Seglingen till Galapagos

Efter en natt på land så fick vi båten sjösatt igen på morgonen den 29 januari. Vi åkte en sista tur till Super 99 i Albrook Mall där vi handlade färskvaror, frukt och grönsaker. På eftermiddagen kastade vi loss och satte kurs mot Galapagos ca 900 distansminuter bort. Seglingen dit beräknade vi skulle ta ca 5,5 till 7 dagar beroende på om vi skulle köra motor igenom stiltjebältena eller inte. Vi gick för motor de första tre timmarna när vi passerade fartygsleden som leder in till Panamakanalen. Sedan rullade vi ut våra segel och kunde segla med en okej fart i den lätta vinden. När vi kom ut ytterligare en bit ifrån kusten ökade vinden och vi gjorde bra fart med hjälp av medströmmen ner mot Isla Malpela, en liten ö mitt i havet som tillhör Colombia.

img_8600
Vi lämnar Panama City

Vad gör man i en liten båt mitt på havet i sex dagar kanske ni undrar. Förutom att hålla utkik, kolla segel och navigation så läser eller sover vi. På nätterna turas vi om att sova och att gå vakt. Vi brukar planera så att överfarterna sker med så mycket månljus som möjligt men denna gång var månen bara en liten skärva som inte gav mycket ljus utan nätterna var kolsvarta för det mesta. Den som har vakt sitter ofta och läser men kollar då och då ut över sprayhooden och spanar efter lanternor eller annat som kan vara i vägen men förutom ett par fartyg den sista dagen var havet öde under hela vår seglats.

Fast havet är inte tomt, om man tittar runt omkring så ser man att man ibland har sällskap av stora havssköldpaddor, delfiner och olika slags fåglar. Vi hade fantastiska solupp- och nedgångar att njuta av och dagens höjdpunkt blir när man plockar fram lite smågodis som snälla gäster har tagit med sig från Sverige. Aldrig smakar en hallonlakritsskalle bättre än mitt på havet. När vi passerade ön Malpela mötte vi en sula som surfade på en planka. En dag såg vi något annat underligt rakt förut. När vi kom närmare såg vi att det var ett stort träd som låg och flöt rakt i vår väg. Hade det varit på natten hade vi nog inte sett det och kört rakt på det vilket inte hade varit särskilt bra.

Vi kom in i stiltjebältet och beslöt att köra för motor igenom det. Efter 13 timmar var vi igenom och kunde rulla ut våra segel igen. Nu kom vinden från sydväst och vi fick göra några slag under ett dygn för att ta oss längre söderut där passadvinden vrider mer mot syd. Vi som hade bestämt att vi inte skulle kryssa något mer på ett par år men tji fick vi. När man går igenom ITCZ (intertropical convergenszone) eller doldrums som det kallas passerar ofta squalls, stora regnmoln, som man får hålla lite koll på för de kan skapa kraftiga vindbyar. På nätterna ser man dem bäst på radarn. Vinden vred så småningom mot syd så att vi kunde hissa vår code 0 och segla med fin fart rakt mot Galapagos.

img_8679
Mot Galapagos med Code 0

Under resan upptäckte vi ett flertal olika fripassagerare. På nätterna kom ofta fåglar och satte sig på båten för att vila och åka med i några timmar. Vi hittade squids på däck som förmodligen kommit upp med någon våg som slagit över. Några flygfiskar hittade vi också men det blev inget rekord. Rekordet var när vi seglade till Kap Verde, då hade vi 28 stycken på däck en morgon.

Vi släpade ett drag efter oss under hela seglatsen och en dag fick vi napp. Det var en fin skipjack tuna som hade huggit. Efter ett tag var den ombord och filéad. Till middag den dagen blev det såklart sashimi på tonfisk till förrätt och sedan en sallad med halstrad tonfisk.

