmar före oss och var nästan framme. När vi ett tag senare gled in i viken så låg de och badade och väntade in oss så att vi kunde gå till inklareringen tillsammans. Vi hämtade upp dem med vår jolle och förtöjde vid en stor betongbrygga. Sedan promenerade vi genom den lilla byn. Vi var de enda utlänningarna här så barnen tittade nyfiket på oss. Vi hittade det lilla kontoret för Immigration och fick våra stämplar i passet. Här behövde man lämna kopia på passen och på fartygspapperen. Av en händelse har tulltjänstemannens fru en butik i dörren bredvid där man kan få papperen kopierade mot en avgift. Sedan var det dags för Custom, även han skulle ha kopior på alla papper. Tullmannen var glad för att få något att göra och satte fart direkt när vi kom in och ändå tog det en halvtimme per båt att klarera in. För varje båt skulle många papper fyllas i och det skulle vara karbonpapper emellan varje. När alla uppgifter var ifyllda började han att stämpla. Det blev 40 stämplar per båt innan allt var klart. Efter att vi betalat avgifterna var han nöjd och vi kunde gå därifrån. Vi hittade en liten bar och satte oss i skuggan och pustade ut med en kall öl i handen. Puerto Obaldia ligger på gränsen till Colombia och här bor ett hundratal personer. Det finns ett bageri och en liten affär men inte så mycket mer. På vägen ut på bryggan till jollen blev vi stoppade av militären som också skulle veta vilka vi var. Även här skulle man visa pass och lämna kopior på fartygspapperen så det var bara att gå tillbaka in i byn igen och köpa fler kopior.

Dagen efter gick vi västerut i några timmar till en ö som heter Isla Pinos på spanska eller Tupbak på Kunaspråket. Den här delen av Panama heter Kuna Yala men spanjorerna döpte det till San Blas när de erövrade området på 1600-talet. Folket som bor här kallas Kunaindianer och särskilt här i den östra delen lever de väldigt enkelt och traditionellt så som de alltid har gjort. De tillhör Panama men har genom ett fördrag ett eget styre över sin region. De gillar inte att bli fotograferade och vi fick höra att man inte ens fick fotografera hus eller byar. Ett seglande par blev nyligen stämda i Kunarättegång för att de hade fotograferat en ceremoni som de gick förbi. Vi ankrade vid Tupbak, här låg redan två segelbåtar varav en var svensk. Det var katamaranen Pachamama med ett par och deras femåriga son ombord. Dagen efter gick vi in till den lilla Kunabyn. Här lever de verkligen enkelt i trähyddor med palmbladstak. Maten tillagas över en öppen eld och toaletten är ett skjul som står på pålar en bit ut i vattnet.

Vi låg här i tre dagar och gjorde promenader i djungeln eller badade och hade det bra. Här i Panama finns det krokodiler så det var inte utan viss oro man hoppade i vattnet eller gick i det ibland snåriga vattenbrynet.

Ni som följer oss på vår Facebooksida fick en fråga för några dagar sedan. Frågan gällde vad det är för anordning på fotografiet och det rätta svaret är en kokosnötsknäckare.

Efter några dagar vid Tupbak fortsatte vi västerut. Målet var en ö som heter Isla Mono där vi hade tänkt stanna några dagar för att fira jul. Det blåste ingenting så vi gick för motor. Båtarna rullade kraftigt i de höga dyningarna som kom in från havet rakt i sidan på oss. Efter några timmar ropar Anki upp på vhf:en och berättar att deras motor hade stannat och att Sivert låg nere vid motorn för att byta filter. Troligtvis hade rullningarna gjort att smuts som låg i botten på tanken virvlat upp och satt igen filtren. Vi låg och cirklade runt och väntade att det skulle ordna upp sig men trots upprepade försök fick de inte igång motorn så vi bestämde att vi skulle gå in till den lilla byn Mamitupo som låg närmast och ankra där. Anki och Sivert skulle försöka segla dit. Men eftersom det inte blåste någonting så drev de mest runt varpå Jocke ryckte ut med jollen för att bogsera in dem till ankringen. Detta räddningsuppdrag tog nästan två timmar innan Major Tom låg ankrad bredvid Bliss. Cecilia som hade tänkt sig att få lite egen tid för att sitta och läsa i sittbrunnen fick tji för hon fick besök av en Kunaman som kom ut med sin ulu för att ta betalt för ankringen. En ulu är en kanot som huggs ut ur en trädstam. De brukar vilja ha 10 dollar för att få ankra. Cecilia visste inte var plånboken låg så hon försökte förklara att han kunde komma tillbaka om en timme men han förstod inte engelska så han blev kvar. Ett litet tag senare kom två nyfikna grabbar i en annan ulu så när Jocke kom tillbaka med Major Tom på släp så låg det tre kanoter förtöjda vid Bliss och Cecilia var måttligt road.