Sent på kvällen den 3 februari passerade vi ekvatorn. Tidigare på kvällen, innan solnedgången, hade Kung Neptun varit på besök för att se om vi värdiga att passera denna magiska gräns. Vi blev godkända och döpta enligt gammal tradition till namn med fiskanknytning. Cecilia fick namnet Crazy Stingray och Jocke blev Slim Marlin. Vi skålade med Kung Neptun och offrade även en skvätt Gammeldansk i havet till hans ära. Nu är vi inte längre pollywogs utan har blivit erfarna shellbacks.

När solen gick upp den 4:e kunde vi se San Cristobal i fjärran. När vi närmade oss möttes vi av ett stim delfiner som hälsade oss välkomna. I lä av ön dog vinden ut och vi gick för motor de sista distanserna till Wreck Bay som hamnen heter och släppte ankaret på 8 meters djup ner i det turkosfärgade vattnet. Ett sjölejon kom och lade sig på vår badplattform. Vi var framme på Galapagos.

Klockan 15 kom myndighetspersoner, läkare, olika inspektörer och en dykare ombord tillsammans med vår agent. Vi fick visa våra fartygspapper, pass och vaccinationskort samt svara på massor av frågor om båten och om oss själva. Sedan skulle dykaren kolla om vi hade en ren botten. Om det finns beväxtning så måste man segla minst 40 distansminuter bort och göra rent innan man får komma tillbaka igen. Läkaren kollade vårt skeppsapotek, tog temperaturen på oss och frågade vilka de senaste tio hamnarna vi besökt var. Vi fick senare veta att de, liksom resten av världen, är rädda för coronaviruset. Inspektören från nationalparken gick igenom vår kyl och frys och kollade på de frukter och grönsaker vi hade hängande i ett nät över bordet. Han undrade också över om hur stora toaletttankar vi hade och om de var stängda. Sedan kollade han om vi hade beredskap för oljespill från motorn. Jocke visade honom en bunt pappershanddukar och det var han nöjd med. Efter en timme var allt klart och vi hade fått godkänt att vistas på Galapagos. En liten pärs men väldigt skönt när det var klart för vi hade hört rykten från andra båtar som inte fått godkänt och om hur jobbigt allt blir.

Nu ska vi njuta av de olika Galapagosöarna i tre till fyra veckor innan vi ger oss i kast med Stilla Havet igen och sätter kurs mot Påskön, två tusen distansminuter i sydvästlig riktning.

6 reaktioner till “Seglingen till Galapagos

  1. Härligt att läsa och ni gissar rätt att jag längtar
    Hoppas vi ses snart
    Kram
    Håksn

    Gillad av 1 person

  2. Wow så intressant få läsa om era äventyr. Tack. 😎

    Gilla

  3. Fantastiska äventyr! Ser verkligen underbart ut!!!

    Gilla

  4. Seglar med er i sagans värld. Tack för alla fantastiska skildringar av er resa! Ser fram emot nästa rapport.
    Lena 🤗⛵️🌊

    Gilla

  5. Hej barnen!!! Nya ävetyr o inga stora bestyr. Här hemma har de första krokusarna kommit upp. Ingen snö eller is på sjön. PÅ GSS klubbholme finns en annan Neptun full av guld. Inga medaljer ännu på den vita snön. fantastiska rese bilder, med många små o stora djur. V ligger kvar. Hälsar vi på Guldlock.
    Arne o Inger

    Gilla

  6. Gustaf Ericsson 30 mars, 2020 — 01:07

    Hej kära grannar,
    Det var ett tag sedan jag läste Er logg men nu är det trevligt att återuppta kontakten. Att ta del av Er verklighet är en mycket god ersättning till att följa diverse underhållningsprogram på TV 🙂
    Jag kan också konstatera att det vi styrs av här hemma – social distansiering – har fått en annan innebörd när man är i Stilla Havet.
    Lev väl och hoppas på fortsatt god seglats!
    från grannen på Hornsgatan
    Gustaf

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close