I det stilla vattnet vid ankringen fick sedan Sivert bort luften ur systemet och motorn startade fint igen. Dagen efter tog vi jollen i land och gick in i byn. Enligt guideboken är detta den mest traditionella byn i Kuna Yala och det var spännande att gå runt. Allt är så otroligt annorlunda det liv som vi är vana med hemma. Vid stranden höll några män på att hugga ut en ulu. Ett par kvinnor ville bjuda in oss för att de vill sälja molas. Molas är ett tygstycke som broderas i olika traditionella mönster alternativt med motiv av t ex fåglar eller sköldpaddor. Vid en fotbollsplan höll skolpojkarna på att spela fotboll och i hamnen höll kvinnorna på med en marknad för en båt med olika förnödenheter hade precis lagt till. Här i Kuna Yala är det kvinnorna som har hand om pengarna och det är de som väljer sin make när de ska gifta sig. Männen får sedan flytta in till kvinnans familj.

Efter vår promenad drog vi upp ankaret och fortsatte vår resa till Mono Island där vi hade planerat att ankra och stanna i några dagar för att fira jul. De sjökort som vi har i vår plotter stämmer inte alls här i San Blas och det mesta är markerat som grunt. Vi har skaffat boken Panama Cruising Guide av Eric Bauhaus och utan den hade det inte fungerat att segla här. Han har gjort detaljerade kartor och mätningar av djup mm. Han har även mätt in så kallade waypoints, koordinatsatta punkter, som man navigerar emellan. Ett fantastiskt arbete som är guld värt för oss.

Efter ett par timmars gång så kom vi fram till viken och ankrade. Även här låg vi helt själva och det var lä och lugnt och stilla bakom ön. Några pelikaner dök efter fisk och på håll kunde vi se ett par män som fiskade i en ulu. Kort sagt en liten idyll. På julafton tog vi jollarna och hade tänkt åka till en liten sandö med några palmer på för att dricka glögg och bada men när vi kom fram var det för mycket vågor för att kunna ta oss i land på ett säkert sätt. Vi åkte då istället till en större ö bredvid. Här fanns en fin strand så vi badade och drack glögg som Sivert hade med sig i en termos. Naturligtvis var tomteluvorna på.

Till kvällen blev det knytkalas med lite julmat ombord på Bliss. Det var köttbullar, janssons frestelse, skinka, rödbetssallad och till det lite akvavit så det gick verkligen ingen nöd på oss. Vi stannade här i några dagar innan vi fortsatte vidare västerut.

Vattnet här i den östliga delen av San Blas är ofta brunt på grund av att det finns många floder som för med sig lera ut i havet. Vi längtade till det klara fina vattnet som vi visste fanns lite längre västerut. Vi stannade på ön Aredup där vi hade en härlig eftermiddag. Först blev vi mötta av delfiner som simmade runt oss när vi ankrade och sedan hade vi sköna bad inne vid stranden. På eftermiddagen köpte vi fyra lobsters av några fiskare i en kanot som paddlade förbi så till middag blev det grillad lobster i solnedgången. Vi betalade 25 dollar för fyra levande lobsters. Även här låg vi ensamma och hade tänkt stanna en längre tid men på natten blev det rulligt och därmed svårt att sova.

Dagen efter fick vi en härlig segling och kom fram till den mer besökta delen av San Blas och här fick vi äntligen det klara turkosfärgade vattnet. Men nu var vi inte ensamma längre. Vi ankrade vid Green Island och här låg ett tiotal båtar men området är stort så det var inte trångt. På den dryga vecka som det tagit hit från Puerto Obaldia har vi varit ensamma på alla ankringsplatser förutom en. Det har gått en hel vecka utan att vi ens har sett en annan segelbåt. Och på denna tid har vi inte känt oss otrygga någon gång. Det hände väl någon gång att tanken slog oss att vi är ensamma i främmande land långt borta från det mesta. Vi vet att det har inträffat rån och överfall i Panama men det vi har hört är att det har inträffat på platser närmare staden Colon. Vid Green Island träffade vi båten Askari som vi har träffat några gånger tidigare och de berättade att just på Mono Island där vi firade jul blev en Nya Zeeländsk familj brutalt överfallna och pappan väldigt svårt skadad bara någon månad tidigare.

Här i de mer turistiga trakterna kom också försäljarna. Det är allt ifrån frukt- eller fiskbåtar till molaförsäljare. Vi köpte en mola av master mola maker Venancio som med inlevelse visade upp sina verk ett efter ett. Det är oartigt att inte titta på alla innan man bestämmer sig för vilken man vill ha så hela proceduren tog nog en timme. Vi stannade här i flera dagar och badade eller bara tog det lugnt. En dag gick vi på promenad runt ön. Vi hade hört att en tysk kvinna blivit attackerad av en krokodil så lite skraja var vi nog och såg oss noga för. Någon krokodil såg vi inte men Jocke höll på att trampa på en stor rocka som låg och sov på botten. En annan dag tog vi jollarna till en liten ö för eftermiddagsfika och bad.

Coco Bandero Cays är några små öar som ligger några sjömil ifrån Green Island.  Öarna har ett stort korallrev utanför som skyddar mot dyningarna från havet och ska vara de vackraste i hela San Blas. Här ankrade vi mellan två av öarna och tog jollen in för att bada. Vi tog med drönaren och flög runt och fotograferade fina bilder tills vi blev tillsagda av Kunaindianerna att det fick vi inte göra. Korallrevet skyddade inte så bra mot dyningen som vi hade trott och natten blev rullig. Därför flyttade vi till Holandes Cays som ligger någon timmes segling västerut. Här hittade vi en fin egen ankarvik och stannade här för att fira nyårsafton. Innan det blev mörkt hade ytterligare ca 10 båtar tänkt samma sak, så ensamma i viken blev vi inte.

Nyår firades traditionsenligt med god mat, bubbel och cigarr i goda vänners lag. Skillnaden var kanske att vi inte skakade av köld när bubblet skulle öppnas vid tolvslaget.  Här stannade vi i några dagar och slappade. En dag kom en jättestor segelbåt med svensk flagga och ankrade en bit bakom oss. Någon timme senare kom de simmande förbi och sa hej. Det var Carl-Henric Svanberg och hans fru Louise med deras fantastiskt fina 110 fot långa Cygnus Montanus, ett specialbygge i kolfiber från Nya Zeeland som var på besök i viken.

Den sista ögruppen som vi besökte i San Blas var Lemon Cays. Här är det också jätteklart vatten och fina stränder men eftersom öarna ligger närmast fastlandet så är det också enklare för turister och kryssningsbåtsresenärer att ta sig hit. De flesta av öarna kostade det pengar att gå iland på och det ville man inte heller göra för där kryllade det av badande turister från när och fjärran. Vi höll oss till ön som var gratis. Här var det fin strand och lugn och ro så vi latade oss och badade som vanligt. Ni kanske tycker att det har varit mycket badande och lata stunder och det har ni rätt i. Så har det varit men nu är det slut på det för ett tag. Nu har vi lämnat San Blas och ligger förtöjda i Shelter Bay Marina och väntar på att gå igenom Panamakanalen. Om det får ni läsa i vårt nästa blogginlägg.